Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-09-25 skrivet av Susanne

Nu närmar det årsdag tre sedan du dog. ” Filmen” som spelas upp än en gång i mitt huvud om vad som hände september månad 2016 gör ont. Tröstar mig med att du inte blev ett vårdpaket men samtidigt dog du för tidigt! Dessa motstridiga känslor! Har insett att mitt liv aldrig blir som förut och att jag kommer att känna ett vemod resten av mitt liv. Den rest av sorg som jag måste bära själv. Men jag vill leva och jag ser och känner glädjen oftare nu. Jag vet att du inte skulle velat att jag skulle sluta leva än om du inte hann säga det....❤️

Visa kommentarer:
  2019-09-26 skrivet av  Linda S   |  
Hej Susanne,
Fint att läsa att du kan känna glädje oftare nu efter snart tre år. Det inger hopp, tänker jag. Sorgen lever vi ju med för resten av våra liv, men jag tror också att våra älskade hade velat att vi skulle få lov att känna glädje i det liv som vi ännu har kvar att leva. De ljusa minnena hjälper. ❤️/Linda S
  2019-09-26 skrivet av  Susanne   |  
Hej Linda, Tack för dom orden och vad glad jag blir om det inger hopp för dig. Hur länge sedan är det för dig? I morgonbitti kl 6.38 är det på dagen tre år sedan min man dog. Jag har under dessa år som jag inte riktigt fattar har blivit tre, jobbat med sorgebearbetning, däremellan har jag gjort saker som gett/ger mig glädje så jag får vila från sorgen. Först nu känns det som att jag har ” landat” i att det är nu så här det är, han kommer inte tillbaka. Ett citat från en bok som jag tröstar mig med är... Jag har varit med om dig..Jag kan inte förlora dig...❤️/ Susanne
  2019-09-26 skrivet av  Marianne   |  
Ja då har jag blivit mormor igen. Blivit både farmor,och mormor sedan du gick bort Ove. Du visste ju om de här barnbarnen funderar på om du även visste att du aldrig skulle få träffa dem. Känner att jag bara har sådana funderingar nu. Vi hade beställt en resa i nov/dec. Visste du att du inte kommer kunna följa med Så många undringar som jag aldrig lär få svar på.
  2019-09-27 skrivet av  Linda P   |  
Susanne, mina tankar går till dig denna dag. Själv har jag genomlevt 2 år och två månader drygt. Kan inte fatta att jag fortfarande andas och fungerar. Kanske det är som att få en kronisk sjukdom att få sorg. Man får lov att leva med det fast det är för j-ligt. Vissa dagar kan jag känna mig okej men stunderna där jag känner mig trasig och halv är många. Känner mig udda och besvärlig i sammankomster där alla andra vänner är par. "Vi tar med den stackars änkan." Alla har glömt vad jag varit med om och fortfarande är det ingen som förstår vilket styrkeprov det är att varje dag "vara som vanligt". Tackar min stjärna att jag fann detta forum, fyllt av människor som förstår vad sorg är. På riktigt. Ja, som så många andra är jag inne här innan jag tar kvällen. En god natt önskar jag er alla.
  2019-09-27 skrivet av  Linda S   |  
Hej Susanne, Marianne, Linda P och alla ni andra💕
Vilket fint citat Susanne. Det är så det känns. Även om man förlorat sin älskade på jorden, så förlorar man dem aldrig känslomässigt och i själen. Det är inte alls samma sak som en skilsmässa eller separation. Det har jag också gått igenom tidigare. Det är nånting helt annat. Även om det också gör ont, men på ett annat sätt. Men när ens älskade dör är det som om känslorna till hen växer om möjligt ännu starkare och stannar kvar för evigt. Den 18/10 är det ett år sedan min fästman dog. Vi hann aldrig gifta oss. Vi såg fram emot att få dela livet tillsammans. Nu är jag helt lost. Halva jag är bortryckt. Ingenting blir nånsin som vanligt igen. Linda P, jag känner igen det du skriver. Omgivningen kanske glömmer och tror att man är ”som vanligt” snart, men det blir det aldrig igen. Allting är färgat av sorgen. Till och med stunderna av glädje, då man önskar att få dela den med sin älskling. Han hade velat att jag ska få skratta och leva, det vet jag. Men i allt jag gör saknar jag honom.
Tack för att ni finns här. Betyder mycket att känna att man inte är helt ensam. Vi är många som kämpar med att leva i sorg och saknad❤️
  2019-09-27 skrivet av  Linda S   |  
Marianne, grattis till barnbarnen❤️ Nya små liv att älska och glädjas med.
  2019-09-27 skrivet av  Susanne   |  
Till er Linda P, Marianne och Linda S. Tack för era ord. Känner igen mig så väl i vad ni själva går igenom. Känslan av att vara ” stackars änkan” sorgen över det vi inte får dela, sorgen över det som inte blev av. Sorgen och saknaden efter en människa som stod för meningen med livet. Det gör så ont! Att känna att de runt omkring en..nära och kära, vänner och arbetskamrater ”tror” att man kommit ” över” det som hänt, för man är ” verkar” gladare. Jag kommer aldrig över att min man dog 58 år gammal..jag lär mig leva med det...Den tomhet och ensamhet.. Alla dessa känslor som iallafall jag har känt,har jag fått hjälp med genom att läsa böcker om sorgebearbetning. Genom de så kan jag förstå varför/hur vi människor hanterar möten med människor i sorg. Likväl vad jag själv går igenom.Jag har försökt att vara ärlig mot alla som frågar om hur jag mår?..svara att jag kämpar på och försöker försonas med livet! Absolut kan jag känna att det blir obekvämt för den som frågar, men så får det vara. Idag som sagt är det 3 år på dagen sedan min man dog, (då var det den 30/9) och idag fyller mitt barnbarn 2år. Sorg och glädje på samma dag. ❤️ Kram till er alla som kämpar! Sköt om er.
  2019-09-28 skrivet av  Monika   |  
Hej Susanne! Undrar vad boken heter som du skrev att du läste med citatet jag har varit med om dig jag kan inte förlora dig . Läste att din man var 58 år när du miste honom . I maj förra året miste jag min sambo i en arbetsplatsolycka han var 59 år. Mycket som skrivs här känner man igen sig i . Ensamheten o tomheten är hemsk . Kram till er alla .
  2019-09-28 skrivet av  Susanne   |  
Hej Monica! Beklagar din sorg! Den heter En bro till framtiden.( Göran Gyllenswärd). Den läste jag ungefär ett år efter min man dött. Orkade bara läsa lite i taget, sedan läste jag den och om och om igen då jag kände att jag inte hanterade sorgen/ saknaden. År två läste jag en bok som heter Vägar i sorgen. ( Göran Gyllenswärd och Lars Björklund). Även den om och om igen. Sista boken jag tog mig an nu i vintras heter Sorgebearbetning ( Russell Friedman, John W. James) och den är ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid sorg efter dödsfall, separationer och andra förluster. Måste säga att den hjälpte mig bäst, men tror också att jag var redo att jobba med min sorg på det sätt som det står i boken. Hoppas att du finner tröst i dessa böcker som jag gjort och gör fortfarande. /Kram Susanne
  2019-09-28 skrivet av  Marianne   |  
Hej alla. Känner igen mig i de kommentarer som ni som är i samma situation, att mista sin älskade får höra Hinner knappt säga halva meningen om hur dåligt jag mår, innan jag får höra att det går över eller något i den stilen. Varför vågar man inte hantera den situationen att man mår dåligt ochi stället ta en diskution om det. Tex vilka skeden som gör det extra tungt och vad som gör att man känner sig något bättre till mods
  2019-09-28 skrivet av  Marianne   |  
Hej alla. Känner igen mig i de kommentarer som ni som är i samma situation, att mista sin älskade får höra Hinner knappt säga halva meningen om hur dåligt jag mår, innan jag får höra att det går över eller något i den stilen. Varför vågar man inte hantera den situationen att man mår dåligt ochi stället ta en diskution om det. Tex vilka skeden som gör det extra tungt och vad som gör att man känner sig något bättre till mods
  2019-09-28 skrivet av  Monika   |  
Tack Susanne för dina tips på böcker som kan hjälpa att läsa . Jag beklagar också din sorg . Kram
  2019-09-29 skrivet av  Susanne   |  
Hej Marianne! Beklagar din sorg! Du har säkert skrivit tidigare vad som hänt dig men jag känner att jag inte kommer ihåg. Dina tankar omkring vad din man kände eller visste är som du skriver något du aldrig får svar på, men man måste få ha dessa funderingar klart. Förstår din sorg över att din Ove inte får dela era barnbarn med dig, och att du inte kan känna glädjen fullt ut. Så kände jag då mitt barnbarn föddes. Min man fick inte uppleva det heller, mitt barnbarn föddes tre dagar innan ettårsdagen sedan min man dog. Sorg över att vi inte fick bli morfar och mormor tillsammans. Sorg över att mitt barnbarn inte får lära känna morfar levande. Kan tänka mig att du känner likadant. Sedan att människor ” tror” att man kommer över och att allt blir bra tror jag är väl ment, för att möta en människa i sorg är för många svårt och då möts man många gånger av inte så tröstande ord. Kram och sköt om dig!/Susanne
  2019-09-29 skrivet av  Marianne   |  
Tack Susanne för dina tröstande ord. Skall ta dig på orden och börja läsa dina förslag på böcker. Kan kanske vara en början att förstå vad man håller på att gå igenom och tyvärr måste gå igenom. Även om livet aldrig blir som man tänkt sig som tex om några år få leva ett pensionärsliv tillsammans med sin make
  2019-09-29 skrivet av  Susanne   |  
Tack själv för att ni delar med er vad ni går igenom. Kram till er. / Susanne
  2019-10-01 skrivet av  Monika   |  
Ledsamt att se ett sådant inlägg som Lilian nikky skriver . Vi som skriver här kan aldrig få tillbaka våra kära anhöriga.
  2019-10-01 skrivet av  Mia   |  
Lilian N är bara dold reklam, översatt med något program. Inget som vi som skriver och läser här ska bry oss det minsta om.
  2019-10-01 skrivet av  Marianne   |  
Känns jättetungt just nu. I går var den 1/2 år sedan Ove blev inlagd på sjukhuset för att inte komma hem igen. Bävar för de här dagarna till den 11/10 då det är 1/2 år sedan han gick bort. Känner mig rastlös och har svårt att sova och tänka klart. Tyvärr var 2 av de böckerna som du rekommenderar Susanne restnoterade, men de kommer nog får vi hoppas.
  2019-10-02 skrivet av  Susanne   |  
Hej Marianne! Styrke kramar till dig! ❤️ För mig då rastlösheten tog över så tillbringade jag mycket tid ute i naturen. Så mycket tårar under promenader jag fällt! Datum som återkommer varje månad som sedan blir år! Hoppas du finner lite tröst när du får böckerna...som dom gett/ger mig. Sköt om dig/ Susanne
  2019-10-04 skrivet av  Catrine   |  
Hej allihop. Har precis flyttat och trodde kanske det skulle kännas lite lättare men det känns precis tvärtom. S. k vänner har flytt, flet utan ett ljud och vissa har även baktalat både mig och vår ena dotter. Vi är tydligen inte tacksamma för allt de gör, vilket vi inte vet vad det är, och bjuder inte till. Det är ca 7 månader sedan nu som min man gick bort. Det har blivit väldigt tydligt att jag hade bara en riktig vän och det var Bosse, min man. Klarar jobbet, i alla fall än så länge, sen sitter jag och dotter hemma och gör inte mycket. Tittar mest på TV. Och idag är det fredag, den dagen som var den mysigaste, när Bosse levde, men som nu är den hemskaste. Tur att ni finns som förstår och delar samma erfarenhet. Hade nog inte klarat detta annars.
  2019-10-04 skrivet av  Linda S   |  
Hej Catrine och alla ni andra,
Vet hur det kan kännas med sorgen och ensamheten på fredag kväll och helger. Hoppas att du kan finna nya vänner som bryr sig och inte drar sig undan av rädslor mm. Har märkt att ibland kan någon som man minst anar visa den största omtanke och medkänsla. Plötsligt kan man få nya vänner mitt i sorgen.
Skickar en stor kram till dig!

  2019-10-04 skrivet av  Kicki   |  
Hej alla ni som saknar er älskade!
Det är så skönt att få läsa att man inte är ensam om att sorgen tar tid. Blir ledsen av att så många tycker att man måste gå vidare. Vad människor nu menar med det egentligen. Det gör man ju hur det än är. För mej är min man med mej även om han inte är här fysiskt.
Har ingen lust att ha det på annat sätt. Hoppas ni förstår hur jag menar.
  2019-10-04 skrivet av  Anders   |  
Hej Kicki och alla andra!

Jag förstår exakt hur du menar. Det tror jag att de flesta gör.
I mitt fall är det en stor skillnad på att gå vidare och att fortsätta. Jag känner att jag gör det senare. Jag kan aldrig sörja och gå vidare. Det jag måste göra är att fortsätta med all smärta, sorg och saknad i bagaget. Tiden måste göra mig skickligare på att hantera det men jag kommer aldrig att kunna gå vidare som samma människa, för den blir jag aldrig igen.

Jag träffade min terapeut/kurator idag. Han lyfte frågan om att träffa någon annan. En ny. Jag är 48 år och han tyckte, med all rätt, att jag kan ha nästan halva livet kvar och har möjlighet att träffa en ny.
Jag tycker mycket om honom, P, han är klok och vi "talar samma språk", så han var medveten om att frågan provocerade mig. Jag förstår precis vad och hur han menar. Det är sällskapet. Det otvungna. Den gränslösa kärleken och respekten. Att vara älskad och behövd. Att älska någon och behöva henne, som jag saknar mest. Men just nu är det en omöjlig tanke. Jag vill inte ha någon annan än Maria vid min sida. Utan henne är livet skit men jag föredrar det framför att ha någon annan på hennes plats.
Det är en svår ekvation. Att behöva någon vid sin sida men inte vilja ha det...

Jag vill önska er alla som läser detta en fridfull helg. Jag hoppas att ni har det ok, även om det är ensamt och tomt. Jag hoppas också att få träffa några av er på riktigt i Varberg om någon vecka.
Ta hand om er!
  2019-10-05 skrivet av  Linda S   |  
Hej Anders, Kicki och alla ni andra som läser,

Det du skriver är väldigt träffande Anders. Känner inte heller att jag ”går vidare”, men jag fortsätter på nåt vis. Med nån slags hjälpande hand tror jag. Det känns som att jag skrapat ihop mig själv i en liten hög och försöker fösa högen lite i taget framåt, eller står stilla och försöker hitta vart jag ska sätta foten i nästa vacklande steg. Tomheten gör fysiskt ont i hjärtat vissa dagar. Inte helt lätt att bära sorgen och samtidigt höra nån säga ”det finns en mening med allt”. Vill bara skrika rakt ut: ”Nej! Det är totalt meningslöst och ganska idiotiskt att säga så när ens älskade ryckts bort från livet!” Men det hjälper ju inte att bli arg på välmenande ord.
Jag har också fått höra att jag fortfarande är ung, att jag säkert kan ”träffa nån”. Jag hade ju redan träffat mitt livs Kärlek. Det går ju aldrig att ersätta nån som man fortfarande älskar djupt, men som inte finns i den fysiska världen mer. Det är väl en omöjlighet? I så fall blir man ju fyra personer som ska leva tillsammans, om ni förstår hur jag menar?
Jag bär för alltid kärleken till min bortgångne fästman i mitt innersta. Samtidigt blir jag aldrig densamma som jag var när han levde vid min sida, fysiskt. Det vi alla här saknar är ju just den personen som vi ville leva resten av våra liv med. Men det paradoxala är att man behöver och längtar efter nåt som man inte kan få. Inte med den man saknar mest. Som du också skriver Anders, då väljer man kanske ensamheten även om den känns skit. Ofrivillig ensamhet är skit.
Oj, vad dystert det här blev. Hade tänkt skriva nåt om exempel på människor som jag vet har funnit lycka, glädje och kärlek igen i sina liv. Istället blev det så här. Men jag önskar er alla en fin helg med så mycket värme det går. Och så lite ofrivillig ensamhet som det går. Kan tyvärr inte komma till Varberg den 19-20/9, men hoppas få träffa några av er i Göteborg den 27/10. Kramar❤️
  2019-10-05 skrivet av  Anders   |  
Tack Linda S!
Det är som om du tagit mina tankar och satt ord på dem.

Jag brukar må bättre efter mötena med P, terapeuten, men idag känner jag mig väldigt tom. Det känns lite som om det hopp och den tillit jag hade till att det någonsin skulle bli bättre ryckts ifrån mig. Jag vet att P vill väl. Han vill hjälpa mig. Men det känns omöjligt att nå dit han tror att jag behöver nå.

Jag har inga barn. Ingen kontakt med min familj och endast lite kontakt med Marias. Jag har fina vänner men de har egna familjer och egna liv. "Ingen människa är en ö". Jo, ibland känner jag mig som en ö. En isolerad, ensam ö, långt borta från allt och alla.
  2019-10-05 skrivet av  Linda S   |  
Hej Anders,
Önskar att jag kunde försäkra dig om att hoppet och tilliten till att det blir bättre kommer snart. Vet bara att jag träffat flera människor som kommit lite ”längre fram” i sin sorg än jag och det märks på dem att sorgen blir annorlunda och kanske t o m lättare att bära ju mer tiden går. Det är nog inte tiden i sig som läker oss, men tror att vi alla går igenom olika faser som måste få ta sin tid. Hur lång tid det handlar om kanske varierar beroende på hur våra liv varit tidigare och är just nu. Bara vi själva kan avgöra vad vi behöver, tror jag. Inte ens min kloka psykolog vet exakt vad jag mår bäst av nu, i livet med sorgen. I det nya livet med alla ljusa minnen och en känsla av att våra älskade vill oss det bästa i det liv vi ännu har kvar.

Ingen människa ska behöva känna sig som en ö. Då simmar vi ut till dig och gör upp en varm lägereld där vi kan sitta tillsammans och värma oss. Berätta våra historier för varann och hålla om varandras ryggar. I en cirkel av ljus och värme. Så ser jag hur våra öar inte behöver vara så långt bort från varann. Så tänker jag att vi som läser och skriver här kan finnas för varann.
Kramar Linda S
  2019-10-06 skrivet av  Anders   |  
Tack fina Linda S!
Jag älskar tanken på att se fullt av underbara människor komma simmande till mig för att sitta tillsammans runt lägerelden! ♥

Det är olika svårt olika dagar men det är alltid tröstande att läsa era fina och stöttande texter - tack alla!
  2019-10-06 skrivet av  Susanne   |  
Hej Linda och alla ni andra! Du har rätt i att sorgen ” lättar ” med tiden. Men det är som du skriver..det är inte tiden i sig som läker, utan vad som vi gör medans tiden går. Att vi människor har olika förutsättningar tror jag också stämmer, beroende på det liv man levt med sin älskade. Som sagt jag har passerat år tre, och det är först nu som jag känner att sorgen är ”uthärdlig”. Jag känner också igen frågan om jag träffat en ny man. Jag har kontrat med att... är det en man som ska göra mig lycklig? Och framförallt är jag inte redo att knyta band till en annan ” kärlek” vem vet i framtiden... Jag vill bli trygg och stark i mig själv och att tycka om att ” umgås” med mig själv. . Vem är jag utan min man?...Jag själv tycker att sorgens/saknadens styrka blev värre då ettårsdagen kom, och efter! För just att jag ville också må ” bättre”! Men det blev inte så, utan det var att fortsätta bearbeta.. sätta ena foten framför den andra och kämpa att gå... Kramar till er alla!🌸💕
  2019-10-07 skrivet av  Susanne   |  
Det kanske inte inger så mycket hopp det jag skriver men det jag vill säga är att sorgen måste få ha sin tid. Denna jävulska smärta som är i sorgens tidiga nu och som är outhärdlig blir med åren uthärdlig./ Kram Susanne
  2019-10-07 skrivet av  Linda S   |  
Tack själv Anders! Vi får fortsätta att skapa såna värmande ”lägereldar” och möten där en gemenskap kan växa fram mitt i sorgen.

Och tack Susanne, för dina ord ger också hopp om en långsamt ljusnande framtid. Tryggt att veta att vi inte är helt ensamma på våra öar.

Idag kämpar jag med en klump i halsen och en oro eller tomhet i hjärtat på jobbet. Vissa dagar känns det som att jag gör lite för mycket och inte tar mig tid att sörja. Tid att gråta, tid att vråla ut över havet. En god vän till mig tog med mig på långa promenader i början. När allt kändes akut hopplöst. Vi vrålade ut över havet tillsammans och skrämde nog både fåglar och människor, men det kändes så skönt att få skrika en liten stund. Det tar inte bort saknaden, men det gör åtminstone nånting med kroppen och andningen som hjälper mig litegrann.
Kram på er alla❤️
  2019-10-07 skrivet av  Kicki   |  
Fortsätta det är precis så det är....man fortsätter!
Jag längtar bara mer å mer efter min älskade man. Bara få se på honom. Hålla honom i handen......
Det är ett år och tio månader sedan hans kropp inte orkade längre, men det blir inte lättare. Det är som att den dystra sanningen bara blir mer verklig.
  2019-10-07 skrivet av  Marianne   |  
Jag kan inte komma i håg att jag hade så mycket frågor/funderingar till Ove innan som jag har nu. Jag skulle bara behöva ca 10 min för att komma en bit framåt. Men jag vet att jag inte kommer att få de 10 minuterna. Ju mer tiden går desto mer frågor/undringar har jag som kommer att förbli obesvarade.
  2019-10-08 skrivet av  Linda S   |  
Ja Marianne och Kicki, jag känner igen det. För mig känns det ofta som en ofullbordad kommunikation. En så stark och kärleksfull kommunikation som vi hade dagligen, hur kan den bara ta slut? Jag vägrar faktiskt att sluta kommunicera med min fästman. Jag fortsätter att skriva dagbok till honom nästan varje dag. Pratar med honom både inom mig och högt ibland. Bryr mig inte om folk tror att jag är knäpp om nån råkar höra. Jag tänker ofta: ”det här stället hade han tyckt om”, eller ”den här filmen hade han nog inte gillat” osv. Det är så inbyggt i mitt väsen, att dela allt.
Hoppas ni alla har en så fin kväll som det går.
Kramar Linda S
  2019-10-08 skrivet av  Gaby   |  
Det är första gången jag skriver. Jag förlorade min man John helt utan förvarning den 8/6. Han var mitt i livet,56 år, så glad och full av energi. Nu står vi här, mina söner och jag, med en tomhet och saknad som saknar motstycke. Jag måste vara stark och kämpa på med hus, jobb, firma och läxor.Jag har fortfarande svårt att förstå att han är borta. Overklighetskänslorna kommer över mig så många gånger varje dag. Till mig säger människor också att jag fortfarande är ung och att jag så småningom kan skapa mig ett nytt liv.
Det är ju inte det man vill höra när hjärtat brister av sorg.
Det är så ensamt och tomt. Kram Gaby




  2019-10-08 skrivet av  Marianne   |  
Hej gaby känner verkligen med dig. Jag tror inte ens jag kan sätta mig in i att mista sin älskade och på samma gång ha barn att ta hand om. En helt annan situation än att mista sin make och ha vuxna barn och bara sig själv att ta hand om Jag vet inte hur många gånger jag sagt, det går inte att sätta sig in i hur det är att mista sin make om man inte varit med om det själv, för att jag skall slippa höra de klyschorna som du gaby får höra . Må så bra du kan och god natt alla vimilare
  2019-10-09 skrivet av  Susanne   |  
Hej Gaby! Beklagar din sorg! Det är så orättvist! 56 år! Hoppas du har nära kära omkring dig som ger tröst på rätt sätt. Jag tror att de som säger att man har så mycket kvar av livet och att man ska skapa ett nytt liv, ny kärlek osv. Vill väl men det blir så fel! Du är ju i ....vad har hänt! Vad hände! Vaknar jag så står han där!! Du försöker ju bara att överleva en dag i taget! Jag själv miste min man för 3 år sedan. 58 år gammal. Om jag tänker tillbaka det första året och det andra så fattar jag inte att jag har överlevt.// Kram
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">