Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-09-08 skrivet av Fredrik

Min Karin, min livskamrat, bästa vän och älskade sedan 40 år har drabbats av lungcancer med metastaser i hjärnan. Det har gått så fort. För tre veckor sedan var hon levande och, vad vi trodde, frisk. Hon har aldrig rökt så det här var aldrig något vi ens kunde drömma om. Försämringen har varit mycket snabb och nu kommer hon att gå bort inom några timmar. Jag vet inte hur jag skall kunna överleva och orientera mig i tillvaron utan henne. Vi har gjort allt tillsammans i 40 års tid. En dag då jag visste att jag skulle få vara med Karin så visste jag att det skulle bli en bra dag. Nu skall jag försöka klara mig ensam och jag förstår inte hur det skall gå till. Vi hade ju så mycket ogjort och så mycket kvar att leva för! Vart jag än vänder mig så ser jag saker och platser som påminner om henne och det gör så förfärlig ont. Finns det något man kan göra? //Fredrik

Visa kommentarer:
  2019-09-08 skrivet av  Mimmi   |  


Fredrik,

Jag förstår att du befinner dig i total chock, över att livet känns så orättvist. Att plötsligt bli ensam och förlora sin älskade och bästa vän. Varför skulle vi straffas så ? Men det finns ingen genväg genom sorg och saknad. Du kommer säkert gå igenom många olika faser i din sorg och hur du kan bearbeta den.
Alla vi som skriver här i gästboken har en liknande bakgrund som
du. Här finns inga rätt eller fel, utan alla här förstår precis hur
det känns, inget behöver förklaras, ingen visar upp ett förvånat ansikte, ingen kräver något. Man får vara både ledsen och arg och alla andra känslor vi plågas av. Jag tror att jag talar för alla, när jag säger att detta forum är en ventil. En plats där man kan få tröst och insikt , att trots ett totalt mörker, så är jag inte
ensam. Vi är många som inte begriper hur vi skall klara oss till i morgon, och då är det så skönt att den här ” mötesplatsen ”
finns, för stöd och tröst och omtanke....man får gråta.

Mimmi

  2019-09-08 skrivet av  Anders   |  
Fredrik...
Fy fan! Jag känner med dig så otroligt mycket! Det du går igenom nu ska ingen behöva uthärda men som Mimmi skriver så finns vi här. Vi som upplevt samma sak som du. Vi vet hur det känns. Vi vet vad du ska igenom. Du är inte ensam Fredrik. Det kommer att kännas så. Det kommer att vara fruktansvärt, vidrigt, orättvist, grymt och vissa stunder outhärdligt. Men du är inte ensam. När du behöver oss finns vi här. Med all smärtsam erfarenhet.
Lyssna på ditt hjärta. Tillåt sig att känna all smärta du känner. Gråt, skrik, var liten och hjälplös. Men be om om hjälp. Låt de som finns omkring dig hjälpa dig. Fall men låt dem ta emot dig.
Det är jävligt Fredrik. Orättvist och jävligt.
Var snäll mot dig själv och kom ihåg att vi finns här!
Stora styrkekramar - Anders
  2019-09-08 skrivet av  Maria   |  
Kära Fredrik. Jag berörs oerhört av det du skriver och förstår vad du går igenom. Min man drabbades av samma cancersjukdom med metastaser. Han hade heller aldrig rökt och idrottade mkt. Det är sju månader sedan han somnade in och saknaden är enorm, men det går lite längre mellan de stora fallen ner i det riktigt svarta. Hoppas du har någon hos dig så du inte är ensam i det som händer. Tänker på er. Stor styrkekram.
  2019-09-08 skrivet av  Linda   |  
Fredrik,
När min man var döende (cancer) ordnade palliativa teamet så jag fick gå hos kurator. Paniken och sorgen hade jag aldrig klarat av att hantera själv. Tiden hjälper mig att få fler bra dagar men just idag drogs jag ner i djupet igen. En låt av Olle Adolphson "Nu har jag fått den jag vill ha" slog undan benen på mig. Min man var den jag väntat på och jag får inte vara tillsammans med honom mer. Kommer aldrig sluta längta efter honom...
  2019-09-08 skrivet av  Susanne   |  
Hej Fredrik! Finns inga ord för det du nu går igenom. Det råd jag ger dig är ta emot all hjälp du kan få. /Susanne
  2019-09-08 skrivet av  Catrine   |  
Känner din smärta Fredrik, den är grym. Att stå bredvid och inte kunna göra någonting. Kan inte ge dig så många handfasta råd eftersom jag själv också letar och provar olika saker. Har i alla fall nu en bra psykolog som verkligen tar min djupa sorg och depression på allvar. Att gå professionell hjälp är viktigt. Hoppas du har riktiga vänner som inte sviker. Där har jag tyvärr blivit väldigt besviken och ledsen. Detta är ett viktigt forum för mig för jag inte känner mig helt udda och konstig. Hoppas du också kan få lite hjälp och stöd från oss andra i samma situation.
Kram
  2019-10-09 skrivet av  Karin   |  
Fredrik
Livet är orättvist och ibland näst intill outhärdligt. Jag har levt med min sorg i tre år och vet nu att den förändras över tid. Det som händer är att den man mist finns kvar hos en på något oförklarligt sätt. Döden tar allt men den rår inte på kärleken. Men för att orka möta nya dagar så ta all hjälp du kan få som så många andra säger. Man behöver andra människor för att orka.
Ett litet tips är att inte ta några stora beslut i början utan låta tiden jobba med dig. Var i stunden, här och nu. Du kommer hitta ditt sätt men det är otroligt smärtsamt och jobbigt.
Kram
  2019-10-10 skrivet av  Marie   |  
Min man gick bort för 6 veckor sen, vi åt frukost och hade det mysigt. Efter frukosten gick Lennart ner i källaren, efter ca en halv time ,ropade han på mig, då var han kallsvettig och lite oklar. Jag ringde direkt efter hjälp, som kom efter ca 9min. Min man dog i ambulansen. Hans aorta brast, uppifrån ner till ljumsken. Jag saknar honom så mycket!
Åtta dagar efter Lennarts bortgång, så hittades min syster död. Jag hade önskat att jag hade kunnat gråta och skrika, nej jag går omkring med en gråtklump i magen, som inte kommer ut. Nu har ännu en dag gått, med saknad och tomhet.
  2019-10-10 skrivet av  Monika   |  
Hej Marie fruktansvärt det som hänt dig beklagar verkligen . Själv miste jag min sambo 16 maj förra året han föll ner i en kraftdamm på sin arbetsplats. Han hittades dagen efter . Många styrkekramar till dig .
  2019-10-11 skrivet av  Linda S   |  
Kära Fredrik, Marie och alla ni andra,
Sänder er varma kramar. Hoppas att ni mitt i den ofattbara sorgen, chocken och saknaden fortfarande kan känna kärleken till och från era älskade som plötsligt lämnat livet på jorden.
Vi är många här som tänker på er, som har gått igenom/ går igenom liknande helveten och som hjälps åt att orka fortsätta. Det har snart gått ett år för mig och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det har hänt. Men på nåt vis går livet sakta framåt och solen går upp varje morgon.
Kramar Linda S
  2019-10-11 skrivet av  Marie   |  
Tack för omtanke!
Kramar till er!
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">