Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-07-31 skrivet av Ewa

Om en vecka är min nästan sex veckor och fjärde ensamma semester slut. Ensammare och ensammare allt eftersom flera nära och kära och bekanta försvinner från jordelivet.
Vissa dagar har jag inte orkat att ta mig utanför huset ens, är trött på att köra bil i alla väder och pendla, när ingen trygg person väntar på mig där hemma. Jag sover lugnare och bättre när någon mer sover över hos mig. Min oroliga,sörjande lille brune terrier binder mig till hemmet varma sommardagar. Han saknar fortfarande sin kära husse. Han följer mig vart jag än går här hemma, blir orolig och klarar inte längre av att följa med till andra. Hans enda trygga sfär är hans stora hundgård och buren bak i min bil. Han är nu en 11år gammal gosse, som har åldrats märkbart sista tiden. Kanske är hans tid snart ute, svåra tankar och beslut, men som djurvän och hundägare sedan 36 år tillbaka så är man medveten om detta.Kanske är det snart dags att sälja mina fastigheter här på landet, med allt jobb och flytta till en mindre hyresbostad och få mindre att tänka på och mindre stress. Tillgång till kommunala färdmedel är också en önskan. Det sägs att minst tre år är bra att vänta om man kan och har råd att bo kvar och att man först då är redo att fatta rätt beslut om hur man vill ha det i framtiden.Just nu känns det som om att det stämmer in på hur jag känner det, samtidigt som jag vill vänta tills jag går i pension för det är svårt att orka med ett krävande arbete och gå igenom allt som finns runt nuvarande boende, men kanske fixar man det också till slut.
Saknaden efter sin livs älskade blir bara större och tydligare allt eftersom tiden går. Den som inte har upplevt detta kan helt klart inte förstå, man talar inte samma språk längre.
Alla ni som upplevt detta var snälla mot er själva. Vi är inga egoister, bara människor som upplevt det värsta man kan få vara med om. Stora styrkekramar till alla


Visa kommentarer:
  2019-08-02 skrivet av  Yvonne   |  
Hej! Nu är det länge sedan jag skrev här mest nya namn,som upplevt samma svåra saker. Snart är det ett år,sen den jobbigaste dagen i mitt liv ,min mans begravning efter 42 år som gifta. Nu mår jag bättre,tack vare barnen och vänner,som stöttat. Men livet är tungt,men ljusglimtar finns ibland. Kram.
  2019-08-08 skrivet av  Marianne   |  
I dag har jag blivit farmor, vilket känns bra. Men det som överskuggar lyckan är varför fick inte Ove uppleva den här dagen. Ove som dog i cancer den 11/4 i år och som sett fram emot att bli farfar för andra gången. Ove som passade våra barnbarn så fort han fick möjlighet. Känns så ensamt att inte ha någon attt dela allt med längre. inte ha någon att berätta för när något hänt.
  2019-08-09 skrivet av  Susanne   |  
Hej Marianne! Får beklaga din sorg. Känner igen känslan, min man dog innan ” vårt” första barnbarn föddes. Mitt barnbarn föddes tre dagar före min mans ettårs dödsdag. Så jag kunde inte glädjas fullt ut över att blivit mormor... för det var ju just det att få dela det fantastiska med min man.
  2019-08-09 skrivet av  Marianne   |  
Hej Susanne. Känns skönt att höra att det inte bara jag som inte riktigt kan glädjas åt nya barnbarn. Kände nästan en skam när jag satt med henne i famnen och mest tänkt på varför Ove inte fick uppleva detta. Sedan när jag gick i från sjukhuset rann tårarna och jag kunde bara inte stoppa dem
  2019-08-10 skrivet av  Susanne   |  
Hej igen Marianne! För mig varje gång jag träffar mitt barnbarn känner jag enorm kärlek likväl sorg över att inte min man får uppleva/ följa det som sker i lillens liv. Och att lillen inte får lära känna ” morfar” , så jag har skrivit en minnesbok, sparat en inspelning min man hade på sin mobil då han filmade en av våra katter och pratade till den. Tänker att det blir det sätt mitt barnbarn får lära känna sin morfar, på så sätt lever min man vidare fast i en annan form./ Kram Susanne
  2019-08-10 skrivet av  Susanne   |  
Glömde tillägga att det känns skönt även för mig att jag inte är ensam om dessa känslor!
  2019-08-16 skrivet av  Anna   |  
Tänk! Att Vimil finns och så här lättillgängligt.
Jag miste mitt livs kärlek för mer än 15 år sedan och sorgen kan jag leva med men saknaden finns alltid. Har inte lyckats finna en ny man- och vi vet ju att livet ensam bara är halvt.
Barnen är stora och fina och barnbarnen börjar komma. Att ni inte fick möta varann? Varför, Varför?
Varför du? Varför jag?
Men jag har aldrig sagt att vårt tragiska öde är " orättvist "- hur det våra liv ut? Inget är givet. Vi fick så mycket. Tyvärr kom katastrofen. Älskar dig alltid A.
  2019-08-16 skrivet av  Anna   |  
Tänk! Att Vimil finns och så här lättillgängligt.
Jag miste mitt livs kärlek för mer än 15 år sedan och sorgen kan jag leva med men saknaden finns alltid. Har inte lyckats finna en ny man- och vi vet ju att livet ensam bara är halvt.
Barnen är stora och fina och barnbarnen börjar komma. Att ni inte fick möta varann? Varför, Varför?
Varför du? Varför jag?
Men jag har aldrig sagt att vårt tragiska öde är " orättvist "- hur ser våra liv ut? Inget är givet.
Vi fick så mycket. Men så kom katastrofen.
Livet blev kaos.
Älskar dig alltid A.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">