Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-06-21 skrivet av Ewa

Inom fyra år har fyra av mina närmaste, pappa,mamma,min kära kusin och min för evigt högt älskade man gått bort. Många andra vänner och bekanta har också ryckts bort, Hur mycket ska man orka som människa och efterlevande?
Det känns som glädje och skratt aldrig kommer att nå ögon och hjärta igen. Den riktiga glädjen är svår att nå.
Arbetskamrater som pratar om andras sorg, men inte till den som har sorg. Frågar inte hur man mår. Säger man något själv, så blir stämningen spänd. Varför ska det vara så svårt/farligt att låta dem som inte finns bland oss längre, ändå få vara levande i minne och reflektioner i samtal. En människa är alltid saknad av någon, den går inte bara upp i rök. Vi måste våga att prata om död och sorg. Var tredje människa drabbas ju av cancer idag och även andra sjukdomar/olyckor kan ju slå till. Vi kan inte blunda längre vi måste möta verkligheten som så många lever i.


Visa kommentarer:
  2019-06-22 skrivet av  Monika   |  
Hej Eva ! Ledsamt det som hänt dig . Själv miste jag min sambo i en arbetsplatsolycka i maj förra året . Jag saknar honom varenda dag . Många styrkekramar till dig.
  2019-06-22 skrivet av  Susanne   |  
Hej Ewa! Håller med dig i det du skriver! Det är så viktigt att få prata och våga prata om livet/döden. Att komma till insikt hur ens liv blev förändrat gör ont. Själv är det först nu efter 2 år och 9 månader som jag har landat i att min man inte kommer tillbaka. Han är död, men som du skriver...får jag prata om honom så gör det mindre ont. Ett citat jag läst i en sorgebearbetningsbok är...”Jag har varit med om dig, så jag kan aldrig förlora dig”. Fint tycker jag! /Susanne
  2019-06-22 skrivet av  Yvonne   |  
Skrev inlägg igår men tro det försvann,sen dyker det ju upp lite märkliga inlägg oxå. Men hur har ni det Ingrid,Monica och, ja nu försvann namnet..kommer nog. Ja livet måste ju gå vidare,snart ett år jag vart ensam,och det känns som jag börjar kunna hantera det bättre. Besökte graven idag,var kvar en lång stund,känns bra att få komma dit,även om det känns overkligt. Men livet består ju av förluster oxå. Kram till er.
  2019-06-22 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Trodde aldrig man skulle bli så ensam känns som livet tagit slut.
  2019-06-23 skrivet av  Monika   |  
Hej Yvonne! Nu är midsommar helgen slut . Det här var andra midsommar utan min sambo. Jag var bara hemma känns inte så roligt utan honom . Ja som du skriver livet måste gå vidare . Men det är tufft att bli ensam efter så många år tillsammans. Hoppas du haft en bra midsommarhelg. Kram
  2019-06-23 skrivet av  Catrine   |  
Ännu en hemsk helg är avklarad i ensamhet. Midsommar som alltid varit en glad och trevlig helg med goda vänner. I år satt jag ensam och ville bara att dagen skulle passera. Att man kan gråta så här mycket är för mig en gåta. Saknar min underbara man så att det gör fysiskt ont.
Vad är meningen med detta liv som återstår?
  2019-06-24 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Catrine!
Min första Midsommar som jag också har varit helt ensam så tungt! Min man gick bort i cancer december 2017. Det känns som livet bara stannat vet inte vad jag vill och vad jag ska göra med livet.
  2019-06-30 skrivet av    |  
Förstår så väl känslan av vilja ha sin eller sina kära med i samtal. Vardagen. Blir arg när folk tycker det är jobbigt! Jag vill minnas o påminnas❤️
  2019-07-05 skrivet av  Britt-Marie   |  
Hej! Jag förstår att det är jobbigt att vara ensam. Min man dog 2008 i december. Förlorade min syster för två år sedan. Min son dog i december 2018. Man känner sig så ensam och det gör så ont. Det är ingen som förstår hur det känns när man inte varit med om det själv. Behöver ju prata om det vilket inte så många förstår!
  2019-07-10 skrivet av  Sabina   |  
Tack för ditt inlägg Ewa ❤️ det är konstigt att det är så tabu med sorg, trots att det är något som drabbar alla. Känner igen det där att det blir spänt och man märker hur folk blir obekväma kring sorg. Jag hoppas du har någon som kan möta dig i din sorg, jag pratade bland annat med en samtalsterapeut när det hände. Det kan vara värt att testa kanske om du känner att det blir för mycket.

Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på att jag själv varit dålig på att möta andras sorg tidigare. Att jag varit helt oförmögen att finnas i tomheten tillsammans med den som haft det jobbigt. Att jag skyndade vidare till nästa ämne. Att jag egentligen bara ville att han skulle säga att han allt var ok. Nu blev det rätt långt skrivet, men jag ville mest bara flika in att det kan vara svårt att möta sorg om man inte har rätt verktyg. Och att folk kan dumma saker även om de bara menar väl, det har jag märkt att folk gjort när de mött min sorg..

Styrkekramar!


 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">