Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-04-12 skrivet av Susanne Nilsson

Nu närmar sig Påsken ännu en gång! Tredje gången utan dig, och det gör så ont! Minnena... just minnena...,vad vi brukade göra, planera osv. Jag vet att jag klarar den här Påsken också.. men det gör ont! Saknaden....❤️

Visa kommentarer:
  2019-04-14 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Påsken var också en stor gemenskaps tid hos oss åkte till Varberg i många år och njöt av havet och den fina gemenskapen. Nu ska jag ha barnbarnen hos mig i påsk utan att dela glädjen med min älskade känns så tomt.
  2019-04-17 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej Lisbeth! Förstår dig. Jag har mycket glädje i mitt liv men känner inte inte den fullt ut. Än fast jag har jobbat mycket med sorgebearbetning så är det ju en som fattas. Jag vet att det är något som jag bara måste acceptera och när saknaden hugger så stannar jag upp och gråter. Har också ett barnbarn men han kom till världen ett år efter att min man dött. Glädje samtidigt sorg att jag och min man inte fick bli mormor och morfar tillsammans. Jag försöker försonas med livet....(mycket annat jag också varit med om). Önskar dig och din familj en Trevlig Påsk! 🐣
  2019-04-17 skrivet av  Yvonne   |  
Glad Påsk,mitt i allt,till dig Ingrid,Monica,Katarina och andra som skriver här.
  2019-04-18 skrivet av  Ingrid   |  
Glad Påsk till dig också Yvonne, Katarina, Monica och alla här som mist någon. För min del känns det mycket tufft att behöva fira påsken utan min man, som jag saknar och längtar efter hela tiden! men kämpar på med min sorg!
Massa stryrke kramar från mig!
  2019-04-18 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Susanne Nilsson!
Så sorligt att ni inte fick uppleva den glädje det är med att få det första barnbarnet. Själv har jag tre barnbarn som är 10,12,14 år alla är pojkar.
som varit här hos mig några dagar på påsklovet. Känns så tungt att inte min älskade finns med oss. Vi firade påsken på Södra Näs i Varberg tillsammans i många. Så idag är det väldigt tyst när dom har åkt hem. Nu är det bara en tomhetskänsla ingen att dela den glädje man känt under dessa dagar. Förstår hur du känner det har inte den spontanitet och glädje jag kände förut. Försöker också försonas med livet men det är svårt. Önskar dig och din familj en fin Påsk.
  2019-04-19 skrivet av  Catrine   |  
Har gråtit nästan hela natten. Saknaden efter min älskade Bosse känns helt övermäktig. Var på väg att ringa något av de akuttelefonnummer som finns men insåg att ingen skulle ändå kunna höra vad jag sa. Hur överlever man och varför?
  2019-04-19 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej Chatrine! Ring ändå! Kurator/ Kyrkan eller någon kanske i din närhet. Att ha någon annan som lyssnar har hjälpt mig då sorgen och ångesten tar tag i mig! Jag har också bearbetat via böcker om sorgebearbetning. En bok jag började med heter En Bro Till Framtiden. Orkade bara läsa ett par sidor i taget, men till slut så. Jag vill förstå vad jag har gått /och går igenom i sorgen och saknaden, att det outhärdliga blir uthärdligt./ Kram Susanne
  2019-04-19 skrivet av  Fia   |  
12 dagar sedan min kärlek somnade. Finns inget att leva för. Vi var varandras allt. Känner mig trasigare o trasigare för varje dag som går. Vill inte leva utan min kärlek.
  2019-04-19 skrivet av  Fia   |  
Till Catrine
Känner din känsla. Hur överlever man & varför?
Allt alla säger runt om känns enbart provocerande.
Önskar jag spart min mans morfin. Hade gärna somnat in. Vi levde verkligen bara för varandra.....
  2019-04-20 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej Fia! Jag kan bara berätta hur jag känner, men att jag även gjort en meningsförlust. 2014 var jag nära att dö, men jag fick en andra chans att leva, jag har två barn ett barnbarn, syskon och vänner. De ger mig kraft att fortsätta. Men sorgen saknaden efter min man finns inte ord för. Tre år har gått sedan han dog. /Kram
  2019-04-20 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej Fia! Jag kan bara berätta hur jag känner. Hur jag bearbetar min sorg är kanske inte rätt för någon annan. 2014 var jag nära att dö själv, men jag fick en andra chans att leva, jag har två barn ett barnbarn, syskon och vänner. De ger mig kraft att fortsätta. Men sorgen saknaden efter min man finns inte ord för. Tre år har gått sedan han dog. /Kram
  2019-04-20 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Blev fel men den undre kommentaren ville jag skicka.
  2019-04-20 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Påskafton! Så tomt idag. Sitter ensam och gråter. Sååå fruktansvärt tomt utan dig. Påsk brukade vara glädje skratt och gemenskap. Livet utan dig är galet.
  2019-04-21 skrivet av  Ingrid   |  
Så tuff Påsk helgen varit och är för mig utan min älskade man! Varför blir sorgen tyngre och svårare för var dag som går? Vet inte hur jag ska klara mig utan min man som jag saknar så mycket så jag håller på att gå sönder av sorg. Och ingen kan hjälpa mig, absolut ingen. Den enda som kan göra mig hel är min man, men jag vet ju att jag aldrig mer får träffa honom, och den vetskapen är tung att bära. Det gör mig så ont att jag inte fick säga adjö till honom, det tänker jag på ofta. Varför skulle man bli drabbad så här??? Hur ska jag orka gå vidare? Känner ingen glädje, ingen aptit på livet, ingen längtan till nåt, allt är borta! Kommer aldrig bli den jag var innan, och jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lugn och lite harmonisk? Är så ledsen och besviken på vad livet gjort mig! Kram till er alla/Ingrid
  2019-04-21 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Ingrid!
Samma här Påsken är tuff och alla andra dagar som saknaden efter den man älskar och vill dela allt med är så tung. Nu är det andra påsken sedan min man somnade in efter en kamp mot cancern. Vill inte ta in att han inte finns mer hoppas varje dag att han ska komma tillbaka. Men vet att det inte kommer att ske.
Kram
  2019-04-22 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Lisbeth!

För mig var detta denna första Påsken utan min man! Och det gör så ont!!! Vi fick 28 år tillsammans och vi var väldigt lyckliga! Min man fick benmärgscancer, han fick genomgå en Stamcellstransplantation som tyvärr inte lyckades! Dem första månaderna efter att min älskade man somnade in gick jag som i dvala, nu är jag i en hemsk verklighet och kämpar faktiskt varje dag för att kunna överleva min sorg som tär på mig enormt.
Trodde det skulle lätta lite med tiden, som många sagt till mig, men för mig är det tvärt emot!
Kram/Ingrid
  2019-04-22 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Ingrid!

Förstår hur du känner det jag har nu varit ensam i 16 månader efter min man somnade in här hemma. Vi fick 27 år tillsammans och vi var också lyckliga. Du beskriver din sorg precis som jag känner det. Först dvala sedan insikten att det faktiskt har skett och han finns inte mer. Ja man undrar vad folk menar ibland jag har också fått höra att allt kommer att bli bättre vet inte vad som blir bättre. Tomheten och sorgen är hemsk.
Kram/Lisbeth
  2019-04-22 skrivet av  Ingrid   |  
Hej igen Lisbeth!

Visst är det så, sorgen och tomheten efter att man förlorat sin älskade make är hemsk! Jag trodde inte man kunde känna en sådan svår smärta som jag konstant känner i min kropp. Jag har blivit en helt annan person sedan jag miste min man. Jag kan inte göra något som jag tyckte om innan. Jag gråter mycket , pratar mycket till min man och säger hur mycket jag älskar honom och saknar honom. Jag kommer aldrig kunna förstå varför detta skulle hända oss? Och jag vet ju att jag inte är ensam om att ha blivit drabbad så här! Jag önskar att ingen i hela världen skulle behöva uppleva en sådan hemsk sorg man kommer i när man mist sin älskade!

Min man somnade in på sjukhuset i Lund, och detta har tagit mig så hårt, att han inte fick komma hem ens, han längtade så mycket hem!!! Nu går jag här hemma i vårt hem som jag och min älskade, men som för mig nu inte känns som ett hem utan min man. Jag har ingen energi eller ork att leta efter ett nytt boende! Mitt liv är tomt och mycket dystert! Kram/Ingrid

  2019-04-22 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Ingrid!

Ibland vill inte livet det man själv önskar. Förstår att det gör ont att du inte var där när det hände. Ibland känns livet så orättvist.
Förstår att han längtade hem min man låg också periodvis länge på sjukhus. Tror att du gjorde allt du kunde för din man under hans sjukdom. Jag pratar också mycket med min man och det tycker jag känns bra emellan alla tårar som rullar på mina kinder. Tänker att du inte ska leta efter ett nytt boende ännu låt det ta lite tid är ju så tufft att fixa vardagen som den är. Du behöver inte ha någon energi sorgen tar ju så mycket av den.
Kram/Lisbeth
  2019-04-23 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Lisbeth!

Jag var med när min man somnade in i Lund, det gjorde mig så ont att han inte fick komma hem, dem tankarna har jag ofta. Att genomgå en sådan stor transplantation som min gjorde är ett stort risktagande, vi var medvetna om detta både min man och jag, men jag var helt säker på att min man skulle få komma hem, men två veckor efter transplantationen visade det sig att transplantationen inte hade lyckats, jag fick åka hem utan min man, och det är det det tuffaste jag någonsin varit med om, det var fruktansvärt, min son var med och stöttade mig, annars tror jag inte jag hade överlevt den dagen.
När min man var i Lund bodde jag på anhörighotellet, jag hade stora förhoppningar om att allt skulle bli bra, att min man skulle bli frisk, att vi skulle få leva vårt underbara liv vi hade innan, och vi hade stora planer om att vistas i Spanien som vi älskade och som vi åkte till ett par gånger om året! Men alla drömmar krossades i Lund!

Du har rätt Lisbeth, ska ta det lugnt med att leta efter annat boende, måste ju få energi till det!
Ha det fint/Kram Ingrid

  2019-04-23 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Ingrid!

Förlåt jag missuppfattade dig. Trodde inte du var med när din man somnade in. Förstår att det var fruktansvärt att behöva åka hem utan din älskade. Man försöker leva på hoppet och tror att det kan inte vara så att det händer mig. Så händer det och livet går sönder och allt vänds upp och ner, alla planer på allt man skulle göra tillsammans bara rasar. Det är tufft att stå där ensam kvar. Tänker på dig.

Kram/Lisbeth
  2019-04-23 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Lisbeth!

Javisst är det tufft, finner inga ord!
Tack för din omtanke/Kram Ingrid
  2019-04-23 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid ! Hur har du haft det i påskhelgen . Själv tyckte jag inte att det kändes som påsk . Jag tog inte fram några påsksaker kändes inge roligt att pynta . Det här var min första påsk utan min sambo . Nästa månad blir det ett år sen olyckan hände . Vart har tiden tagit vägen känns inte så länge sen . Men som du också skriver så blir sorgen o saknaden bara värre . Ibland känns det som man ska gå sönder inombords . Svårt att sätta ord på känslorna man har . Ska ta en promenad till stan om en stund o hämta ett paket . Det tar ca 10 min för mig att gå dit . Har snart bott här i den nya lägenheten fem månader . Det var ju hit vi skulle flytta tillsammans . Men så blev de ju inte . Känns ledsamt att han inte fick uppleva det . Önskar dig en bra dag kram.
  2019-04-23 skrivet av  Yvonne   |  
Hej! Ja nu är påsken över den här gått ganska bra trots allt. Jobbat en del och haft goda vänner och barn att umgås med. Vädret helt enormt vackert. Men saknaden efter min man tar på första ensamma påsken. Mycket tankar och frågor som kommer och går. Kram till er.
  2019-04-23 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej! Jag har tillbringat Påsken i stort sett själv och det har varit jobbigt. Minnen gör så ont! Som alla andra familjehögtider nu ,så får jag fira utan min man. Som sagt nu är det tredje året, och vete gudarna om jag någonsin kommer att känna glädjen fullt ut. Försöker trösta mig själv med...jag hann hem från resan, vi hann fira vår sjuttonåriga bröllopsdag dagen innan han blev sjuk, hann till hans jobb då han blev sjuk, möta hans skrämda blick och vara stöd för honom,3 veckor i ovisshet om han skulle vakna, att säga nej till att läkaren skulle sätta tillbaka tracken i hans hals om han skulle få problem med andningen, för då visste jag att han skulle bli ett vårdpaket som han inte ville bli......vi fick ändå 36 år tillsammans. Kram till er.
  2019-04-23 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monika!

För mig var detta också första Påsken utan min älskade man! Det var mycket tufft och fast jag varit med min familj hela Påsken kände jag ändå en enorm ensamhet inombords! Saknade min man så mycket, men försökte dölja min smärta inför familjen. Sedan när jag kom hem till ensamheten i lägenheten kom alla tårar! Jag har inte heller påskpyntat! Mitt liv är helt förändrat sedan jag miste min man. Jag är en helt annan person nu,
och jag vet att jag aldrig kommer bli den jag var förr! Livet har gjort mig så ont och jag vet inte riktigt hur jag ska se framåt. Det gör mig så ont att min man inte fick leva många år till. Han var så snäll och hjälpsam mot alla! Saknar honom precis hela tiden och jag kan fortfarande falla i gråt när som helst.

Har blivit erbjuden att åter igen var med i en anhöriggrupp, och jag har tackat ja. Var ju med i en grupp i höstas!
Har du varit med i någon anhörig grupp? Så tragiskt att din sambo inte fick uppleva flytten till er nya lägenhet!
För mig är den största sorgen när jag tänker på att min man inte ens kom hem från Lund! Det var en fruktansvärd upplevelse den dagen han somnade in på sjukhuset i Lund och jag fick åka hem utan honom! Den smärtan jag kände då önskar jag inte min värsta fiende! Jag förstår än idag inte hur jag klarade mig den dagen, jag minns allt som i en dimma. Jag minns att jag skulle hämta några saker i vår lägenhet för att sedan bege mitt till min son och hans familj, skulle bo där ett tag, jag kunde knappt andas i vår lägenhet, ville bara därifrån!
Livet har verkligen inte blivit som man tänkt sig! Jag tror för min del att jag kommer att sörja min man så länge jag lever, och att jag aldrig mer kommer att kunna känna riktig glädje!
Ha en fin kväll Monika/Kram Ingrid



  2019-04-23 skrivet av  Monika   |  
Hej igen Ingrid! Jag har inte varit med i någon anhörig grupp . Det fans inget sådant där jag bodde förut . Jag pratade en gång med en kurator o det var ett tag efter olyckan . Men det kändes inge bra . Jag vet inte om det skulle hjälpa mig . Jag säger som du att hela ens liv är förändrat . Det var väldigt jobbigt att vara i lägenheten när man fått beskedet att han hade drunknat . Jag var ute o gick mycket . Sen satt jag mycke ute . Vi hade ett bord o stolar utanför vår ytterdörr . Var inget hus med trappuppgång . Det var maj månad då så det var ju varmt ute . Jag kunde sitta där till sent på kvällen . Sen satt jag i köket tills det började bli ljust ute . Var jobbigt att vara i resten av lägenheten . Så var det några dagar . Men sen kändes det bättre att vara i lägenheten . Jag hade en bra granne där som kom mycket till mig . Det betydde mycket . Där jag bor nu har jag pratat med några grannar o dom verkar trevliga . Finns bord o bänkar här utanför så vi pratade om att träffas o fika tillsammans nu i sommar . Det finns även en grill som dom byggt . Igår tvättade jag fönster . Ska sätta upp nya gardiner som jag skickat efter . Men det känns inte lika roligt att fixa o greja nu när man är ensam . Jag hoppas att vi någon gång ska kunna må bra igen . Men livet kommer ju aldrig mer bli som det var förut . Kram till dig .
  2019-04-24 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monica!

Vad bra att du hade en granne som stöttade dig! Och att var ute och gick mycket, det gör jag också och det har hjälpt mig lite i min sorg. Jag går dagligen ca 1-2 timmar, gråter, tänker och ältar. Tycker jag sover lite bättre sedan jag åter börjat gå. När min älskade man fanns hos mig gick jag även då varje dag, men sedan när min man blev sjuk och när jag sen miste honom tappade jag lusten till att gå mina rundor,så det känns som ett litet steg framåt när jag nu åter går mina dagliga rundor. Jag bor ju vid kusten så jag går mycket längs stranden.

Att vistas i hemmet som var mitt och min mans är tufft tycker jag, jag kan fortfarande inte sitta i vardagsrummet och titta på tv, det går bara inte, fast en av mina psykologer säger att jag skulle behöva utmana mig själv att göra det. Vistas bara i köket och i ett rum där jag har min dator. Jag hoppas också Monika att vi ska kunna må bättre en dag, men för min del vet jag att det kommer ta väldigt lång tid, och jag får leva med detta,att jag kanske aldrig kommer att känna lycka och riktig glädje igen!
Ha den fin dag Monika/
kram Ingrid
  2019-04-24 skrivet av  Fia   |  
Kommer det alltid va så här. Total panik. Känns som man går sönder mer o mer för varje dag. Känns tyngre o tyngre. Är det för att det känns som min stora kärlek kommer längre o längre bort? Fattar inte hu jag ska orka eller vilja leva utan min kärlek. Ångesten på morgonen är bedövande. Vill bara sova
  2019-04-24 skrivet av  Madde   |  
Min man dog för tre år sedan. Året därpå föll jag ner i en depression som jag har svårt att ta mig ur. Känner mig så ensam o framtiden känns meningslös. Vet inte hur jag ska ta mig vidare.
  2019-04-24 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Alla som skriver här!

Undra hur ni gör för att få dagarna att gå! Jag är pensionär så jag tycker att tiden är så långsam. Jag har precis som du Fia ångest på morgonen som är fruktansvärt tärande.
  2019-04-24 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej Lisbeth Molin! Jag jobbar 75%, men eftersom jag bor i hus så orkar jag inte jobba mera. Första tiden reparerade jag köket. Skruvade stommar tills jag blev så trött att jag tillslut kunde sova. Jag har varit väldigt aktiv, bjudit vänner på mat, jobbat med sorgen, rest , sett mycket film m.m. Jag bor i en by , min mans födelseort så jag har grannar som jag fått dela min sorg med.Men det är först nu jag har landat i att min man kommer inte tillbaka. Tre år till hösten.Promenader i mängder då ångesten slår till. Så nu måste jag balansera med jobb, vänner och nöjen. Tröttheten jag känner får jag se upp med. Men har alltid älskat att dansa så får se om jag börjar en buggkurs till hösten.
  2019-04-24 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Susanne!

Vilken energi du har! Jag bor också i eget hus med allt vad det innebär just nu med trädgård och annat pyssel. Promenerar mycket gör jag med och träffar vänner och bjuder på middagar. Har haft mina barnbarn några dagar här i Påsk jätte mysigt. Men jag känner ingen glädje och vet inte hur man ska bearbeta sin sorg. Träffade en kurator några månader efter min man somnat in, gav ingenting. Var på Lanzarote i mars min första resa efter det att jag blev ensam. Men tomheten och tystaden är så tung.
  2019-04-24 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Tack. Ja , Lisbeth den är tung!Jag jobbar på att lära mig ” tycka” om mitt eget sällskap. Jag läser böcker om sorgebearbetning och för mig är det något som jag finner tröst i. Jag har skrivit i en bok om vårt liv, både det som varit bra och mindre bra. Skrivit om min man hur han var som barn och hans uppväxt, syskon osv. Så mitt barnbarn ska få lära känna sin morfar. Har även sparat på ett USB minne då min man hade filmat och pratat in på sin telefon med våran katt. Framkallat kort som visar vissa tillfällen sista året vi fick även från begravningen och satt in i ett album och skrivit med guldpenna månad och händelse. Spelar ” vår” musik och dansar för mig själv nu.( vi tog ofta en dans i köket då ” vår” musik spelades). Men som även du känner så känner inte jag heller glädjen fullt ut, och jag låter det vara så. För jag kommer aldrig över att min man dog 58 år gammal, försöker lära mig leva med sorgen.Vi får glädjas åt våra barn och barnbarn.Kram



  2019-04-24 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej igen Susanne!
Finner inga ord hur fantastisk du är. Min mamma skrev dagbok i över 50 år om händelser som besök och vad som hände under dagarna. Min man spelade in mycket av vårat liv men han aldrig få det klart.
Kram/Lisbeth
  2019-04-24 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej igen Lisbeth! Jag skriver dagbok också, sedan jag var 10 år. Kanske så småningom du orkar ta vid det din man inte hann göra klart. / Kram Susanne
  2019-04-26 skrivet av  Susanne Nilsson   |  
Hej Lisbeth! Vill tillägga att allt läsande och skrivande är ett sätt för mig att bearbeta sorgen. /Kram Susanne
  2019-04-26 skrivet av  Ingrid   |  
Fredag kväll, tårarna rinner nerför min kinder......saknaden och längtan efter min älskade man är stor! Hur ska jag någonsin kunna gå vidare utan honom? Varför känns sorgen värre för var dag som går? Hur ska man orka leva i denna sorg?
Mitt liv krossades när min man älskade man somnade in! Kram till Er/Ingrid
  2019-04-26 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid ! Ja saknaden o sorgen är hemsk . Jag tittade på lite kort idag som min sambo var med på . Det fick mig att börja gråta önskar så att han funnits kvar o att den hemska olyckan aldrig hänt . Det är så jobbigt att må så här vill ju bara att allt skulle varit som vanligt . Varför skulle det hända allt var ju så bra . Han pratade om att han ville gå lite tidigare i pension . Men så blev det inte . Jag tycker så synd om honom han hade jobbat o slitit sen han var ung o så dör han på sitt jobb . Jag kunde vel aldrig tro att han skulle kunna dö på sitt jobb . Är inte roligt att leva resten av sitt liv ensam utan honom . Lägenheten är fin med inglasad balkong . Jag tänker på att där hade han nog gillat o sitta o läsa . Vi hade kunnat suttit där tillsamans o druckit kaffe . Något jag skulle vilja göra på balkongen är att lägga såna här trätrall . För det är ett betonggolv bara . Men jag vet inte om jag klarar det. Jag var o tittade på öob där hade dom sånt . Får vel se hur jag gör. Men det känns heller inte så roligt när man är ensam. Ledsamt att du mår så dåligt . Men jag hoppas du får en bra helg. Många styrkekramar till dig .



































  2019-04-26 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monika!
Läste precis ditt inlägg! Förstår att du blev ledsen när du tittade på kort på din sambo! Att behöva mista sin älskade på en arbetsplats är mer än fruktansvärt, det får egentligen bara inte hända!!
Min man och jag älskade också att sitta och njuta på vår balkong, nu klarar jag inte ens att gå ut på balkongen, får sådan ångest, i vanliga fall om min man funnits här hos mig, hade vi fixat till vår balkong med fina blommor och ljuslyktor!

Jag blir rädd ibland över hur dåligt jag mår och att sorgen inte mildras ett dugg. Det är påfrestande att må så här! Märker också att jag inte har så mycket tålamod, blir lätt irriterad för små saker, känner mig nästan lite otrevlig mot folk ibland, och jag är absolut inte sådan i vanliga fall! Jag känner mig så fruktansvärt ensam utan min man som var min absolut bästa vän och stora kärlek! Vi var så lyckliga, och så kom den hemska sjukdomen och krossade oss! Det som jag upplever som mycket jobbigt är alla minnesbilderna när min man blev svårt sjuk efter transplantationen, dem bilderna kommer följa mig så länge jag lever!
Sänder dig också en styrke kram och att du ändå får en fin helg trots all sorg! Ingrid!

  2019-04-27 skrivet av  Catrine   |  
Hej!
Känner så väl igen mig i alla inlägg. Det är både en tröst att veta att jag inte är ensam med mina känslor men också väldigt tungt att vi känner som vi gör. Att sorgen bara verkar bli värre och värre. Men fakta kvarstår ju att vi aldrig kommer att få träffa våra kära som vi mist och det går aldrig över. Försöker att tänka mig en framtid utan min älskade man, men det är helt omöjligt. Hittar inget som intresserar mig längre, allt verkar så meningslöst. Får ofta kommentaren; "du har ju dina flickor". Absolut, men det är ju dem som jag åt en vanlig vardagsmiddag med eller åkte på Hornbach för att handla något till huset eller trädgården. Känner också igen att jag kan bli lättirritetad på, som jag uppfattar det, bagateller. Men allt är ju bagateller i jämförelse med att ha misst någon nära. Önskar ofta att livet tog slut. Kanske är det bättre i "nästa liv" om man tror på det.
  2019-04-27 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Catrine!
Håller med dig till fullo i vad du skriver i ditt inlägg! Och kan reta mig ibland på folk som inte vet hur det känns att ha mist någon, när dem säger," du måste gå vidare, du måste acceptera vad som har hänt"!! Lätt för dem att säga, det är inte så lätt att gå vidare, det är inte så lätt att acceptera! Jag vet att jag måste gå vidare, fast utan att någonsin känna glädje fullt ut, men att acceptera att jag förlorat min man, det kommer jag aldrig att göra!
Det är ett "helvete" att må så här dåligt och känna sådan enorm sorg! Bara den som mist någon kan förstå!
Kram till dig och alla andra här/Ingrid
  2019-04-27 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid ! Sitter i min ensamhet o tittar på Tv:n . Det är lördag kväll men jag tycker alla dagar är lika . Kan inte känna den känslan att nu är det helg längre . Jag är så trött på denna ensamhet . Vill bara att han ska komma hem igen i mina tankar . Men så blir det aldrig mer igen . Att gå o lägga sig o sängen bredvid är tom det fins ingen där längre . Jag kände mig trygg förut men nu är allt borta . Jag håller med dig att det är skit att må så här dåligt . Jag undrar om det någonsin kommer att kännas bättre . Tänker ibland hur ska det kunna göra det när han är död . Inget kan ersätta saknaden efter honom . Det käns bra att skriva här för här kan vi förstå varandra . Men samtidigt så önskar jag att jag inte skulle sitta o skriva här . Utan att mitt liv hade varit som vanligt tillsammans med min sambo . Men jag är tacksam att jag hittade vimil sidan . Önskar dig en bra söndag kram .


  2019-04-27 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monika!
Jag känner också att det känns bra att skriva av sig här på Vimil, även om jag önskar att jag inte hade behövt besöka denna sida, om allt varit som vanligt! Jag saknar min man så mycket att det värker i kroppen! Känner mig också så otrygg utan honom, och så fruktansvärt ensam! Och tårarna vill aldrig ta slut!

Vet du, ofta får jag overklighets känslor, som om denna hemska situation jag befinner mig i bara är en mardröm, så hugger ångesten till när jag sekunder senare inser att allt hemskt är verkligt! Har du känt så nån gång? Min högsta önskan är att allt var som vanligt, att jag hade min man här hos mig, att vi kunde prata och diskutera olika saker, planera semestrar, laga mat ihop, gå och handla ihop, allt som vi gjorde tillsammans! Saknar honom så jag håller på att bli tokig känns det som!
Vill och kan inte förstå varför man skulle bli drabbad på detta sätt?

Önskar dig också en fin Söndag! Massa styrke kramar från mig/Ingrid


  2019-04-28 skrivet av  Monika   |  
Hej igen Ingrid ! Nej jag har inte fått såna overklighetskänslor. Men ibland så tänker jag på min sambo så intensivt så då kommer allt så nära o då gör det riktigt ont . Jag saknar att kunna åka ut med honom med bilen . Men den är borta nu . Den fick stå kvar på hans arbetsplats tills den blev såld . Jag orkade inte se den stå hemma det gjorde för ont . Var i september till hans arbetsplats o gick igenom bilen för att se om det var något jag skulle ha kvar. Det var riktigt jobbigt så mycke minnen inte sakerna utan av honom . Kunde se i minnet att han suttit där när jag suttit bredvid honom . Känslan att vi aldrig mer skulle åka med bilen . Det var en tomhetskäsla . Men nu har det gått några månader sen dess . Klockan är snart halv ett . Ska snart lägga mig . Men är inte så trött än . Imorgon ska jag städa lite . Sen blir det vel inte så mycke mer . God natt sov gott .



  2019-04-28 skrivet av  Yvonne   |  
Hej! Har varit i Sundsvall hos min bror och svägerska några dagar,så skönt få komma bort ibland. Klockan är snart w
1000,men jag är så trött jämt, och slut. I natt drömde jag om min man, tror det är medicinen som gör att jag drömmer så mycket nu.ja tankarna snurrar och far,blir första sommaren själv nu,känns overkligt och tomt. Skönt få skriva av sig. Har beställt gravsten nu,gråter varje gång jag kommer till graven. Livet e tufft. Men nu ska jag kliva upp och ta en långpromenad på Frösön. Kram till er.
  2019-04-28 skrivet av  Monika   |  
Hej Yvonne! Hoppas du hade en skön långpromenad . Skulle ockse behöva ut o gå. Märker att jag har gått upp i vikt . Jag äter för mycke fikabröd o godis som ett tröstätande . Det här blir min andra sommar själv . Den 16 maj blir det ett helt år sen olyckan hände . Trevligt att du kan åka till din bror o svägerska . Jag drömde en gång att min sambo kom hem o jag kramade honom . Men det var när jag bodde i den gamla lägenheten. Jag förstår att du gråter när du kommer till graven . Min sambo är i minneslunden där vi bodde förut . Livet är verkligen tufft . Trodde aldrig jag skulle sita här själv utan honom . Ensamheten är så jobbig. Önskar dig en bra kväll .

  2019-04-28 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monika och Yvonne!

Oj vad jag haft det kämpigt idag! Gråtit hela dagen till och från! Förstår inte varför sorgen ibland känns så här svår??? Känns som om all livsglädje och livslust försvunnit från min kropp!
Kan förstå Monika att det måste varit jobbigt när du var på din sambos arbetsplats och fick se bilen! Tufft!
Yvonne , skönt att du har din bror och svägerska att vara med. Det betyder mycket att man har nära och kära omkring sig. Jag har också en bror som ställer upp för mig och finns där för mig! Men jag känner mig ändå väldigt ensam och vilsen! Jag gråter också när jag besöker min man i minneslunden! Det är enormt tufft! Saknar honom och vet inte hur jag ska klara resten av mitt liv utan honom?? Trodde aldrig att mitt liv skulle bli så här? Man tog så mycket för givet innan. Det har jag slutat med helt! Önskar er båda allt gott/kram Ingrid
  2019-05-08 skrivet av  Miriam   |  
Att leva med sorg, det är så plågsamt. Så fruktansvärt plågsamt. Helt enkelt omänskligt. Känner så igen mig i alla berättelser här. När ens värsta skräckscenario, blir och är ens verklighet. Livet blir precis ödelagt. Ångesten, tomheten, tystnaden. Det är fruktansvärt. Och tomrummet som inte är möjligt att fylla. Det ger ångest i sig.Att undra hur man ska orka, hur fortsätta? Hur ska det gå till?

Varma, varma tankar och allt gott till er
  2019-05-08 skrivet av  Lisbeth Molin   |  
Hej Miriam!
Det är precis så du beskriver livet blir totalt ödelagt när den man älskar inte finns mer. Nu är det 15 månader sedan min man somnade in och jag kan fortfarande inte ta in att han aldrig kommer tillbaka. Han var så levnadsglad men sen kom den j-vla cancern.
Kram
  2019-05-11 skrivet av  Miriam   |  
Kära Lisbeth, ja det är omöjligt att ta in. För overkligt och för smärtsamt. För obegripligt. För mig, stannade tiden. Och det här med "avslut", det finns inte. Det var som om jag dog också, på så många sätt. Livet, ödelagt, ja. Känslan av, att det var som om en bomb slog ned, men bara hos mig, endast i mitt liv. Inte utanför, inte hos grannen, endast hos mig. Mitt liv. Det blir en svår kontrast. Att allt är "sig likt" runt omkring, men min tillvaro och jag själv, är för alltid förändrad. Som om man dragit på sig en oerhörd skada, en livslång sådan, men den syns inte.
Kram!
  2019-05-11 skrivet av  Lisbeth molin   |  
Gokväll Miriam!
Idag har jag haft mina barn och barnbarn här på middag och det har varit jättemysigt. Men när alla har åkt hem så finns bara tomheten och ensamheten kvar, inte min älskade att dela glädjen med tårarna rullar tunga över mina kinder kan nog fylla ett helt badkar med bara tårar. Det är som du skriver allt runt omkring är som vanligt men inte hos oss som mist den vi delade glädje och sorg med gör så ont. Kram
  2019-05-12 skrivet av  Miriam   |  
Hej Lisbeth!

Förstår din känsla. Stunden av glädje tillsammans med din familj, som du och din man brukade dela. Ingenting som är detsamma längre. Och kvar, som du beskriver, vid dagens slut, blir till sist bara en tomhet och ensamheten. Ofrånkomligt. Ja, det är en ständig kamp. Kram
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">