Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-04-12 skrivet av Maria

Efter 35 underbara år så dog min make och bästa vän i oktober. Om jag hade fått välja så hade jag dött i hans ställe. Han hade inget problem med att vara själv medans jag får ångest i ensamheten. Försöker få rutiner, jobba, träna bla. När jag kommer hem på kvällen så går det bra. Tittar på tv. Men när fredagen kommer och alla pratar om vad dom ska äta till middag så känner jag mig så ledsen. Fredagarna var bäst. Mys och god middag. Inget märkvärdigt men man var två. Snart är det påsk och ångesten kryper på. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott. För det kanske går bra ändå. Jag har en vän som brukar skriva sms med kommentaren Gör en bra dag! Hur gör man då???
Kämpar på i alla fall men skulle bara vilja lägga mig och sova.

Visa kommentarer:
  2019-04-13 skrivet av  EwaVictoria   |  
Kära Maria!
Jag känner med dig. Känner din sorg och smärta. Och din längtan.
MIn make gick bort i sepember 2017 och det har tagit mig 1½ år i sorg innan jag kunde gå vidare. Nu kan jag leva. Har honom i mitt hjärta,
Låt din sorg vara där den är, så länge den finns. Kanske du kan träffa någon att prata med och äta middag med ibland. Gemenskapen stöttar. Berätta var du bor så kanske någon hör av sig.
Bästa hälsnigar EwaVictoria
  2019-04-13 skrivet av  Annika   |  
Precis så känner jag med, min make har nyss gått bort nu den 19 Mars och vi var tillsammans i 34 år, gifta i 32 år nu till midsommar. Han hade inga problem med ensamheten och jag sa alltid att han skulle lova mig att jag skulle få dö före honom för jag kommer inte klara mig utan dig! Så blev det tvärtom och han var alltid den som tyckte att allt löser sig osv. mer levande i nuet och lät inget trycka ner honom, han hade en enorm livsglädje och så får han cancer och dör innan han hunnit gå i pension. Livet är så jävla orättvist. Han hade precis fyllt 63 år och jag är 52 år så jag är i mtten av livet men till vilken nytta nu, jag har ingen lust att fortsätta tycker allt bara är meningslöst, men det är väl sorgen som talar antar jag, alla säger ju att det blir bättre men just nu känns det inte så. Vi har fyra barn men dom är vuxna och har sina liv, jag och min man gjorde ju allting ihop, tyckte likadant, gillade samma saker. Min själsfrände, min bästa vän, mitt allt finns inte mer, hur sjutton går man vidare? Jag tränar också och har en hund men det fattas nåt, ingen att fråga om saker, ingen att ta beslut ihop med osv. Alla bekanta, kollegor m.m har ju sitt när helgerna kommer och då känner man sig extra ensam precis som du skriver. Vi får ta en dag i taget och ett steg i taget så kanske det känns lite bättre om ett tag. Styrkekramar till dig ❤❤❤
  2019-04-13 skrivet av  Marianne   |  
Hej Maria!
Jag förstår dig, känner som du. Vi är många som får leva kvar här på jorden ensamma och med saknad. Livet förändras och inget blir aldrig mer som tidigare. Jag har fortfarande svårt att förstå vad mitt liv ska gå ut på. Alla som fortfarande har sin partner i livet förstår inte vad det innebär att mista sin käresta och vän i livet. Alla har sitt liv. Det tänkte inte jag heller på när min man levde. Men kärleken till din man kan ingen ta ifrån dig. Den är för mig fortfarande stark. Jag pratar med min man varje dag och jag tror att han finns där någonstans och hör mig. Jag är väldigt ensam när jag kommer hem från mitt jobb. När jag stänger min dörr så är det ingen som finns där. Jag saknar närheten och omtanken. Sorrgen försvinner aldrig, men den kanske kan bli mindre plågsam. Minnena finns också alltid kvar. Kanske blir de en vacker sanning som jag med en viss glädje kan se tillbaka på. Jag är tacksam för det liv jag fick med min man, men vet inte om jag någonsin kommer att känna på samma sätt igen. Jag försöker att leva så gott det går nu, men hur framtiden ser ut det vet jag inte. Hur mycket jag än gråter, saknar och längtar ,så kommer inte det liv jag hade tillbaka. Vad har vi för val? Vi vet innerst inne att vi måste hitta en ny mening med livet. Frågorna är bara när, var och hur. Jag hoppas att du hittar ett nytt sätt att leva på som känns okej. Jag söker efter ett mer glädjefylld livet och hoppas att jag finner det. Framtiden har kanske ett svar, men just nu är det svårt att förstå.
Kram till dig och ta hand om dig. Vi är många som känner likadant. ❤
  2019-04-13 skrivet av  Yvonne   |  
Känner med er alla nya dom skriver här,jag kom i kontakt med Vimil sensommaren 2018 efter att min man hastigt lämnade mig den 12.7 efter 42 års äktenskap. Det blev en chock för mig att hitta honom död en fm i tvättstugan. Går ej förklara, har så många tankar och funderingar. Som tur är har jag två vuxna barn,och många vänner omkring mig. För saknaden går ju aldrig över. Känns tungt nu när våren närmar sig oxå. Kram till er.
  2019-04-13 skrivet av  Monika   |  
Hej Maria! Ledsamt det som hänt dig . Själv miste jag min sambo 16 maj förra året . Han omkom på sitt jobb när han föll ner i en kraftdamm . Ensamheten är jobbig vi hade varit tillsammans i 24 år .
  2019-04-14 skrivet av  Catrine   |  
Det är bara här man kan känna att man i alla fall inte är helt ensam i sin situation och med sin sorg och ensamhet. Andra förstår inte och det kan man klart inte förvänta sig heller. Detta har gjort att jag mer och mer isolerat mig. Våren och påsken har alltid varit min och min mans bästa tid. Med konstrundor, pyssel i trädgården och god mat. Inget är intressant längre. Hoppas bara att helgen ska passera så snabbt som möjligt. All livsglädje är helt borta och smärtan att gå här själv är fruktansvärd.
  2019-04-14 skrivet av  Annika   |  
Hej Catrine , precis så är det att vi som är i denna sist förstår precis hur tufft det är. Andra förstår inte hur det känns inuti jag får ont i hela kroppen. Och nu precis som du skriver kommer påsk och vår, jag får jag bara ångest av våren nu och påsken alla är så glada en del har semester och ska fira med mat och umgänge och jag vill bara dra täcket över huvudet och vakna när påsken är över eller vakna och att det bara var en otäck mardröm att min man dog. Fan vill inte mer....kram till dig Catrine och alla vi andra som kämpar för vår överlevnad. ❤❤❤
  2019-04-15 skrivet av  Annika   |  
Min man omkom i en trafikolycka för två månader sen. Jag saknar honom varje sekund. I går skrek jag åt honom att gan skulle komma hem. Sommar och semester närmar sig med stormsteg. Normalt sett skulle jag känna längtan och lycka. Planera turer med husbilen mm. Nu känns det mest gruvsamt. En dag i taget.
Styrkekramar till oss alla ❤️❤️❤️
  2019-04-15 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monika!

Så duktig du är som fixade att sätta ihop en möbel från Ikea! jag har aldrig gjort det själv, det var min man som var expert på det, men måste lära mig att fixa sådant!

Varje dag när jag vaknar känns det som om jag vaknar upp till en ny mardröms dag som man ska kämpa sig igenom. Upplever det mer tufft nu på våren när man ska vara glad och ha mycket att se fram emot. Jag har tappat den stora livsglädjen jag hade när min man fanns hos mig! Saknar honom gränslöst!

Går långa rundor längs stranden varje dag och tänker på min man och låter tårarna flöda. Har så svårt att acceptera att jag aldrig mer får träffa min man som var och kommer att förbli min absolut största kärlek i livet! Hur ska man ta sig vidare???
Sorgen är brutal och ensamheten hemsk!
Önskar Dig Monica en fin Påsk trots omständigheterna!
Styrke kram till Dig och alla andra här som mist någon/Ingrid
  2019-04-15 skrivet av  Maria   |  
Tack alla för stöd och kommentarer. Styrke kramar till oss inför påsken ♥♥♥


  2019-04-15 skrivet av  Katarina   |  
Ingrid! Massor med styrkekramar!! Rekommenderar starkt att bli medlem i Vimil och ta dig in till deras facebooksida. En helt "ny värld" öppnar sig för er! /Kramar i massor till er också Yvonne och Monika!
  2019-04-15 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid! Håller med dig om att sorgen är brutal o ensamheten är hemsk . Känns heller inte roligt med påsken utan min sambo . Men man får göra så gott man kann . Mer kan man inte göra . Jag önskar dig en bra påsk . Många styrkekramar till dig även till er andra här .





  2019-04-15 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Katarina!

Vad roligt att höra ifrån dig! Har undrat var du är! Är ju inte med i Facebook, men måste ta mig i kragen och bli medlem i Vimil!
Hur har du det och hur mår du? Önskar dig dig en fin påsk och allt gott! Många kramar från Ingrid
  2019-04-15 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monika!

Tack för påsk hälsningen! ja, man får kämpa på med sin sorg som
är med en hela tiden, i alla fall är det så för mig! På påskafton ska jag vara med min son och hans familj, och det känns bra, men samtidigt är jag orolig för hur det kommer att kännas att fira påsken för första gången utan min man!!! Det känns jobbigt, påsken tyckte jag mycket om förr. Jag och min man hade nästan alltid våra nära och kära hos oss då och vi älskade att fixa till en påskbuffé. Nu är det jobbigt att ens steka ett ägg, äter mycket ute och hos mina föräldrar, har svårt med matlagningen, då det påminner mig så mycket om hur mysigt jag och min man hade det när vi lagade mat ihop.
Katarina, Monica och Yvonne, ska vi försöka träffas nån gång nu i vår eller sommar? För mig hade det passat bäst i Juni eller Juli! Vad säger ni om det? Många styrke kramar till er/Ingrid
  2019-04-16 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid ! Det blir för mig också första påsken utan min sambo. Idag är det 11 månader sen olyckan hände . Sorgen finns med hela tiden . Jag slarvar mycket med maten . Det är inte kul att laga mat till sig själv . Igår vart det pizza idag smörgås med kaffe till . På påskafton ska jag till min dotter . För ett tag sen var jag till ögonläkare fick reda på att jag har en svullnad på gula fläcken . Då brast det för mig berättade för läkaren vad som hände min sambo . Det som kändes jobbigt då var att inte kunna prata med min sambo . Vart rädd för om synen kommer bli sämre . Läkaren skrev en remiss till sjukhuset . Det är såna saker som jag tycker är jobbiga när man är ensam . Förut kände man sig trygg . Han fanns ju där . Kram till dig hoppas du har en bra kväll .
  2019-04-16 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monica! Vad tråkigt detta med din syn, hoppas att det ordnar sig till det bästa! Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver, att du önskar att du kunde prata med din sambo om det. Precis så känner jag också, fick en fruktansvärd värk i ländryggen för ett tag sedan och i vanliga fall hade jag ju pratat med min man om det, började storgråta i min ensamhet för att jag hade så ont. Hade min man varit hos mig hade han kramat mig, frågat vad han kunde göra för mig mm, han var så omtänksam! Man känner sig så otrygg och utlämnad och väldigt vilsen tycker jag. Utåt sett ser det ut som om jag är stark och klarar mig bra, men så är det inte, ingen ser alla mina tårar, min ångest jag känner, hur ensam jag känner mig, hur rädd jag känner mig och hur jäkla ledsen jag är!
Trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva en sådan sorg som jag befinner mig i nu och som antagligen kommer att vara mycket länge! Mår så dåligt!!
Stor kram till dig Monica/Ingrid

 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">