Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-02-06 skrivet av Gert

Jag har precis blivit medlem och ville skriva!
Det känns så tomt ! Nu kokar jag ett ägg istället för två ! Jag brygger hälften så mycket kaffe! Detta då min fru dog nyligen ! Det var en vanlig dag då hon plötsligt sa ”jag mår inte bra ”
En mycket kraftig hjärnblödning och några timmar sedan var min Ewa död! Jag säger till mina vänner! Tänk vi var aldrig osams ! Visst hade vi olika tankar och uppfattningar men under 40 år aldrig ett hårt ord
Jag saknar henne och har nog ännu inte fattat att Hon inte finns i livet

Visa kommentarer:
  2019-02-07 skrivet av  Katarina   |  
Hej Gert! Beklagar din förlust. Min man dog i april 2018 i hjärtstopp, 48 år gammal. Vi fick nästan 30 år tillsammans.
Jag hittade in hit av en slump när jag sökte orsaken till min mans hjärtstopp. Otroligt tacksam för denna hemsida och för Vimils facebook som jag nu mest "håller till" då jag märkt att det är där de flesta håller till. Det har varit och är min livlina.
Massor med styrkekramar!
  2019-02-07 skrivet av  Katarina   |  
Hej Katarina .Tack för att du skriver.
Jag har nog inte fattat det än. Känner starkt för detta med Vimil just för att vi är i "liknande situation". Ser att det ordnas lite träffar och jag planerar att komma första gången !
Just nu spontant att "vad är valet nu" och känner att jag måste gå framåt samtidigt som jag vill minnas alla de fina minnen under 39 år tillsammans . Styrkekram från mig till dig/Gert
  2019-02-07 skrivet av  Gert   |  
Katarina Nybörjare som jag är glömde jag att skriva att det var ett svar från mig till dig. Förlåt om det ser ut som det är skrivet från dig . Gert
  2019-02-08 skrivet av  Katarina   |  
Gert! Haha! Ingen fara;-).
Det har snart gått 10 månader sen min man dog och de första månaderna gick jag på autopilot, chockad och hade svårt att acceptera att jag aldrig skulle få se min man igen, skrek att han skulle komma tillbaka till mig och gu vet allt. Dessa panikattacker som jag hade dagligen har nu avtagit betydligt, men det kommer alltid att skära i mitt hjärta att vi inte fick ta farväl av varandra.
Känslomässigt ser jag det som att jag ofrivilligt klivit på en berg och dalbana som aldrig tycks ta slut, men avståndet mellan toppen och dalen ökar långsamt långsamt. Trodde aldrig att jag skulle vara i livet idag, men tack och lov för våra två grabbar. Det är tack vare dem som jag har valt att kliva upp varje morgon och välja livet en dag till. Först nu som jag börjat märka att hoppet att en dag välja livet för min egen skull nog faktiskt kan bli sann.

Trots all denna sorg och elände som råder inne på VIMIL, så finns här samtidigt så mycket kärlek, värme, omtanke och stöttning, så jag blir glad och höra att du tänker ge det en chans att gå på Vimilträff.

Någon sa till mig i början av min sorg att jag skulle vara glad att vi fick så många år tillsammans, precis som du och din fru.
Visst är jag otroligt glad och tacksam, men jag är långt ifrån nöjd!!
Hoppas du får en bra dag. Kram på dig.
  2019-02-08 skrivet av  Gert   |  
Kram tillbaka ! Just nu känner jag att jag ”vill välja livet ”jag har två barn som jag vill följa ! Jag tror att Vimil kan vara till stor hjälp ! Det jag har svårt med nu är nätterna och detta med kläderna ! Först tänkte jag att packa ner och åka bort med allt men .... Faktum är att jag har inte ens flyttar på hennes skor!! Allt är orört och det får så vara !jag har börjat titta på bilder ich lite filmer med Ewa ! Känns både och men känns som positiv energi
Ha det så gott
/Gert

  2019-02-08 skrivet av  Katarina   |  
Min kurator och några i omgivningen satte press på mig när det gällde att rensa bort min mans kläder redan efter 3 månader! Och där var Vimil till stor hjälp då jag skrev ett inlägg om detta och fick till svar att detvar min takt och ingen annans som gällde och det har jag följt. Det får ta den tid det tar. Jag har börjat men är långt ifrån klar.
Ha en skön helg och hoppas du hittar in till Vimils facebook. det är som en annan värld som öppnar sig där inne.
  2019-02-08 skrivet av  Gert   |  
Katarina ! Klokt! Jag kommer att ta det i min takt och låta barnen vara delaktiga ! Jag har även tagit fasta på min kurators råd nämligen att bjuda bort mig själv ! Det har jag gjort och det har mötts på bra sätt! Helgerna känns extra tunga när jag ser par ute och går så jag har ”inmutat” helgen genom att fråga en släkting om att följa med och lyssna på musik i morgon ! Jag ringde en granne och frågade om bio på söndag ! En film om Moa Martinsson som bodde här i Norrköping ! Ska kolla mer på Vimil och FB
Ha det så gott/Gert


!


  2019-02-09 skrivet av  Monika   |  
Gert jag beklagar din förlust av din fru . Själv miste jag min sambo 16 maj förra året . Han omkom på sitt jobb när han föll ner i en kraftdamm . Saknaden o tomheten är hemsk jag saknar honom varenda dag . Som du skriver att göra mindre kaffe bara koka ett ägg . Bara såna saker blir så annorlunda än när man var två . Jag flyttade för snart 2 månader sen . Det var meningen att vi skulle flyttat tillsammans hit men så blev det inte . Det var jobbigt att innan flytten börja ta tag i den biten att plocka med hans kläder och saker . Något som jag tycker är jobbigt det är när man ser andra par . För då blir det så påtagligt att så hade ju jag det också för några månader sen . Vi hade varit tillsammans i 24 år . Önskar dig en trevlig helg . Det hoppas jag du också får Katarina .
  2019-02-09 skrivet av  Gert   |  
Hej ! Tack Monika ! Jag har nog inte fattat det än ! Jag ”leker” med ord och tänker ”jag kan inte acceptera ” det som hänt ! Men Jag kanske kan ”förlika mig” med det ! Vad Jag menar är att jag måste inse att det faktiskt hänt !
Att gå med i Vimil är så bra ! Känns skönt art få dela och dela med sig och bolla tankar
Ha det så gott/Gert
  2019-02-09 skrivet av  Monika   |  
Hej Gert ! Håller med dig om att det käns bra att skriva här på vimil . Det är svårt att acceptera det som hänt . Jag har kännt mig bitter o arg på hans jobb . I början tänkte man på olyckan varje dag . Idag så kommer tankarna på den ibland . Man kommer ju aldrig att glömma det som hände . Men man måste ju fortsätta sitt liv hur tufft det än är . Det var ju inte så här man trodde ens liv skulle bli . Jag är ledsen för min sambos skull att han inte fick fortsätta sitt liv o göra sånt som han tyckte om att göra . Han blev 59 år . Så han kunde haft många år kvar .
  2019-02-09 skrivet av  Gert   |  
Ja plötsligt såg jag att jag inte är ensam ! Orsaker och händelser må se olika ut men när jag läser på Vimil så känner jag mig lugn ! Det jag menar(trots att det ibland kan vara svårt att förmedla känslor via ex mail ) är att förståelsen för varandra är så stor !
Har just nu “fastnat” på ett bra sätt i musik dom vi delade!
Musik med bra budskap samt hennes nostalgiska favoriter från tiden med hep stars 1965-1970
Ex Mot okänt land
  2019-02-10 skrivet av  Yvonne   |  
Hej på er! Har tagit det lugnare med att skriva här nu. Har firat dotterns födelsedag idag,känns så tomt att på kortet bara skriva från mamma. Men tyvärr nu är verkligheten så,känns tungt. 42 år tillsammans sätter sina spår. Nu ska jag kika på tv. Kram alla!
  2019-02-13 skrivet av  Annika   |  
Hej! Vilken fin grupp detta ser ut att vara. Så skönt på nåt kon stigt sätt se att man inte är ensam att uppleva det mest fruktansvärda. Min älskade man togs ifrån mig i en tragisk trafikolycka den 7/2. Jag är i chock och helt förkrossad, man går liksom sönder, det går inta att förstå. 37 fantastiska år fick vi tillsammans. Vi delade allt i livet, det känns som att vi andades samma luft, tänkte samma tankar och hade samma känslor. Man blir liksom en halv människa. Just nu kämpar jag för att ta mig igenom dag för dag. Det värsta är att vakna upp och inse att en ny tung dag ska tas igenom. Det var inte en mardröm.
  2019-02-13 skrivet av  Monika   |  
Hej Annika ! Så fruktansvärt ledsamt det som hänt dig. Om du läst det som jag skrivit så har du ju sett att jag miste min sambo i en olycka . Det har snart gått 9 månader sen det hände . Men det är fortfarande jätte jobbigt . Saknaden är hemsk . Håller med dig om att man blir som halv . Ibland tänker jag om han ändå inte gått till jobbet den dagen . Sen att det skulle funnits säkerhet så man inte kunnat falla ner i kraftdammen . Många styrkekramar till dig .
  2019-02-14 skrivet av  Annika   |  
Hej! Monika
Jag läste ditt inlägg. Min man körde bil i tjänsten när olyckan hände. Det finns så många om inte och varför. I dag är det 1 vecka sen det hände. Jag har haft mina barn och barnbarn hos mig hela tiden. Jag är så tacksam att jag har dem. Men livet rullar ju vidare och de måste ju återgå till sina egna liv med jobb, skola och dagis. Jag gruvar mig för den närmsta tiden när jag förstår att det ofattbara gör sig mer påmint. Att somna och vakna ensam mm
Det känns så orättvist att någon ska måsta dö pga sitt arbete.
  2019-02-14 skrivet av  Monika   |  
Hej Annika! Håller med dig om att det finns så många om o varför . Det pågår en utredning om olyckan där företagena miljövårdsverket o polisen är inblandade i . Men vad som hände den 16 maj förra året . Kommer man nog aldrig få svar på för han var ensam där . Jag har också barn o barnbarn . Men dom har ju sina liv också . Ingen ska behöva dö på sitt jobb . O inga anhöriga ska behöva få ett sådant besked . Önskar dig en bra dag .
  2019-02-15 skrivet av  Yvonne   |  
Hej Annika! Har läst din berättelse, ja livet kan va oerhört tufft, allt kan förändras på ett ögonblick,och inget blir som förrut. Det blir en sorg och saknad utan gräns. Jag förlorade min man i somras efter 42 år,hittade han död i tvättstugan en chockartat upplevelse,som är svår att komma ur. Vi får ha varann i tankarna,och Vimil är ett bra forum för oss.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">