Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-12-26 skrivet av Elisabeth

Min man dog i slutet av okt efter kort tids sjukdom, Leukemi. Sorgen är ofantligt stor, vi skulle precis börjat njuta av pensionen då sjukdomen smög sig på. Min älskade, min livsvän och mina två barns pappa försvann plötsligt genom en felaktigt utförd lungbiopsi. Den var, enligt läkarna, tvungen att utföras för att hitta den medicin som skulle sättas in för leukemin. Lungblödningen gick inte att stoppa! Min man dog i princip i mina armar.
Jag har nu kämpat mig igenom snart två månader med begravning, tackkort och den förskräckliga mängd med post som väller in från alla myndigheter. Kontaktat de banker som maken hade någon kontakt med, kollat autogiron, kontaktat företag för att säga upp avtal m.m.
Jobbigt är nu, förutom den enorma saknaden, att upptäcka att folk flyr undan mig. Sätter man sig i en soffa i personalrummet blir man snabbt ensam. Kommer man gående över gården så vänder många bort blicken och låtsas att de inte ser en. Byter sida på trottoaren, vägen. Jobbigt att vara den som är ”utstött”, man har nog jobbigt ändå. Det är hela tiden jag som måste ta kontakt, jag som måste bryta isen, jag som måste inleda alla samtal.
Varför? Är de rädda för att prata om döden? Rädda för att såra? Rädda för gråten?
Hur var det för er andra? Tips?


Visa kommentarer:
  2018-12-28 skrivet av  G   |  
Beklagar så hemskt mycket det du gått igenom. Min man togs ifrån mig och våra två små bara 34 år gammal för ett tag sedan. Hemskt att du känner dig utsatt och att folk undviker dig. Folk är rädda och vet inte vad de ska säga. Det är ju lite så i Sverige, även om döden är en förutsättning för livet så vill ingen tala om det. Som att de kan göra en mer ledsen. De vänner jag har som har annat än svenskt ursprung har mycket lättare att prata om döden. Upplever att de flesta känner olust och obehag. Jag har delvis upplevt att vissa tittat åt ett annat håll men till större del upplevt att folk vill prata och aktivt tar kontakt. Engagemanget är enormt. Man vill veta, man vill lyssna, man vill stötta. Undrar lite om det är en generationsfråga, att den yngre generationen inte är lika rädda att göra fel. Testa att öppna upp dig och berätta så kommer de att lyssna och dela med sig.
  2018-12-29 skrivet av  L   |  
Beklagar verkligen din sorg. Fast döden är det sannaste vi vet är den så svår att handskas med. Man vill inte uppröra den sörjande, man vill inte fråga, man vill inte få en gråtattack på sitt samvete och man är ju så orolig och besvärad. Eller? Jag bor på landsbygden och inbillar mig att folk här har ett mer avslappnat förhållande till liv och död. Ingen har fegat ur när vi mötts, ingen har undvikit mig. Människor såg till att jag åt mat, att jag fick hjälp med praktiska ting. Och de var inte ens min familj. På jobbet fick jag vara vanlig, ledig från sorgen. Arbetskamraterna visste om jag behövde en kram, vara ifred eller prata. Tycker verkligen synd om dig. Håll barnen nära dig, de vet hur sorgen är och ni kan trösta varandra. Hur det än är går livet vidare. Vi vaknar, andas och på nåt sätt fortsätter vi leva. Önskar dig all styrka och mod att fortsätta. För det blir bättre även om det aldrig blir som det var. Det blir på ett annat sätt.
  2018-12-29 skrivet av  Carina   |  
Hej!
Jag beklagar verkligen sorgen. Tung tid som du har framför dig. Får berätta att jag själv råkade ut for en traumatisk händelse när mim man för 4-år sedan dog i en hjärtinfarkt endast 57 år gammal.
Tiden efter är det så mycket som måste göras omgående och då hann man knappt sörja på det sättet som man skulle ha gjort. Jag hade och har turen att jag har många vänner omkring mig; både på arbetet och privat. Jag tror att har haft hjälp av att jag har haft lätt att kunnat prata om hur allt hade gått till och även hur jag själv mår. Våra medmänniskor är rädda att de ska fråga fel, se att man gråter eller något annat.
Om du orkar, så försök att träffa och prata med de som frågar och även de som står lite tysta i bakgrunden.
Tiden går och sorgearbetet har så många olika dagar. Jag har firat 5 jular utan min man men tycker nästan det här året var värst. Men jag har hört att det visst inte alls är ovanligt att det kan kännas så. Jag kämpar på och tänker; det måste väl för Guds skull bli bättre framöver! Jag har mina pojkar med flickvänner och ett litet barnbarn boendes här i samhället så det känns bra.
Önskar att det blir lite bättre för dig dag för dag.
Skriver gärna mer till dig om det är något du undrar.
Vi får ta hand om varandra så gått det går
  2018-12-30 skrivet av  Maria   |  
Beklagar sorgen. Vad fel dom gör. Jag tror i andra länder många ställer mer upp för den som har sorg och vågar visa känslor. Jag skulle prata med dom och säga att jag inte mår bra hur dom gör mot mej. Jag förstår inte hur dom tänker. Kram.
  2019-01-11 skrivet av  Mirjam   |  
Beklagar sorgen.
Jag känner också att jag ofta får ta kontakt och höra av mig till andra. Märkte rätt snart efter begravningen hur tyst det blev, och inte bara för att min make inte finns längre. Jag tror att andra har svårt att hantera och veta hur de ska bemöta den som har sorg. Och är det någon som dessutom står nära personen ifråga, kanske det blir jobbigare fast det inte borde vara så.
Har börjat lära mig vilka som finns där på det sättet och vilka som inte gör det. Tänker att dem inte vill riskera att göra mig ledsen, fast prata om honom är det jag vill!
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">