Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-11-09 skrivet av Lisa

Kära alla ni som kämpar,
Läser alla inlägg här och känner hur varje ord tränger in i mig. jag lider så med er alla. Jag har en fråga till alla er som kämpat länge med sorg och saknad, alla säger att saknaden och sorgen förändras. Hur? Kan ni andas utan att det känns jobbigt, kan ni känna glädje, kan ni le? Kan man hitta acceptens för det som hänt? Känner ni att ni hittar kraft att göra det bästa av livet för att de inte längre kan? Hur hittar man ro i själen? Var hittar man kraft? Min man gick bort 34 år gammal för drygt ett halvår sedan och vi har två små barn. Nu när initiala chocken lagt sig och dimman lättat så känner jag att jag faller djupare i sorg för varje dag som går. Vi kämpar och kämpar men det stora svarta tomma hålet efter honom gör att ingenting känns njutbart eller kul. Hur gör man?

Visa kommentarer:
  2018-11-09 skrivet av  KK   |  
Du sätter precis ord på det jag känner.
Jag är nog fortfarande i chocken, även fast det är fruktansvärt verkligt. Mina svärföräldrar säger det är ofattbart. Jag blir så arg när jag hör det att jag skulle vilja nita dom.. Det är fruktansvärt fattbart för mig och barnen som går hemma i huset, det är tomt, jag väcker barnen, jag gör frukost, jag får i väg dom till skola och förskola, jag hämtar, jag nattar, jag tröstar.... jag jag jag.... det är fruktansvärt tydligt att han inte längre finns hemma.

Hur gör man undrar jag också
  2018-11-09 skrivet av  Monika   |  
Lisa! Ledsamt det som hänt dig o dina barn . Själv miste jag min sambo 16 maj han omkom på sitt jobb när han föll ner i en kraftdamm. Han var 59 år kunde haft många år kvar att leva . Vi skulle flytta nu i början av december till en helt nybyggd lägenhet. Nu får jag göra det själv och det känns jobbigt utan honom . Jag trodde vel aldrig att han skulle kunna dö på sitt jobb . Det här med sorgen så tycker jag att det blivit värre saknaden o ensamheten är jätte jobbig . Bara tanken på att han aldrig mer kommer hem är tufft . Känna glädje är svårt . Livet kommer ju aldrig mera bli som det var . Det är en jobbig väg att gå vidare men jag hoppas att det kommer bli lättare längre fram . Min son sa för ett tag sen till mig att nu är det ett öppet sår som blir till en sårskorpa och sedan till ett ärr.
Många styrkekramar till dig .

  2018-11-09 skrivet av  Lina   |  
Har precis samma funderingar. Min man dog för snart 4 mån sen av en allergisk chock mot antibiotika. Han blev 39 år. Funderar på hur det kan hända att man dör så ung, från ingenstans.
Jag går som en robot o gör allt som ska göras, försöker räcka till allt. Våra barn är 6 o 9. För mig är acceptans att säga att nåt är ok och det kommer jag aldrig att tycka om detta. Han skulle ha varit här med oss, det är det enda som är ok. Funderar när hela jag egentligen kommer att fatta att han aldrig mer kommer hem. Blir rädd vid tanken. Kan önska mig vad som helst men det enda jag vill ha går inte att få.
  2018-11-09 skrivet av  Laila   |  
Jag är betydligt äldre än er men jag gjorde denna resa. Min man, pappan till mina barn dog 1989. Han han precis fylla 30 år och dog av cancer. Det tog ca 6 månader från upptäckt tills han dog och de tre första månaderna sa man att detta skulle lösa sig han skulle blir frisk. dottern var 7,5 år och sonen föddes på sin pappas begravningsdag en vecka efter att han dog. Det var en chock alltihopa. Jag var 27 år gammal. Sonen var ofta sjuk de första fyra åren (öronbarn) så allt hängde på mig det var svårt att få hjälp och det jag mest kommer ihåg är den fruktansvärda tröttheten och smärtan och sorgsenheten. Det fanns i princip inget som var roligt.Jag kan inte säga att jag tycker det går över men man lär sig leva med det man gläds åt andra saker även om det alltid finns en person som saknas.Och det återkommer ju hela livet med jämna mellanrum när barnen tar studenten gifter sig, när man får barnbarn. Sonen har ju en annan bild av sin pappa eftersom de aldrig träffades, så hans saknad är annorlunda. Trots allt gick livet vidare och jag var ju det enda barnen hade så det kändes aldrig som det var något val att lägga sig ner och bryta ihop. Men det fanns nätter vid jul och födelsedagar när jag satt o grät efter att barnen lagt sig över hur hopplöst allting kändes. Efter 6 år träffade jag en annan man som jag varit särbo och sambo med under 20 år. Och han klarade av att jag hade detta bagage, barnen tyckte om honom och han var förstående och blev mitt livs stora kärlek med tiden. Tyvärr blev han sjuk i cancer och dog för 2,5 år sedan. Denna gång är det ännu tyngre. Och då går det ändå bättre nu än det gjorde från början.Men går över känner jag inte att det gör. Som sagt hela det liv man byggt upp tillsammans försvinner ju, alla planer, gemensamma drömmar och det är inte lätt och det tar tid att hitta nya drömmar, nya planer tillsammans med sina barn (eller någon annan)för att kunna gå vidare.Det jag lärt mig om mig själv är att man är väldigt ensam innerst inne, andra människor tycker synd om en men förväntar sig att man ska gå vidare mycket tidigare än vad jag kan tänka mig. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå vidare förra gången heller men gjorde ju faktiskt det när det kändes rätt för mig. Den här gången tror jag inte heller att jag kan gå vidare och har för stunden accepterat detta och vill inte heller gå vidare, men det får bli vilket som, barnen har jag ju kvar och de vill ju i alla fall ha en mamma när det nu är det enda som finns. Stryrkekramar till er alla och kämpa vidare i er egen takt. Förhoppningsvis har livet mer att erbjuda även om det inte känns så just nu.
  2018-11-09 skrivet av  Mirjam   |  
Jag undrar samma sak. Det är för hans skull jag ens försöker orka. Min make blev bara 39 år.
Kändes konstigt att kunna påbörja en sorgeprocess medan han fortfarande fanns, för så var det på ett konstigt sätt och ändå inte.
Att få beskedet att cancern är tillbaka ännu en gång och att det inte går att göra mer.
Så orättvist som han kämpat sig tillbaka gång på gång. Nu har jag inte längre min bästa vän kvar.
Vill bara ha honom tillbaka!
  2018-11-09 skrivet av  Laila   |  
Jag hade också mycket konstiga tankar under sjukdomstiden, och sorgeprocessen började redan under sjukdomen nu den sista gången. Vi fick beskedet den 16 juli 2015 att tyvärr gick det inte att operera cancern hade växt in i ett blodkärl till hjärtat och gick inte att operera bort. Det fanns bara viss broms. Min älskling dog i 3 januari 2016. När vi fick beskedet att han inte skulle överleva detta, tittade han på mig och sa stackars dig ska du behöva gå igenom detta en gång till. Och jag tänkte hur orkar han tänka på mig och jag vet att jag sa att det löser sig säkert på något sätt. Men det känns inte så. Sjukdomstiden olika dagar när vi gjorde något känns väldigt kristallklar men jag tror att man samlar minnen man vill ju verkligen inte att det tar slut. Och det är offatbart att man inte kommer att träffas mer här och nu.
  2018-11-10 skrivet av  Yvonne   |  
Hej på er!
Jobbar idag,det börjar funka lite bättre att jobba nu,jag får ha tankar på nåt annat. Men sista veckan har varit tung. Började i samtalsgrupp i onsdags kändes bra få dela tankar med dom I ungefär samma situation. Hur går det Mirjiam? Livet känns tufft och skört är det. Jag försöker tänka på de fina minnena vi hade. Och barnen är ett otroligt stöd men de ha ju sin sorg. Men ändå för mig som livssituation ändrades mest. Jag bävar för julen och alla helger runt där. Hur känner ni? Kram!
  2018-11-10 skrivet av  Yvonne   |  
Hej på er!
Jobbar idag,det börjar funka lite bättre att jobba nu,jag får ha tankar på nåt annat. Men sista veckan har varit tung. Började i samtalsgrupp i onsdags kändes bra få dela tankar med dom I ungefär samma situation. Hur går det Mirjiam? Livet känns tufft och skört är det. Jag försöker tänka på de fina minnena vi hade. Och barnen är ett otroligt stöd men de ha ju sin sorg. Men ändå för mig som livssituation ändrades mest. Jag bävar för julen och alla helger runt där. Hur känner ni? Kram!
  2018-11-10 skrivet av  Mirjam   |  
Det går upp och ner, sorgen, tystnaden, tomheten och ensamheten. Kan nog inte påbörja en sorgegrupp förrän tidigast januari eftersom de redan har träffats så många gånger den som pågår nu.
Att fortsätta någon slags vardag utan min make känns bara ensamt. Vi pratade ju om allt tillsammans.
Försöker tänka på alla fina minnen.
Inte enklare av att jag miste honom på min 35 års dag.
Jag ville bara hoppa över den dagen, kände på mig att det kunde bli just då. Året innan var sista återigen långa, operationen såklart på min födelsedag och ett år senare somnade han in.
  2018-11-10 skrivet av  Mirjam   |  
Får tänka att vi fick en fin vår och sommar tillsammans ändå och ville hinna med så mycket!
Vi kom ändå iväg på en hel del och om inte annat fick andra komma till oss istället!
  2018-11-11 skrivet av  Maria   |  
Till Laila. Jag tänkte just idag att hela ens liv blir ju förändrat. Min tvillingbror och mamma och pappa är borta. Tycker julen kommer bli hemsk pga andra släktingar som är känslokalla och inte bryr sig. Det är inte lätt. Men man hoppas ju på att få må bättre. Men så har man den kalla årtiden hängande över sig. Kram och på något sätt måste man kämpa på.
  2018-11-12 skrivet av  Laila   |  
Till Maria. Vi är inte heller så många, mina föräldrar dog för några år sedan men jag har mina barn och en bonusson med familj så på något sätt löser det sig. Men jag ser ju inte fram emot ledigheten på samma sått som tidigare. Vi hade ju våra traditioner och dem blir ju inte av mer. Man får försöka hitta något nytt sätt att hantera det när nu livet inte blev som man ville. Vi ville ju bli gamla tillsammans men så blev det inte.
  2018-11-13 skrivet av  Yvonne   |  
Katarina Ingrid och Monika, vart tog ni vägen? Hur går det för er?
  2018-11-13 skrivet av  Monika   |  
Hej Yvonne! Tack för att du undrar hur det går . Jag håller på och packar . Jag tycker det är jobbigt så många minnen . Har inte börjat plocka med min sambos kläder och saker än . Om ca tre veckor flyttar jag . Har varit förkyld i två veckor men nu har det gått över . Hur käns det att flytta till en ny lägenhet. Var det jobbigt att lämna den gamla där du och din man bodde tillsammans. Jag undrar också vart Katarina och Ingrid tagit vägen . Saknar er hoppas allt är bra med er . Kramar till er alla tre .
  2018-11-13 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Yvonne och Monica!
Min kära mor har varit dålig så jag har hjälpt henne på olika sätt, nu mår hon lite bättre. Tycker det var jätte tufft på Alla helgons helg, både på Lördagen och Söndagen! Saknar min man så jag håller på att gå sönder! För mig är sorgen svårarare att hantera för var dag som går. Ska få mer professionell hjälp med detta, för det tär på en att må så här dåligt! Härligt Yvonne att höra att du kunnat jobba, tror det kan skingra tankarna lite, och hoppas Monica det kommer gå bra med flytten. Jag hoppas Katarina mår bra, saknar henne också! Massa styrkekramar till Er och alla andra här/Ingrid
  2018-11-14 skrivet av  Yvonne   |  
Monica! Ja flytta till en ny lägenhet var tufft. Men kändes ännu värre att bo kvar. Eftersom alla minnena ramlade över mig då, så fort jag kom innanför dörren. Jag börjar trivas i min nya lya,men tomt overkligt konstigt. Hoppas det går bra för dig.
  2018-11-14 skrivet av  Yvonne   |  
Monika,jag kunde inte ens titta på hans kläder och div.saker. Jag blundade och på allt i påsar och kartonger. Usch va jobbigt.
  2018-11-14 skrivet av  Monika   |  
Yvonne! Ja alla minnen finns . Vi flyttade till den här lägenheten i dec 1998. Så det är väldigt tomt här utan honom jag saknar honom varenda dag . I helgen så fick jag hjälp av min yngsta son o hans flickvän att köra sånt som skulle kastas till soptippen tog då med min sambos rakapparat den är det enda jag kastat som är hans . Kommer att ta med mig några klädplagg som är hans när jag flyttar o lite andra personliga saker . Resten av kläderna kastar jag vill inte att någon annan ska gå runt i hans kläder . Tror inte han hade velat det heller . Det är ju inget man frågar varandra om du dör vad ska jag göra med dina kläder. Bra att du trivs i din nya lägenhet . Jag hoppas att jag också kommer att göra det . Men jag kan inte känna den glädjen jag kände förut innan allt hemska hände . Det var ju han o jag som skulle flytta . Så det är tufft som du också skrev . Kram . Hoppas få höra något från dig också Katarina o att allt är bra med dig .


  2018-11-14 skrivet av  Lisa   |  
Tack alla för kommentarer och att ni delar med er av era tankar och erfarenheter. Går det någonsin att förstå att de aldrig mer kommer tillbaka. Kk, förstår precis vad du menar, alla andra nära sorgen (svärföräldrar, syskon etc,) lider givetvis men det är bara vi som lever med sorgen varenda minut varje dag. De försöker bearbeta sin sorg och vi som är närmast försöker överleva. Lina, känner igen mig i liknelsen med robot, barnen är 3 och 5, försöker bara få allt att funka och känner mig alltmer utmattad för varje dag som går. Känns som att jag hållit andan sen han blev sjuk och gick bort och väntar nu på att han ska komma och rädda mig, komma hem från den där långa jobbresan. Nu ett halvår senare och så mycket sorg och stress sp börjar luften ta slut. Ni med barn, hur gör ni? Har ni mycket hjälp av vänner/familj?
  2018-11-14 skrivet av  Monika   |  
Ingrid! Tråkigt att din mor blivit dålig. Men tur att hon har dig som hjälper henne . Hoppas du kommer att må bättre när du får mera hjälp . Sorgen är hemsk jag saknar min sambo varenda dag. Käns så konstigt att han är borta . Jag var i kyrkan Allhelgonahelgen när dom läste upp namnen o tände ljus för dom som gått bort det här året det var ledsamt att höra sin sambos namn läsas upp . Styrkekramar till dig.


  2018-11-15 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monica!
Ja, vill ju gärna ställa upp för min mamma, även om jag egentligen inte är stark så för det just nu, men hon är ju alltid där för mig och ställer upp för mig i min stora sorg till 100 procent! Var på akuten med henne tills nu, hon har knappt kunnat gå, men det är inte nåt jätte allvarligt, dem tror hon har fått diskbråck! Ja, sorgen man bär på efter att mist sin älskade är väldigt tung. Känner för att gråta konstant men måste ibland bita ihop och försöka att inte visa hur ledsen jag är, vill ju inte att min son ska behöva vara orolig för mig hela tiden, eller att mina älskade barnbarn ser hur dåligt jag mår. Har svårt att acceptera att min man inte finns hos mig, och är rädd för att jag aldrig mer kommer att bli åtminstone lite harmonisk i själen. Saknar så att få prata med min man, vi var ju så tajta och kunde prata om allt. Han var min bästa vän också, saknar hans skratt, hans humor, hans fantastiska matlagning, hans varma famn, ja, jag saknar allt med min man!
Hur ska man kunna gå vidare i livet???
Styrkekram till dig också Monica.

  2018-11-15 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid ! Tur att det inte var något allvarligt med din mamma . Men ändå jobbigt för henne om hon knappt kan gå . Ikväll har min son o hans flickvän varit här o hjälpt mig att göra adressändring på datorn för jag är inte så bra på datorer . Jag flyttar 8 december så det är snart . Men att flytta ensam känns ledsamt . Jag saknar också det här att kunna prata med min sambo . Är så tyst här hemma utan honom . Ska se en film på Tv:n nu o dricka lite kaffe med ett winerbröd till . Önskar dig en bra kväll kram . Undrar fortfarande hur det är med dig Katarina hoppas det är bra kram .
  2018-11-15 skrivet av  Katarina   |  
Hej på er!
Jag är här, men mår inte bra just nu...bryter ihop på jobb i princip dagligen. Gick hem tisigare idag och slocknade nästan direkt. Känns som mitt huvud snart ska explodera. Orkar inte ens försöka lyssna på när andra småpratar. svårast i telefon. Sorgen är ikapp mig nu. Kan inte fly längre eller låtsas att han är borta. Kämpar med att få komma med i en anhöriggrupp och lär väl bli i februari...Har inte riktigt orkat läsa era inlägg, men hoppas ni mår så bra man kan i vår situation och att din mamma snart är bra igen Ingrid! Mitt i allt kaos har jag beslutat mig för att ta steget ut och sälja min bostad. Måste komma härifrån av olika anledningar. Visning på söndag. Ska försöka sova nu. Jobb imorgon och en träff med min kurator som lär väl bli besviken för jag inte varit på gymmet.....suck...
Kram på Er!
  2018-11-15 skrivet av  Ingrid   |  
Blev så glad att du skriver Katarina! Har saknat dig, känns konstigt att skriva så fast vi inte träffats, men på något sätt känns det ju som om vi känner varandra. Jag tror att vi är i nästan samma fas du och jag, jag mår sämre än någonsin och känner att min sorg är mer verklig nu, tror jag gick som i ett töcken innan, gråter i princip flera ggr om dagen, och känner absolut ingen glädje, har ingen energi till någonting, är så hopplöst förtvivlad och ledsen och saknaden efter min man är obeskrivlig. Imorgon blir en mycket tung dag för mig, imorgon skulle min älskade man fylla 67 år! Ska till minneslunden och lägga en ros samt tända ett ljus för honom. Efteråt ska jag prata med en diakonissa. Har dessutom sökt mer avancerad hjälp i min sorg eftersom jag tyvärr inte kommer framåt alls, blir bara mer och mer sorgsen och kan knappt hantera smärtan i min kropp. Kommer aldrig kunna förstå Varför detta hemska skulle drabba mig och min man??? Han var så snäll och levnadsglad och världens mest generösa person jag någonsin träffat. Saknar så att få prata med honom och att få känna hans underbara kramar och den enorma tryggheten han gav mig! Mitt liv tog slut när min man somnade in!
Katarina lycka till med försäljningen av din bostad och hoppas du kan sova gott inatt. Massa styrke kramar från mig!
  2018-11-16 skrivet av  Katarina   |  
Känner precis likadant Ingrid! Förhoppningsvis får vi till ett möte till våren. Var hos kuratorn idag som insisterar på att jag ska börja gå iväg till gymmet, men min energi går åt till jobbet. Han sa att jag måste stå på mig och verkligen berätta för min läkare hur jag mår....
Nä kan vi nånsin förstå varför detta hände??? Känner som dig att mitt liv tog slut när min man dog. Jag existerar bara i en värld som jag inte vill vara i så jag lär väl bli straffad ordentligt med ett långt liv...........suck.....nä träning blir nog bra så tankarna kan bli ljusa igen. Ett steg i taget, ett andetag i taget som Jessica här inne brukar säga. Vi ska klara detta och vi ska minsann ses till våren och äta gott och dricka gott för våra män! Jag kan ta tåget, inga problem.........tror jag......mitt lokalsinne är inte det bästa så risken att jag hoppar på fel tåg eller kliver av på fel hållplats är rätt stor...hehe....Nu har jag en date med tv:n. Bara att vänja sig vid min nya pojkvän, hård, platt, ombytlig........Kram på Er
  2018-11-18 skrivet av  Ingrid   |  
Katarina, jag hoppas också mötet till våren blir av. Tar gärna tåget jag med. Och kanske kan vi mötas någonstans i mitten av Sverige! Har haft det enormt jobbigt och ledsamt i helgen. Min älskade make skulle fyllt år i Fredags. Det var tufft att ta sig igenom den dagen. Jag tänker också behålla min vigselring (som nån skrev här att hon gjorde) For Ever! Gråter mycket och tänker på min man varenda vakna sekund av mitt liv. Ska få bättre hjälp med min sorg har jag blivit lovad. Ska på ett möte på sjukhuset om detta i nästa vecka. För just nu känns det som att jag håller på att gå under. Kram till dig Katarina och alla andra här!
  2018-11-18 skrivet av  Monika   |  
Ingrid! Min sambo och jag var inte gifta . Vi förlovade oss nyårsafton 1994 . Jobbigt för dig med helgen när din man skulle fyllt år . Min sambo skulle fylla 60 år 12 januari nästa år . Snart är det jul kommer bli jobbigt . Sorgen är hemsk . Hoppas det en dag kommer kännas lättare . Men livet kommer ju aldrig mer bli som det var . När jag flyttat ska jag kolla upp om det fins någon sån här stödgrupp så man kan gå o prata . Jag har inte pratat med någon bara en gång med en manlig kurator men jag tyckte inte att det kändes bra . Jag tänker inte på olyckan varje dag men den finns ju där kommer ju aldrig kunna glömma det hemska som hände för 6 månader sen . Borde aldrig fått hända skulle funnits säkerhet så man inte kunnat falla ner i kraftdammen. Hoppas du kommer må bättre när du får mer hjälp . Katarina! Jag har samma nya platta pojkvän som du som jag umgås med varje dag . Hoppas du haft en bra helg . Kramar till er .
  2018-11-18 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Monica!
Ja, att din man omkom i den tragiska olyckan är helt fruktansvärt! Och att där inte fanns någon säkerhetsanordning, det är hemskt! Ibland undrar jag om min sorg varit annorlunda om min man hade somnat in knall fall?? Jag kan inte svaret! Men att se sin man, som var mycket stark fysiskt och väldigt allmän bildad, se honom tyna bort och bli svag, och se det i flera månader...det är mycket tufft kan jag säga! Jag önskar inte min värsta fiende det jag upplevde tiden min man låg på sjukhuset i Lund! Det var fruktansvärt smärtsamt! Vet inte hur många gånger jag sprang ut från sjukhuset storgråtande!! Ville bara slänga mig ner på marken och försvinna, men hade ändå alltid hoppet att min man skulle klara sig! Så naiv jag var! Ville inte och kunde inte ta in att han blev så sjuk efter transplantationen!! Om du bara visste vad jag ångrar att vi beslöt att han skulle göra den!!!! Min man hade levt nu om vi inte gjort det!! Vad jag saknar honom!
Kram från en som alltid väldigt ledsen Ingrid!



  2018-11-18 skrivet av  Katarina   |  
Önskar jag kunnde komma och krama om er Monica och Ingrid!! Hoppet är det sista som överger en. Kan bara försöka förstå hur det är att se sin man sakta tyna bort och förvinna bit för bit och man kan bara stå hopplöst bredvid och se på när det sker. Och att få beskedet att ens man omkommit på jobbet måste bara vara så overkligt. Min man försvann direkt, knall och fall, chockartat på ett annat sätt, men saknaden har vi gemensamt. Och jag är övertygad om att våra män ville att vi skulle fortsätta leva och verkligen leva, men gu vad tufft det är. När tusan ska man komma in på rätt väg igen, vägen som leder till LIVET??? Jag letar än..........och sakta börjar jag på gott och på ont se vilka vänner som är de sanna och vilka som är ett minne blott.........Kram
  2018-11-18 skrivet av  Monika   |  
Ingrid! Det måste varit hemskt att få se sin man tyna bort som du fick göra . Kan förstå att du tänker på att din man hade levat idag om han inte genomgått transplantation . Min sambo arbetade på ett annat företag för ca ett par år sen . Jag har haft tanken på om han ändå inte hade slutat där då hade han levt idag . Det finns så många om . Jag bäddade rent i sängarna idag är så ledsamt min sambo kommer ju aldrig mer ligga i sin säng . Fy vad tomt det är utan honom . Katarina! Tack för din tanke på att ge oss en kram stor kram till dig .
  2018-11-18 skrivet av  Yvonne   |  
Ja nu är helgen slut har jobbat idag. Sen umgåtts med min bror och svägerska. Tur man har vänner det betyder mycket när livet gjort halt. Jag tänker på saker vi hade planerat som vi aldrig hann med. Tycker vissa dagar jag mår lite bättre, känner inte samma ångest kanske. Men gruvar mig för julen,att inte få dela glädjen,och alla minnen som dyker upp. Nu ska jag kolla lite på Tv. Kram till er allihopa.
  2018-11-18 skrivet av  Ingrid   |  
Katarina, oavsett hur våra män lämnade oss har vi ju som du skriver den hemska sorgen gemensamt! Trodde aldrig jag skulle behöva uppsöka Vimil och skriva kommentarer om min sorg! Men jag är väldigt tacksam att detta forum finns, för när man drabbas av att mista den man älskar är det bra att kunna få skriva av sig till andra som förstår hur man känner! Livet förändras så radikalt! Jag kan fortfarande knappt sitta på vår soffa i vardagsrummet och
titta på tv. Ångesten hugger tag i mig som en ångvält bara jag närmar mig soffan och så kommer gråten! Minnena väller över mig, minns när jag och min fine älskade man satt och kurade ihop oss i soffan med ett glas gott rödvin och pratade om hur allt skulle bli bra efter hans transplantation! Och vi planerade vår framtid, vi skulle vistas i Spannien i månader, vi skulle renovera vårt badrum......Och alla drömmar är nu borta! Jag är så besviken att livet kunde göra så här mot oss! Kram till dig, Monica, Yvonne och alla andra här!
  2018-11-18 skrivet av  Monika   |  
Ingrid! Jag kunde vel heller aldrig tro att jag skulle sitta här o skriva på vimil . Kunde vel aldrig tro att min sambo skulle dö 59 år gammal o jag skulle bli själv . Men mitt i allt tragiska så är jag tacksam att man kan skriva här på vimil . Kan säga att det är som en livlina att hålla sig fast i när man mår dåligt o livet käns tungt av sorg o saknad . Ledsamt att du inte fick göra det som du o din man ville göra tillsammans. Önskar dig en bra kväll kram .
  2018-11-19 skrivet av  Katarina   |  
Klockan är nu 03.37 och har nu gett upp att somna om. Nä vem trodde att man skulle hamna här inne..........såhär skulle inte mitt liv bli. Men som ni skriver Monika och Ingrid så är jag oehört tacksam att Vimil finns och att jag lyckades hitta hit, för det är verkligen även min livlina. När jag försökte berätta om denna sida för min kurator var hans kommentar att "då är du där inne och ältar med andra". Men man måste väl få älta för att sedan kunna släppa och gå vidare??? Och med tanke på hur flera i min omgivning har varit på mig från dag 1 om olika saker som att Marcus hade velat att jag skulle släppa taget och gå vidare, du kan inte ta med dig alla hans kläder när du flyttar osv. Känns som att jag har sprungit flera maratonlopp dessa månaderna och kroppen börjar nu strejka då verkligheten har hunnit ifatt mig. Till alla som har så många åsikter/synpunkter till oss som sörjer säger jag bara "kom tillbaka när ni själva har förlorat er livspartner"! Vi levde tillsammans i 30 år och på mindre än 7 månader ska jag släppa taget och gå vidare???!!! Redan efter 2 veckor var man på mig om att det var bra att jag kom igång och jobbade osv. Jag har inte riktigt fått en chans att verkligen sörja min man utan man har varit på mig sen dag 1 känns det som och nu orkar min kropp inte längre ta in mer. Ser riktigt framför mig hur mitt huvud snart exploderar. Kram på er.
  2018-11-19 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Katarina! Tråkigt att du inte kunde somna om! Man mår ännu sämre om man inte fått sova. Jag sover också dåligt på nätterna men sedan lyckas jag somna om framåt morgontimmarna. Jag känner också som dig att människor runt mig tycker jag ska gå vidare, " nu har det gått 5 månader säger dem"....5 månader är ingenting!!! Min sorg blir ju bara värre. Blir så frustrerad när andra som inte är i min situation förstår hur man mår! Som du säger, det är lätt för dem att tycka att man ska gå vidare!! Man är ju i en fruktansvärd situation. Hela ens liv är omkullkastat!
Man har förlorat sin ena halva som man varit tillsammans med i 28 år! Det är inte bara att gå vidare! Jag kämpar varje dag med mig själv! Och för mig är det också en livlina att ha er att "älta" med på Vimil.
Är också så besviken på en del personer som helt slutat höra av sig!! Men så tänker jag "dem var ju nog inte riktiga vänner".
Katarina, tycker det låter absurt att folk var på dig om att jobba redan efter 2 veckor....Jag jobbar ju inte p g a en rygg skada, och ärligt talat hade jag aldrig klarat av att jobba även om jag inte haft ryggskadan, sorgen är som en sjukdom känner jag. Jag orkar ingenting. Massa styrke kramar till dig!

  2018-11-19 skrivet av  Linda   |  
Att älta är viktigt för oss i vårt sorgearbete. Hoppas att kuratorn bara hade otur i hur han uttryckte sig. Sorgen kommer över mig i olika stora portioner. Ibland gråter jag lite flera gånger om dagen, ibland fulgrinar jag och ibland kommer jag på att jag inte gråtit alls. Jobbet är min paus från sorgen men helgerna är tårfyllda. Och om jag en dag tycker att jag mår rätt okej kommer sorgen och slår ner mig i skorna. Visst, jag står ut och lever vidare men jag vänjer mig nog aldrig. Vimil är bäst i allt elände. Tack alla sorgebröder och systrar!
  2018-11-19 skrivet av  Katarina   |  
Tyvärr hade han inte otur i sitt uttryck Linda utan älta är tydligen inte bra enligt honom, för "vi" kommer ingen vart med det...,men jag har lärt mig lite att filtrera vad han säger och tyvärr är jag inte längre så öppen som jag borde vara.......ska förhoppningsvis börja en anhöriggrupp i februari. När min autopilot var på och jag fortfarande inte hade tagit in riktigt vad som hänt, att han var på semester istället så var jobbet min flykt från verkligheten, men den har hunnit ifatt mig nu och det har visat sig att förutom föräldrar så vet även några barn vad som hänt min man (jobbar på förskola) och har ställt frågor, så imorogn ska en kollega berätta för alla vad som hänt och varför jag är så ledsen ibland och sedan informera föräldrarna. Detta har gjorts innan til föräldrarna till viss del, tror min chef skrev pga familjeskäl så var jag sjukskriven.....
Jo det har varit mer eller mindre stress sen dag ett på olika sätt och nu är jag bara så slut i huvudet. Känner inte att jag orkar jobba de 5,5h timmarna som jag gör nu.........får se vad läkaren säger imorgon. Och ja Ingrid, det är verkligen svårt att få folk att fatta hur det är att förlora sin livspartner. Att man ens ska behöva göra det. På fredag är det 7 månader för mig.....usch..........nu är det nog soffan. ont i halsen. blir alltid dålig när jag börjar träna, slår aldrig fel! Någon som försöker säga mig något.....att träning är inget för mig!! Fattar inte varför det är så här.......ha det gott på er och kram på er alla
  2018-11-20 skrivet av  Ingrid   |  
Så ledsen idag så jag inte vet var jag ska ta vägen! Var på anhöriggruppen igår, men inget hjälper mig i min sorg och stora saknad efter min man. Och undrar varför sorgen blir mer påtaglig för varje dag som går?? Förstår inte varför man ska straffas så här hårt? Kram från jätteledsna Ingrid!
  2018-11-20 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid! Tråkigt att inget hjälper för dig . Jag tycker också att sorgen blivit värre . Nu är det extra jobbigt när man håller på o packar ner vårt gemensamma hem . Här har vi ju bott tillsammans i nästan 20 år. Har inte kommit till hans kläder och saker än . Men måste ta tag i det snart . Jag önskar så att allt hade varit som vanligt . Varför fick inte livet fortsätta att vara bra . Hela livet förändrades på en enda dag . Styrkekramartill dig
  2018-11-22 skrivet av  Lisa   |  
Är det bara jag eller känner ni också ibland att det känns som att man pratar om ngn annan men man egentligen pratar man om sig själv. Kan ännu inte identifiera mig själv med att ha förlorat min absoluta favoritperson. Lever som dubbla liv, ett i djup sorg, och ett annat där jag försöker anpassa mig socialt igen. Gällande kläder så har jag inte heller börjat packat ner ngt ännu men har plockat ut hans favoriter och använder som myskläder. Styrka till er alla
  2018-12-03 skrivet av  Ingrid   |  
Hej Katarina, Monica och Yvonne. Har inte glömt er men mått och mår väldigt dåligt. Inte fått hjälpen än som jag blivit lovad. Inte orkat skriva här, knappt orkat någonting. Sorgen äter upp mig inifrån. Men måste på nåt sätt försöka ta mig samman. Min älskade man hade blivit mycket ledsen att se mig så sorgsen. Saknar honom så fruktansvärt mycket! Orkar inte skriva mer just nu!
Massa kramar till Er/Ingrid
  2018-12-04 skrivet av  Monika   |  
Hej Ingrid massa styrkekramar till dig från mig . Hoppas du snart får den hjälpen du blivit lovad . Livet är tufft när man blir drabbad så här . Jag saknar också min sambo fruktansvärt mycket . Vissa stunder när jag tänker på honom så gör det så ont inom mig känns så konstigt att han är borta . Flyttar på lördag så jag håller på och städar den här lägenheten jag bor i nu . Kram .
  2018-12-04 skrivet av  Katarina   |  
Hej Ingrid! Skönt och höra från dig. Blir ledsen av att höra att du ännu inte fått hjälpen du blivit lovad. Hoppas den kommer mycket snart. Massor med kramar till er alla och extra kramar till dig Ingrid! Du/vi fixar detta!!
  2018-12-09 skrivet av  Ingrid   |  
Vad skönt att du fick några till timmars sömn Katarina! Usch, idag har det varit en gråt dag för mig, faktiskt gråtit sen jag vaknat. Just nu är jag gråt fri och alldeles röd runt ögonen. Snart iväg till min kära mor och dricka kaffe. Funderar mycket på vad jag ska göra i framtiden? Ska jag sälja lägenheten? Bo kvar? Åka utomlands och vara borta ett tag? Börja någon kurs? Vet ingenting, för egentligen så är det bara en sak jag vill, att min man kom tillbaka till mig, att allt var som förr!! Att man fick vara den där lyckliga kvinnan som jag faktiskt var, vi hade det så bra tillsammans jag och min man, vi var som nykära fast vi varit ihop i 28 år!! Livet är tufft och orättvist! Kram på dig Katarina och alla andra här!
  2018-12-10 skrivet av  Katarina   |  
Vilken skillnad det är på min sömn när jag tagit insomningstablett som jag gjorde igår och sov nog från 22-6.35!! Och då vaknade jag av väckarklockan. Hade lätt kunnat sova mer. Oavsett hur trött jag är på kvällen och tror jag ska sova hela natten så måste jag bruka allvar att ta tabletten ändå. Sådan enorm skillnad!
Julen har inte hunnit passera förränns jag tänker på vad vi ska göra på min mans födelsedag, 7 januari. Tanken var att gå på en restaurang i Danmark som han tyckte mycket om, men passar nog bättre när han fyller jämt och min yngste kanske fixar det bättre för han är precis som sin pappa, rastlös av att sitta still så länge. Det gick inte att gå ut och äta med min man bara vi två för då skulle man i princip vara klar inom en halvtimme om jag ska överdriva lite...haha. Ha en bra dag på er. Jobb på fm och sedan träff med en väninna för min del idag.
  2018-12-10 skrivet av  Yvonne   |  
Hej! Jag haft en bra dag,tillsammans med bror och svägerska,fikat på stan mm. Ja livet måste gå vidare,bara julen vore över,jag tänker på allt min man gillade med julen,känns tungt. Nu ska vi fixa middag här hos mig iaf
  2019-01-14 skrivet av  Ingrid   |  
Katarina, Yvonne och Monica!
Önskar Er också En God fortsättning på det nya året! Har det tyvärr tuffare än någonsin i min sorg efter min fine och älskade man! Trodde det skulle lätta lite med tiden och efter att jag fått mer hjälp från sjukvården! Men för mig har det blivit värre!
Orkar inte skriva mer just nu, men hoppas att ni mår bättre i Er sorg och jag har fortfarande en förhoppning om att vi kanske kan träffas till våren! Många kramar till Er och alla andra här/Ingrid

  2019-01-16 skrivet av  Katarina   |  
Hej Ingrid!!
Tråkigt att du mår sämre i din sorg. massor med styrkekramar till dig! För mig går det upp och ner. Känner att jag inte riktigt har tid att sörja då mycket annat kommer emellan. Har bla satt igång processen att sälja mitt hem. Självklart ska vi ses till våren. Det måste vi bara lösa!! Kram så länge på er alla här inne som kämpar!
  2019-01-16 skrivet av  Ingrid   |  
Tack Katarina för styrkekramarna! Hoppas det går bra med försäljningen av ditt hem. Man trodde aldrig man skulle hamna i denna svåra situation vi befinner oss i! Särkulle barnet håller fortfarande på att strula, och det blir ju extra jobbigt för mig mitt i min svåra sorg.
En stor kram till dig Katarina och hoppas vi kan ses till våren/Ingrid
  2019-01-19 skrivet av  Yvonne   |  
Hej på er! Nu känns det länge sen jag var på Vimil. Dagarna går,drygt 6 månader sen jag blev ensam. Känns lite bättre nu men vissa dagar är saknaden gränslöst stor och tankarna och funderingar snurrar i huvudet. Jag trivs jättebra i min lilla lägenhet,jobbar något mera nu, det känns viktigt för mig. Ha en fin lördagkväll.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">