Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-10-07 skrivet av Katarina

Min man har den senaste tiden dykt upp i mina drömmar. Allt från att ha varit ledsen och jag har tröstat honom till nu senast häromnatten satt vi i bilen, han körde när han helt plötsligt sa att nu får det vara nog, nu är det slut. Senare stod vi och målade en vägg, jag bad honom om hjälp med något och han svarade "jag har inte tid med detta, du får klara dig själv!"

Någon mer som drömmer om de som inte lever längre?

Jag vill tro att vår energi lever vidare....till skillnad från min man som var ateist. Gud vad skockad han måste ha blivit om det visar sig att jag har rätt!

Igår när äldste sonen var här började hans mobil helt plötsligt spela en sång från Youtube och jag såg hur förvånad han blev och valde då att berätta min och yngste sonens upplevelser. Hans dator hade gjort likadant fast han stängt av den...tja man kan tolka det som man vill.....

Hoppas Ni alla här inne får en bra söndag.

Visa kommentarer:
  2018-10-07 skrivet av  Monika   |  
Katarina! Jag drömde en natt den här veckan om min sambo att han kom hem och jag kramade om honom . Enda dröm jag haft som jag mins . Min sambos keps som hängde på en hängare i hallen ramlade ner på golvet. Men ytterdörren stod öppen så det kan ha varit vinden som fick den att ramla ner. Men lite tänkte jag på om det var ett tecken. Det hände strax efter han gått bort . Kram till er alla
  2018-10-07 skrivet av  Lina   |  
Min man tänkte lika, när det är slut så är det slut sa han. Jag måste tro på att vi ska ses igen, vet inte hur jag annars ska stå ut. Kan inte låta bli att le när jag tänker på hur förvånad han måste ha blivit när han insåg att jag hade rätt.
Önskar att jag också skulle drömma om honom, saknar så att se han röra sig o prata.
  2018-10-08 skrivet av  Katarina   |  
Min man hade en diskussion med min kusins farmor som då trodde på ett liv efter. "Vi får se vem av oss som dör först och vem som hemsöker vem", sa min man till henne. Min man dog först och hon dog någon månad senare så jag undrar om de fortsatt diskussionen.........
  2018-10-08 skrivet av  Yvonne   |  
Hur har er helg varit? Jag har mått så där promenerat mycket, umgåtts med en väninna en del och med barnen. Känns lite bättre för mig när jag har nåt att göra,annars blir jag helt konstig. Idag till doktor och utvärdera medicinen mm.ska se om jag orkar jobba mer denna vecka. Kram till alla.
  2018-10-08 skrivet av  Monika   |  
Yvonne! I lördags åkte jag med min yngsta son o hans flickvän till staden jag skall flytta till. Hälsade på min dotter o hennes familj . Var också o tittade där jag ska bo . Men bara utanför . Det är inte färdigt ska vara inflyttningsklart 1 dec. Det var skönt att komma hemifrån lite. Hoppas det gick bra hos doktorn för dig idag . Idag har jag inte gjort så mycket . Tråkigt väder här idag . Kram till er alla.
  2018-10-08 skrivet av  Katarina   |  
I fredags var min syster hos mig. Jag lagade sjömansgryta för första gången och hon skulle vara min lilla "testare", men jag pratade så mycket att jag glömde hälften säkert som att krydda mellan lagren mm. Men det gick ner! I lördags var äldste sonen och hans flickvän här och grillade. Och igår var en fruktansvärt tråkig dag! Gud så ensam jag kände mig trots att jag haft sällskap både fredag och lördag.
Hoppas det gick bra hos doktorn Yvonne. Och jag undrar vart Ingrid tagit vägen???? Hoppas du mår bra Ingrid! Kram på Er!
Idag har varit en helt ok dag....än så länge...
  2018-10-08 skrivet av  Ingrid   |  
Katarina, Tack för att du frågar hur jag mår! Mår inte så jättebra, sorgen blir inte lättare, så jag har försökt vara så mycket som möjligt med mina barnbarn, men ändå när man sedan kommer hem upplever jag en hemsk ensamhetskänsla! Har då känt mig så deppig så jag inte ens orkat skriva något inlägg här på Vimil! Men idag har jag varit hos min psykolog, och han gav mig lite beröm, dels för att jag hade varit på Gekås med min mamma, och dels för att jag faktiskt har kunnat titta lite på tv i vardagsrummet, har ju inte kunnat sitta i vår soffa på flera månader, så jag känner mig lite stolt över mig själv. Katarina, jag har också börjat att drömma lite om min man, det känns så verkligt, Min önskan vore att få ett tecken från min man. Saknar honom så mycket så jag håller på att gå sönder inombords! Vad roligt att du lagade mat åt dig och din syster! Superbra!! Jag har börjat göra saker som jag tycker är jobbiga, fast i små skalor. Försöker att t ex gå i affärer där jag varit mycket med min man. I Lördags var jag på ett varuhus som vi tyckte mycket om. Du vet, Lördag ef. folk är ute och handlar med sina respektive..... det var hemskt, men jag klarade det, tårarana kunde jag hålla inne med tills jag satte mig i min bil. Jag tror om jag ska vara ärlig att man aldrig kan bli hel igen! Låter drastiskt, men jag tror man kanske så småningom kan lära sig leva med sorgen på ett sunt sätt. Är ju så jobbigt att varje dag få en massa ångest över sig och gråta
flera ggr om dagen. Så är det för mig! Önskar dig och alla andra en fin kväll/Massa styrke kramar från mig
  2018-10-08 skrivet av  Anders   |  
Hej Katarina,
för ett tag sedan blev jag tipsad om den här sajten, gick in och det första jag läste var dina fina rader till din man, skrivna då det gått fem månader. Det är nu nästan sex månader sedan jag själv förlorade min älskade livskamrat och fortfarande börjar varje dag med ångest och misstro- kan det verkligen vara sant? Är hon faktiskt borta? Och visst finns drömmarna där, intensivare nu, dessvärre oftast mardrömmar. Men vi är åtminstone tillsammans, jag och min älskade. Sedan vaknar man, livet går vidare, och det är bara att försöka hänga med. I den stunden skänker det tröst att läsa om hur andra känner och upplever smärtan. Och sakta, bit för bit, kan man kanske börja förstå att man faktiskt är normal...eller åtminstone nästan normal. Så, tack Katarina och alla ni andra som skriver av er så fint i den här gästboken,
Anders

  2018-10-09 skrivet av  Yvonne   |  
Hej Ingrid och alla andra! Hade oxå saknat dig här på Vimil. Visst är det så, man blir nog aldrig hel igen. Vi får ta en sekund i taget. Jag ska jobba 4 timmar idag, sen ta en långpromenad med min hund. Var till doktorn igår men vi pratade mest om mediciner. Måndag börjar jag flytta till min nya lägenhet usch va knepigt att bo ensam. Har ej lagat mat på 3 månader har mest ätit hos barnen. Allt blir så annorlunda. Hoppas på en bättre dag idag. Det är sant Anders det är en styrka att vi har varann här och kan skriva av oss.
  2018-10-09 skrivet av  Ingrid   |  
Yvonne, Jag lagar inte heller mat så värst ofta, äter mycket skräpmat, men på helgerna blir det vällagad god mat hos sonen min. Och att sitta och äta med honom och hans familj det uppskattas kan jag säga. Mitt hem har blivit lite som ett fängelse för mig, vill helst inte vara där för många timmar. Är mycket hemma hos mina föräldrar och sover även över där, men samtidigt vet jag ju att det detta är den krassa sanningen att jag nu är ensam, måste lära mig leva ensam också, vilket är jättesvårt! Och upplever hela tiden att min sorg och saknad efter min älskade man bara blir mer påtaglig, vid denna tid på året brukar vi t ex beställa en resa till värmen! Att resa för mig kommer aldrig bli densamma, tror inte jag kommer resa på många år, känns inte ett dugg kul utan min man. Sjutton vad jag saknar honom!! Yvonne, hoppas du ändå kommer att trivas i den nya lägenheten trots att du måste flytta in själv. Personligen hade jag nog velat flytta till nåt nytt, men just nu orkar jag bara inte leta efter nytt boende. Orken och energin är helt borta. Bara att orka ta sig igenom dag för dag är jobbigt nog! Ha en fin dag Yvonne och alla andra här/Styrke kramar från mig!
  2018-10-09 skrivet av  Katarina   |  
Ingrid! Kul att höra från dig. Jag misstänkte det, lät så i ditt senaste inlägg. Känner likadant. Känns nästan mer när man varit iväg och gjort något. Det är som att ensamheten och tomheten hälsar en välkommen hem med en käftsmäll. Bra att du försöker göra grejor. Tecknet du söker efter verkar du redan fått via drömmen..?.Min man var ateist medan jag tror att energin är för stark för att bara dö ut.......Och nej, jag tror inte iheller att vi blir hela igen...
Anders! Jag beklagar så din förlust. Mardrömmar är inget kul, men som du säger att det är där ni ses, så...Jag försöker skriva upp mina drömmar så gott jag kan...vill tro att det är min man som lämnar små meddelande, fast nattens dröm var inget kul....Tacksam för att denna hemsidan finns , men är samtidigt så ledsen för att den behövs. Och tack Anders för dina fina ord om min skrivning och ja, man får verkligen bekräftat att man inte är "konstig".
Har precis kommit hem från jobb, gick sådär idag, bröt ihop lite vid lunch och blev befriad från barngruppen. Har nu tryckt i mig 2 kanelbullar, ett kexchoklad och en bulle med smör på. Nu är jag redo för mitt första pass på gymmet!! En kollega som jobbar där idag och ska hjälpa mig...."hålla mig i handen" första gången...får se hur det går. Kan ju inte precis komma med solbrillorna på mig.....mitt skydd mot världen. Kram alla här inne!
  2018-10-09 skrivet av  Ingrid   |  
Katarina, vilken bra idé du kommer med, att skriva ner sina drömmar! Ska försöka göra det också! Tycker om att drömma om min man, men samtidigt blir man så ledsen när man vaknar och inser att det bara var en dröm. Varit med mitt barnbarn på Volleyboll idag, kändes bra, men så kommer ensamhets känslan så fort jag kommer innanför min dörr, och det känns som om jag går in i ett fängelse. Min man skulle bli väldigt ledsen om han såg hur jag mår! Det jag tycker är konstigt är att jag fortfarande är i en overklighets känsla, som om jag är i en mardröm som jag kommer att vakna upp ur, och så ska jag berätta för min man om allt som hänt! Är det någon som känner igen sig? Förstår ju att jag inte kommit till den punkten att jag accepterat min situation.
Undrar om jag någonsin kommer att göra det? Jag har så många omkring mig som jag älskar och som älskar mig tillbaka, men ändå är jag så sorgsen, för jag en halv Ingrid utan min man. Blir lite ledsen på en del folk som inte ens frågar hur man mår, eller beklagar sorgen, och man märker också att en del som hörde av sig i början när min man gick bort har helt slutat att höra av sig! Märkligt!!! Vet inte om dessa tror att sorgen är mindre efter några månader, för mig är det tvärtom värre!
Jag står fast vid att den som vill och skriver på denna sida kan försöka att träffas nån gång i vår! Kanske har man kommit en bit på vägen i sin sorg, kunde vara roligt och träffas och prata om våra älskade som vi förlorat! Ha en fin kväll Katarina och ni andra, och jag är som dig Katarina, glad att Vimil finns så man
kan skriva av sig sina tankar, vi alla är i samma situation och förstår varandra!
  2018-10-10 skrivet av  Katarina   |  
Ingrid! Volleyboll minns jag var en av mina favoriter på gympan. Mitt hem börjar också kännas som ett fängelse, mkt pga mina grannar dock och det var här allt kaos hände med räddningspersonal osv. Nä usch, vill inte tänka på det. Kl är 02.57 nu, borde sova, men har precis vaknat. Känner mig så ensam. Tränade med min kollega igår och det kändes bra, och en väninna som jag träffade på parkeringen efteråt smsade mig sen med lite uppmuntrande ord. Har också samma upplevelse med omgivningen att ex de jag trodde skulle finnas där för mig från dag 1 lyste med sin frånvaro och tvärtom. Och jag vet inte riktigt var jag har vissa, men det får tiden utvisa. Och att nu har det ju snart gått 6 månader så då borde jag må bättre, tycker vissa, men min sorg har förändrats. Den har hunnit ifatt mig nu när min autopilot är avstängd. Häromdagen gick jag ut och bar in min mans kläder igen från förrådet och har nu hängt in hans favoritkavaj och en skjorta som han var så "het" i, in i klädkammaren igen för det är ingen annan än JAG som bestämmer när det är dags! Det fick jag bekräftat av Vimilarna inne på facebook.
Jag träffas jättegärna till våren! Något att se framemot. Ja undrar hur långt man har kommit då i sorgeprocessen. Kan fortfarande inte fatta att detta hände oss. Han såg så framemot kryssningen när han skulle fylla 50 år. Men jag hoppas och tror att han lever vidare någonannanstans och skruvar ner tempot. Nä nu måste jag försöka sova en stund till innan jobbet. Godnatt och Godmorgon alla!
  2018-10-10 skrivet av  Ingrid   |  
Katarina, hoppas du lyckades somna om! Är så jobbigt när man inte har sovit tillräckligt, tycker själv man blir ännu mer känslig då. Håller med dig om att man undrar var dem som skrev " finns för dig" tagit vägen?? Jag uppskattar dem som verkligen gör nåt. Som jag skrev i ett inlägg tidigare, någon som t ex kommer med lagad mat. Men som du skriver så är det ju upp till bevis vem som bryr sig och vem som inte bryr sig. Tycker också det är konstigt att man fått höra att sorgen blir lättare efter ca 6 månader, känner precis som dig att den blir värre, mycket mer påtaglig.
Jag känner mig mer ensam än någonsin, som om jag tappat all identitet, självförtroende, ja allt! Skitjobbigt! javisst är det kul med Volleyboll, det är jättemysigt att följa med barnbarnet och se när hon spelar, jag gillade mer fotboll när jag var barn, fick ofta stå i mål. När det gäller min mans kläder har jag också bestämt att ta ut dem till förrådet när jag själv vill, och just nu vill jag inte, vill ha dem hängande i garderoberna. Jag funderar mycket på hur jag ska kunna bemästra min sorg som tär enormt på mig, lyssnade ju också på många råd i början om vad man skulle göra och inte göra, men inget har ju blivit ett dugg bättre av alla goda råd!
Pratade med en dam som förlorat sin sambo, hon åkte och jobbade som au pair i USA!! Ibland tänker jag att jag också hade behövt byta miljö och var borta en längre tid, men jag tror inte man kan fly från sorgen, men kanske få lite distans.
Visst kan väl det vara värt ett försök att träffas till Våren, att ha som en morot, man kan ju faktiskt få nya vänner också och dela allt tråkigt man varit med om och är med om när det gäller våra sorger. Jag förstår hur jobbigt det känns Katarina med kryssningen, att det inte blir som man tänkt! vi hade också sett fram mot en resa till Mallorca den dagen jag fyller 60 (är 58 nu).Vi hade tänkt bjuda min son och hans familj med barn. Vi hade t o m kollat in vilket hotell vi skull bo i. Det känns fruktansvärt att det inte kommer bli av!! Min man älskade Mallorca och 2016 var vi där i 2 veckor! Och jag tror jag kan säga att det var den mest underbara resa vi hade, allt var så perfekt, vi träffade jättemysiga människor som vi blev kompis med, åt god mat varje dag och kväll, drack goda viner och hade fantastiskt väder. Tur att vi då inte visste allt hemskt som skulle hända, med början på 2017 när symtomen på min mans hemska sjukdom började visa sig, och det året i slutet på Juli fick han sin diagnos, benmärgscancer! Det blev som en jordbävning för mig (som kvinnorna uttrycker i boken "jag är lyckligt gift, min man är bara lite död") Och jag känner fortfarande som om jag är i en jordbävning!
Ha en fin dag Katarina och alla andra här/Massa styrke kramar från mig!
  2018-10-10 skrivet av  Katarina   |  
Jo tack Ingrid. Det fick jag erfara idag. Stötte på en av grannarna i morse och bara "kräkte av mig om mailet jag fått av de andra osv" och på jobbet sa min chef hej, men inget om vi skulle sätta oss ner en dag och prata om hur jag skulle kunna "komma tillbaka helt" då min ork/sömn fortf är eftersatt och känslomässigt inte ok såklart, något som både försäkringskassan och min läkare efterlyser också, men inget alls och jag tänker inte hålla på och säga till. Nä, idag känner jag mig arg på allt och alla känns det som. Precis skällt ut min man för att han bara lämnat mig så.
Du Ingrid! Jag spelade också fotboll som liten. Var med och startade det första tjejlaget i Kvarnby Ik i Malmö.
Mallorca låter mysigt. Har aldrig varit där, men skulle vilja, men jag får se om jag reser igen.........
Vi har ju ett boende i Miami som jag måste åka till nästa år och ta sorgen med grannarna där.......hade gärna rest dit nu om jag haft möjlighet.
Ska ta en promenad vid havet idag med en väninna. Underbart väder här nere. Kanske jag mår bättre då annars är det synd om min vän..........En vårträff låter jättebra. Har personligen ett behov av att prata med er som har förlorat en nära, som förstår. Ha det gott alla. Nu ska jag hinna ta en chokladboll till innan hon kommer.............

  2018-10-10 skrivet av  Yvonne   |  
Hej alla! Tung dag idag, har fördrivit tiden med att fika med en kompis, och långtur med hunden. Måste komma igång med mera jobb blir tokig annars.5 dagar tills jag får min lägenhet,ska bli bra. Men tomt. Bott i kappsäck i 3 månader snart. Ja tänk att livet kan förändras så totalt på en sekund,fattar inget. Känns så hemskt, jag ser bilden framför mig hela tiden. Och tomhetskänslan är obeskrivlig.
Vi har nog samma känsla allihopa. Sitter i min sons lägenhet nu när jag skriver .Men tror jag tar en promenad till,känns som tiden står stilla och energin är borta.
  2018-10-10 skrivet av  Ingrid   |  
Katarina, vad härligt att du träffar lite vänner iaf, det orkar jag inte göra än, har två genuina väninnor som accepterar att jag inte orkar träffa dem än, det uppskattar jag !En del förstår inte utan blir nästan lite sura när man säger att man inte orkar träffas. Förstår att du gärna skulle vilja åka till Miami, har själv aldrig varit där men kan tänka mig att det är fint där och bra väder där! Kan själv inte åka någonstans fast jag så gärna vill byta miljö, särkulle barnet bara krånglar, och det är väldigt jobbigt kan jag säga! Har lite släktingar i Vancouver, var där en gång på ett flera månaders besök, det var mysigt, men vädret är ju ung. som här vid denna årstid. Har gråtit mycket idag och allt känns som vanligt väldigt jobbigt! Förstår inte varför man skulle drabbas på detta hårda sätt??? Ha en fortsatt trevlig kväll till dig och alla andra här! Kramar från mig!
  2018-10-11 skrivet av  Yvonne   |  
Godmorgon på er!
Hoppas det blir en någorlunda dag idag ska jobba 5 timmar. Känner mig orkeslös och skakig. Idag fyller sonen 39 år,känns konstigt när inte hans pappa får va med och fira,smärtsamt. Men det blir många saker vi alla få gå igenom. Ha det så gott vi kan idag. Skönt att få skriva av sig här. Kram.
  2018-10-11 skrivet av  Katarina   |  
Ingrid, jag hoppas det snart löser sig med särkullebarnet. Tråkigt att det ska bli så. Har varit hemma från jobb och även så imorgon. Kroppen säger ifrån och jag vill bara att han ska komma tillbaka. Jag vet inte om jag orkar mer med allt och bara tanken på att fortsätta leva utan honom det vet jag inte om jag klarar. Vi träffades när vi var 18 och nu är jag 48. Gått igenom lite av lådorna som jag burit in igen och tänka sig, jag hittade 6 par kalsonger så jag hade inte slängt alla tack och lov!!
Min yngste son fyllde år i maj, månaden efter vår "jordbävning" och det var tufft och min födelsedag i augusti var också väldigt jobbig.
Det blir allt jobbigare att kliva innanför dörren efter att man har varit iväg, som yogan idag. Det är som om tomheten/ensamheten välkomnar en med en käftsmäll.
Gonatt på er alla!
  2018-10-12 skrivet av  Marie-Louise   |  
Fick reda på om vimil av min chef, har tänkt åka iväg på ngn träff för att prata med andra människor som varit med om samma sak. Min första man som dog i cancer 9501 har jag drömt mycket om. Min sambo som jag levt med i 21år blev ihjäl körd utanför vårt hus den 13/8-18 har jag bara drömt om ett par nätter. /Marie-Louise
  2018-10-12 skrivet av  Marie-Louise   |  
HEJ Katarina! Läste att ni hade särkullbarn, förstår att det är jobbigt, vi har barn båda två från tidigare förhållande men inga gemensamma, när min sambo vuxna töser va här och hämta min sambos saker som han hade innan vi träffades var det jättejobbigt kändes som om dom bara lyfte ut honom ifrån mitt liv. Känner igen det med att komma hem till ett tomt hus ensamheten är enorm med alla blandade känslor som skiftar hela tiden.
  2018-10-12 skrivet av  Yvonne   |  
Fredag igen,magen värker. Så det blir inget jobb idag. Brukar bli lite bättre sen jag tagit medicin. Ska åka till min bror o h svägerska i Sundsvall över helgen. Dit åkte min man och jag ofta,nu får jag resa själv. Men känner jag vill komma bort några dagar och kanske får lite annat att tänka på medans. Ja Livet är en gåta , många drabbas, men det är så tungt varje dag. Har ej orkat ta mig till graven på 2 veckor,känns så jobbigt komma dit. Tack för att ni finns här på Vimil.
  2018-10-12 skrivet av  Ingrid   |  
Marie-Louise, det är jag som har särkullebarn! Som inte haft kontakt med sin pappa (min man ) på många år så då känns det extra tråkigt när denne krånglar med bouppteckning mm. Sorgen och saknade efter min man är jobbig nog. Helg igen! känns väldigt ensamt! Katarina, visst är födelsedagar jobbiga nu, känns fruktanvärt när ens man inte är med på dem. Känner hur det knyter sig i magen på mig när November månad snart är i antågande, då fyller min man år! Jag förstår heller inte hur jag ska klara att leva resten av mitt liv utan min älskade man? Det känns fruktansvärt! Nu, snart ut och gå. Kram till dig Katarina , Marie-Louise och alla andra här!
  2018-10-12 skrivet av  Yvonne   |  
Min son fyllde år igår,vi ska ha lite kalas där söndag kväll,märkligt utan min man. Min son var så mån om sin pappa. Det blir inget kort kan inte skriva från mamma bara. Tänk allt kan förändras så fort.
  2018-10-12 skrivet av  Katarina   |  
Hej alla!
På yogan igår kom tårarna igen och min yogalärare rek mig ett medium hon kände som kunde hjälpa mig att "släppa taget" vilket hon tolkade att han ville med tanke på vad jag upplevt, som att min kind blev varm och alla drömmarna. Och nu har jag precis tagit modet till mig och skickat väg ett sms till denna kvinna. Jag behöver någon form av bekräftelse från min man, vad vet jag inte exakt, men något som gör att det är ok att fortsätta leva, att få viljan tillbaka att just vilja leva.
Jag och min man har 2 gemensamma barn, så jag har inte den "upplevelsen" eller hur jag ska uttrycka mig, som du Ingrid och du Marie -Louise har.
Idag är det fredag. Varit hemma från jobb igår och idag. Klarade inte av det och det är inte så lätt att gå undan från barngruppen när sorgen sköljer över mig då det alltid är någon som är borta på det stället .
Ska iväg och handla med syrran sen. Ekar tomt i kylen och äldste sonen kommer imorgon och då ska hans flickvän färga mitt hår! Hemmagjord pizza ska vi göra tillsammans..sonen vet mycket väl vem som var kocken i familjen;-). Bäst av allt är att de ska sova över. Och ev blir det ett sjukhusbesök också. Min mans bästa vän opereras i detta nu. Är säker på att min man vakar över honom. Han får ju göra någon nytta.........

På söndag är jag bjuden till att fira min kusins ena son, men jag har tackat nej.Orkar inte av olika skäl.
Min man fyller år 7/1 och troligtvis åker vi över till en restaurang i Köpenhamn vars kött han tyckte var helt fantastiskt och firar honom.
Nu är kl 10.25...nog dags att byta bort pyjamasen mot annat.
Händer lite denna helgen som omväxling. Vad gör ni andra denna helg? Kram på Er!
  2018-10-13 skrivet av  Yvonne   |  
Godmorgon alla!
Är hos min bror och svägerska i Sundsvall över helgen. Känns konstigt vara själv med dom orättvist. Men jag hoppas ändå helgen blir bra. Solen skulle lysa framöver dagen oxå. Hoppas ni får en dräglig helg oxå
  2018-10-14 skrivet av  P   |  
Synd att du inte bor nära Göteborg / Katarina. Annars skulle vi kunna ta en fika.Har hjälpt en hel del individer sen 2003. Att lindra smärtan,saknaden ,sorgen. Oavsett om vi inte träffas. Ett generellt tips är att inte stressa och sysselsätta dig med det som du trivs med.
Och givetvis träffa andra människor bla här på vimil som haft liknande erfarenheter.
  2018-10-14 skrivet av  Yvonne   |  
Hej på er!
Nu har snart helgen gått,jag vart hos bror och svägerska i Sundsvall. Det kändes bra på ett vis,men minnena rinner över en. Trots allt blir det miljö byte,och man har människor runt sig. Ensamheten är nog det värsta,då bli tomheten och saknaden så svår. Vet inte hur jag ska ta mig igenom detta egentligen. Hur har ni andra haft det?
  2018-10-14 skrivet av  Katarina   |  
Hej P! Tack för din omtanke och tips. Fint av dig att hjälpa andra. Hade varit trevligt med en fika. Får jag vägarna "förbi en dag så.......vem vet....syrran pratar om julmarknaden på Liseberg. Hennes ena son bor däruppe. Närmsta jag ska mot Göteborg är Varberg i november med syrran till ett spa där.
Känner en inre stress just för att jag får höra att jag inte sörjer "rätt", att jag undviker osv, men jag ska försöka "slappna" av och bara ta det som det kommer......är ju en person som tyvärr alltid är minst ett steg före i tankarna, svårt att vara i nuet....

Men det var inte dags för min man och det är väldigt svårt att acceptera och framförallt att mina grabbar är drabbade, de har förlorat sin pappa, deras stöttepelare och det skär så i mitt hjärta, för han hade fixat min död mycket bättre än vad jag gör hans.

Igår var sonen och flickvännen här som sagt och sov över, men han var tvungen och jobba idag så de lämnade tidigt och jag kände att jag inte klarade av att vara här hemma, så det blev kalaset trots allt. Min ena moster som var där förlorade sin man för 3 år sedan. Kändes bra att få prata lite med henne för hon förstår mig! Hon bor i Simrishamn så vi ses tyvärr inte så ofta.
Ena hunden har fått sina mediciner (öronproblem)så nu är det soffan ett tag. Jobb imorgon. Har framförallt en väldigt omtänksam kollega som brukar "titta till mig" via sms, speciellt när jag varit borta från jobb.Så ja det är väl min helg. Vikt och lagt in min mans kläder igen, gråtit efter honom och läst ur boken "själarnas öde"....hoppas så att det är sant, att själen lever vidare.........
Kram på Er
  2018-10-14 skrivet av  Marie-Louise   |  
Hej! Haft min mamma och lillebror här i helgen, brorsan hjälp mig i trädgården. Har varit jätteskönt att ha dom här. Ute och tittat på bil med svärsonen, men det blev inget köp. Varit på kyrkogården och på olycksplatsen vilket är jättejobbigt eftersom det precis här utanför huset. Tomt i huset nu när mamma och brorsan åkt hem. Men ska snart gå till sängs hoppas man får sova bara, det är också något som det blivit sämre med sedan sambon dog. Saknar honom så det värker i min kropp. Ser fram emot att åka till Helsingborg på söndag för en träff med vimil medlemmar.


  2018-10-14 skrivet av  P   |  
/ Katarina du skall sörja på ditt sätt. När det gäller sorg finns det inga svar hur man bör gå till väga. I mina ögon har du drabbats av dubbel sorg. Din situation är väldigt svår, hoppas att människor omkring dig har tålamod och är väldigt ödmjuka och förstående. Dina barn har förlorat sin far och du har förlorat den som betydde mest för dig. Förutom att ta hand om din egen sorg ,så skall du ta hand om dina barn och även ta hand om deras sorg . Önskar dig och barnen det bästa i livet även om det kanske aldrig kommer att bli som förut.
  2018-10-15 skrivet av  Katarina   |  
Tack P. Tyvärr har jag en del i min omgivning som inte tycks förstå.....
  2018-10-15 skrivet av  Yvonne   |  
Idag har jag faktiskt jobbat hela dagen. Nu två dagar tills jag får min lägenhet,känns tungt. Men Monica,länge sen du va här på Vimil,hur är det.
  2018-10-15 skrivet av  Marie-Louise   |  
Den där ångesten är fruktansvärd, den kommer varje gång jag närmar mig vårt hem. Hade bouppteckning för två veckor sedan, fy vad det var jobbigt med alla känslor som kom såsom ilska, frustration, lessen, besviken, arg, vilsenhet och rotlöshet. Var ska jag nu flytta någon stans, får man någon lägenhet som man kan trivas i. Mycket tankar och funderingar. Anders det du skrev om att man bit för bit märker att man är faktiskt är normal, känner jag igen, jag har gått och pratat med psykolog, även hon säger att jag är normal för ibland har jag tänkt är jag frisk med alla dessa tankar varit så fruktansvärt arg och hatisk mot han som körde ihjäl min sambo.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">