Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-09-11 skrivet av Katarina

I lördags tog jag mig till havet och bad verkligen om att få dö, där och då, kände att jag orkar inte mer, det är så fruktansvärt mycket runt omkring, allt som måste lösas utöver sorgen, men icke ville man lyssna på mig inte. Och idag från att känna mig "ok" till att pga av ett sms bara känna att jag åker rätt ner i avgrunden igen. Jag orkar VERKLIGEN INTE MER! Känner att kontaktnätet jag hade börjar tunnas ut. Det har ju gått snart 5 månader, så jag borde må bättre nu och allt praktiskt mer eller mindre vara löst. Men icke! I alla fall tog jag mig åter till havet, gick där i regnet med regnkappa, sandaler och solbrillor på mig som skydd mot världen. Satte mig där min man brukade ta sig ett dopp efter bastun.Blåste som bara den. Idag bad jag inte om att få dö, utan jag satt där och stirrade en lång stund på vattnet som verkligen levde idag och funderade "ska jag eller...?" Yngste sonen ringde mig två gånger, svarade andra gången,och frågade var jag var och hur jag mådde. Sa var jag var och att jag inte orkade prata. Vi la på, tittade åter ner i vattnet och bestämde mig för att det var alldeles för kallt att dö idag och tog mig hem. Hoppas att jag en dag kan blicka tillbaka och tänka "hur f-n tänkte jag???" Om jag en dag ska få en chans att träffa min man igen, är det där definitivt inte rätt väg att ta, men gu´va´svårt det är att leva!

Visa kommentarer:
  2018-09-11 skrivet av  Mimmi   |  
Katarina,
du känner allt det tunga precis som jag. Hur skall man
orka leva en enda minut till ? Jag var stark och glad och modig,
och blev en skugga som drar mig undan. Gråter hela tiden, orkar
absolut ingenting. Någon skrev att sorg är ingen sjukdom - det
var konstigt - jag känner som att jag håller på att bli tokig, av sorg , av saknad , av ensamhet.
Kram från Mimmi
  2018-09-12 skrivet av  Yvonne   |  
Oj va hemskt vi alla har det, sorgen är nog mycket värre än en sjukdom, smärtan tar nog aldrig slut. Blåser här idag, om jag kunde följa med vinden och aldrig mer komma tillbaka, så känns det nu. En enda hemsk mardröm, alla minnen gör mig tokig. Ska träffa psykolog på fredag morgon, får se hur det går.
  2018-09-12 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Håller med dig att det inte är rätt väg att ta . Hur svårt det än är att leva . Här blåser det idag igen men inget regn som det var igår . Så jag tog cykeln och trampade iväg ca 5 km är det till våran ica affär . Dit hade jag medvind . Men hem var det motvind det var nästan så cykeln stod still ibland . Mimmi som du skriver kan jag hålla med om för saknaden och ensamheten är hemsk .
  2018-09-13 skrivet av  Linda   |  
Oj vad jag känner igen mig. Jag är inte självmordsbenägen men det kvittar faktiskt väldigt mycket om jag skulle råka dö. Kan ärligt säga att jag längtar till den dagen för då får jag förhoppningsvis vara tillsammans med min man. Vissa dagar är meningslösare än andra. Ibland tänker jag att jag har ju så mycket kvar att göra i livet. Försöker verkligen tänka på vad jag ska leva för. Älsklingen hade inte tyckt om att se mig så förtvivlad även om vi var hemskt ledsna inför döden båda två. Det är frustrerande att vara den som blev kvar. Och väldigt ledsamt.
  2018-09-14 skrivet av  Katarina   |  
Jag hoppas vi alla en dag kan blicka tillbaka till denna tid och inse hur värdefulla våra andetag verkligen är. Är säker på att vi inte längre tillhör den skaran som tar det för givet, en självklarhet, för det är inte längre en självklarhet att andas. Det har blivit en förbannelse nu samtidigt, spec längre fram hoppas jag, en gåva.
Hoppas bara jag orkar ta mig dit. Det går verkligen upp och ner ordentligt. Idag känns det än så länge bra.........Kram på er alla! Fortsätt kämpa!!
  2018-09-14 skrivet av  Yvonne   |  
En ny dag igen,magen värker,och jag gråter. Om 2 timmar ska jag träffa en psykolog för första gången i mitt liv. Ska försöka äta något nu, min dotter gjort iordning frukost, men matlusten vill ej infinna sig. Kram till er alla, värdefulla ni är
  2018-09-14 skrivet av  Monika   |  
Yvonne . Ja en ny dag igen har börjat . Hoppas det går bra för dig hos psykologen idag . Jag tror jag också snart behöver prata med någon. Allt blev mycket jobbigare sen förra fredagen då jag var till min sambos jobb och träffade folk från företaget . Och tillsammans med dom fick se var olyckan hände . Kom så nära inpå då . Min sambos chef sa att jag skulle höra av mig om jag behövde hjälp med att få prata med någon. Jag tror jag ska göra det . Inte för jag vet om det skulle hjälpa . Kan ju inte bli sämre iallafall. Linda. Min sambo hade inte heller velat se mig så här ledsen . Styrke Kramar till er alla här.
  2018-09-14 skrivet av  Katarina   |  
Yvonne! Hoppas det kändes bra hos psykologen idag, så att du vill ge det en chans och Monica, ta emot hjälpen!
  2018-09-14 skrivet av  Monika   |  
Katarina . Ja jag ska nog göra det . Vilken långsam dag det är . Företaget min sambo jobbade för finns på många platser i Sverige och även i Finland . Idag skulle dom hedra min sambo med en tyst minut . Det fick jag veta förra fredagen när jag besökte min sambos arbetsplats . Det är fint gjort av dom men det är så tragiskt . Har städat lite idag är jobbigt att bädda rent i min sambos säng får mig att börja gråta för han kommer ju aldrig mer att sova där . Det är mycket som får en att börja gråta . Yvonne . Jag hoppas också att ditt besök hos psykologen gick bra . Kram till er .
  2018-09-14 skrivet av  Katarina   |  
Ja Monika, det är väldigt tragiskt även om det är fint av dem att visa empati. Det ska ju bara inte få hända! Min systers (som också heter Monica;.)) arbetskamrat förlorade sin son i en trafikolycka för 2 veckor sedan tror jag det var.....han var på väg hem för att fira kräftskiva med familjen. Och chefen där, min systers, skiljer sig från din mans låter det som...Livet är verkligen skört. Jag blir så ledsen att du har en långsam dag idag, spec då min har varit än så länge helt ok. Efter jobbet (är nu 25% sjukskriven, varierat med hela dagar ibland när jag bara inte kan) hämtade min syster mig och bjöd på fika. Nu är jag hemma och sonen och flickvännen gör maten. det blir tacos idag och jag misstänker att den blir väl kryddad.....jag är "mesen" i familjen när det gäller stark mat. Och bäst av allt. Jag har stängt av min telefon. Orkar inga samtal idag, så det är något jag har börjat göra ibland. För idag vill jag få andas fritt utan några problem eller liknande som måste lösas. Det blev nog litet rörigt inlägg....
  2018-09-14 skrivet av  Yvonne   |  
Nu jag ätit middag hos min son, ska försöka ta mig igenom kvällen. Ser foto på min man i hyllan hör, tagit dagen innan han dog. Oj va jobbigt.
  2018-09-15 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Hemskt att mista sitt barn. Livet är bra skört. Jag jobbar inte har inte gjort det på några år. Men det är något jag själv valt och jag har trivts med att vara hemma . Men nu blir det väldigt ensamt när min sambo inte kommer hem. Trevligt att din syster bjöd dig på fika . Tacos är gott när min sambo levde så brukade jag göra tacopaj. Idag blev det korvstroganof och makaroner igen . Kram

  2018-09-15 skrivet av  Katarina   |  
Ja, då kan nog dagarna kännas extra mycket. En vän till mig har sett till att jag har börjat på yoga då alla säger att det är viktigt att jag kommer igång, tillbaka till livet, få in rutiner och hon tyckte yoga skulle göra mig gott. Och om det gjorde! efter andra passet igårkväll (torsdags) var jag så himla trött och sov sedan i 6-7 timmar UTAN insomningstabletten. Helt otroligt! Tänkte jag skulle fixa denna natten med, men nu ligger jag här och kan inte somna. Tänker på min man, som jag förträngt bort idag för att klara dagen. Ser honom som fortfarande bortrest emellanåt. Det gör så ont att tänka på honom och hur mina grabbar mår. Vad har dem gjort för att förtjäna detta!!??!! Inte ett dugg!! Att jag mår skit och har ett helvete är en sak, men mina grabbar. Det värker så ända in i ryggmärgen. Alla säger att jag kommer att klara det, att det kommer bli bra och bla bla bla.....frågan man ska ställa sig är nog.........vill jag? Min bra dag slutar i tårar, för herregud om man skulle klara av en HEL j-kla dag! Måste försöka sova, är så trött nu. En av hundarna snarkar, vilket min man också gjorde.....kanske kan blunda och låtsas att det är han som ligger bredvid mig............gonatt
  2018-09-15 skrivet av  Monika   |  
Nu är klockan snart åtta . Har legat vaken sen ett par timmar . När jag vaknade kom panikångesten då för att tänka på något annat skrev jag på den här sidan . Men vet inte vad jag gjorde för fel för allt försvann som jag skrivit . Önskar man slapp få panikångest för det är otäckt att få . Jag vet ju att jag får det för allt som har hänt . Det är så tomt i sängen bredvid inga snarkningar hörs . Kan sakna dom nu fast dom var jobbiga att höra ibland . Har ju ingen hund som snarkar. Många säger också till mig att du kommer klara det här att det kommer bli bättre . En vän ringde till mig igår hon miste sin man för några år sen . Hon sa till mig att nu går du som i en mörk tunnel men så småningom kommer du ut i ljuset igen. Just nu känns vägen dit lång att gå . Livet kommer ju aldrig bli som det var förut . Det är ju det livet jag vill ha tillbaka . Men jag vet att det är omöjligt . Skulle behöva städa klart det jag började med igår då dammade jag överallt . Så jag har kvar att dammsuga och torka golven. Min yngsta son skulle nog komma till mig idag. Han bor nära mig. Jag har en dotter och en son som bor i den staden jag skall flytta till . Det är ca 6 mil härifrån. Jag behöver inte ta sömntabletter för att kunna sova . Hoppas du kunde somna . Kramar till dig Katarina och er andra med hopp om att dagen kan bli någorlunda bra.
  2018-09-16 skrivet av  Yvonne   |  
Ny dag igen, har gråtit så på morgonen, vill ej ta medicin nu, blir så trött. Ska tillbaka till doktor på torsdag, kanske jag kan få något annat. Mina barn vill vi ska fjällvandra idag, blir nog med så dagen går fortare.fy va livet är hemskt.
  2018-09-16 skrivet av  Katarina   |  
Ja ytterligare en dag som man ska försöka komma förbi. Ska på yoga om en stund med en vän som har anmält oss till detta och det är jag tacksam för. Har ägnat e stund nu till att skriva till min man. Har börjat skriva dagbok, men klarar inte av att skriva varje dag. Fattar inte hur jag ska orka utan honom vid min sida....dagarna går relativt bra,men kvällar, nätter, morgnar, när jag inte kan fly från mina tankar och känslor lika lätt är jobbiga. Är fortfarande så fruktansvärt trött. Trött i kropp och själ. Gu´vad jag önskar att jag kunde skruva tillbaka tiden. Att han inte trodde så blint på läkarens ord att det var stress och behövde vila... Att han lyssnat på mig och åkt in igen för min skullarens diagnos. Att jag hade kontaktat sjukhuset bakom ryggen på honom. Men han brukade ha koll. Han ställde ju själv diagnosen I Usa när han blev akutopererad för brusten blindtarm och det var på håret som han överlevde. Då pratade vi mycket, bla att han inte skulle "stänga mig ute" , men så hände detta...........så många varför?, men inga svar. Jag vill bara få veta att min man har det bra var han nu än är.
Hoppas ni får en bra söndag. kram
  2018-09-16 skrivet av  Monika   |  
Yvonne. Kan förstå att du inte vill ta medicinen om du blir trött av den . Bra att du har dina barn som tar med dig . Då blir inte dagen så långsam . Själv vet jag inte vad jag ska göra . Dagarna har vel aldrig varit så långsamma sen min sambo gick bort . Önskar dig en trevlig dag tillsammans med dina barn .
  2018-09-16 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Ja det är så många varför . Men inga svar . När det gäller min sambo så tror jag att jag aldrig kommer få reda på vad som hände när han ramlade ner i vattnet . Tror inte den utredning dom håller på med kan ge något svar på det . Jag hoppas bara att det gick fort så han inte behövde lida. Tänker på om han fick panik eller om man hinner tänka något just i den stunden när det händer . Även om polisen sa till mig att det går så fort så kan dom ju inte veta om han fick panik eller inte. En som jag känner sa till mig att jag skulle börja skriva dagbok . Men jag har inte provat det . Idag skiner solen här . Tror jag ska gå ut och plocka några äpplen och göra lite kräm . För att ha något att göra . Just nu sitter jag och tittar på tv Ullared . Där har jag aldrig varit . Hoppas du också får en bra söndag .

  2018-09-16 skrivet av  Yvonne   |  
Katarina, jag förstår hur du känner det och alla varför, och kanske skuldkänslor, som åtminstone jag bär på, det gör mig tokig, och inget går ändra på. Vet ej snart vart jag ska ta vägen. Nu vandrat några timmar i fjällen med varna, försöker bita ihop lite då, för dom vill mig så väl. Men jag mår så hemskt dåligt.
  2018-09-16 skrivet av  Yvonne   |  
Katarina, jag förstår hur du känner det och alla varför, och kanske skuldkänslor, som åtminstone jag bär på, det gör mig tokig, och inget går ändra på. Vet ej snart vart jag ska ta vägen. Nu vandrat några timmar i fjällen med varna, försöker bita ihop lite då, för dom vill mig så väl. Men jag mår så hemskt dåligt.
  2018-09-16 skrivet av  Monika   |  
Ännu en jobbig dag är snart slut. Min yngsta son som bor nära mig var hos mig en stund idag . Jag hade sällskap av en granne ikväll . Satt och pratade och drack kaffe med äpplekaka till. Men tankarna far runt i mitt huvud på allt som hänt . Även fast jag har sällskap .
  2018-09-17 skrivet av  Yvonne   |  
Måndag morgon, min mage värker, sovit hos min son. 4 veckor till jag får min lägenhet. Ska jobba fm idag, tankarna skingras lite iaf, men olidligt jobbigt, vill helst dö. Ska till dr på torsdag, måste få nån medicin jag ej bli trött av, kan inte funka om jag e trött. Vad gör ni andra idag? Usch mörkt och kallt oxå.
  2018-09-17 skrivet av  Katarina   |  
Spenderade en del av kvällen/natten på akuten. Ramlade baklänges ner på golvet från en pall som vek ihop sig och ena foten fick en ordentlig smäll. Inget brutet. Högläge och smärtstillande som gäller någon dag nu. Kan forf inte stödja på foten och känner mig lite mörbultad i kroppen. Så mina föräldrar är på väg nu för att ta morgonrundan med hundarna.
Det räckte tydligen inte att ha ont i hjärtat och själen.... Sist jag var på akuten tog jag farväl av min man som...ja..inte var kvar hos oss längre. Man röntgade min fot, men inte hans hjärta.....ännu ett "varför?" Nä idag känner jag verkligen för att tröstäta...så jag bad mina föräldrar köpa med sig chokladbiskvier.
Jag hoppas flytten går bra Yvonne. Vill själv flytta, men vet inte vart. Det kommer väl....Och nä Monika, du lär nog aldrig få reda på vad som hände din man....jag var ju hos ett medium som syrran fixat och hon visste inget om mig. Hon visste bara att jag behövde hjälp att komma vidare i livet.. Det var hon som berättade för mig min mans dödsorsak innan obduktionen var klar och andra saker som hon inte kunnat veta...Hon som 2015 sa till min syster att hon kommer att bli sjuk, men hon kommer att klara sig...i fjor fick syrran bröstcancer och fick operera bort hela bröstet, det ena....så jag hoppas verkligen att vi möts en dag, jag och min man....Hoppas ni får en så bra måndag som man kan ha när man är i sorg. Kram på er alla!
  2018-09-17 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Jobbigt för dig att du ramlat . Tur att du inte bröt något . Skönt att du har dina föräldrar som kommer till dig . Du skriver att du känner för att tröstäta chokladbiskvier idag . Jag vet inte hur många kexchoklad jag ätit . Bara att det är lite för många . Du skriver att du varit hos ett medium och nånting om att skicka djur. Jag har aldrig varit hos ett medium . För ett tag sen när jag var till minneslunden med blommor så satte jag mig på en bänk där. Och då kom det en fin fjäril ock satte sig på en av nejlikorna som jag satt dit . Det karnske bara var för blommorna var färska en ren slump. Du skriver att du skulle vilja flytta bor du i eget hus . Själv bor jag i en lägenhet med tre rum och kök. Ska flytta till en tvåa om ca 10 veckor . Jag hoppas också att man kommer mötas igen . Vi spelade i din himmel med sonja Alden på min sambos begravning. Där lite av texten är när tiden är inne hittar jag vägen fram till dig. Tycker hon har en fin röst . Ska nu ta och dammsuga och torka golven och bädda rent. Sen är det vad man ska laga till för något att äta. Finns i frysen det är bara lusten som fattas inge roligt att laga mat till sig själv . Önskar dig en så bra dag du kan ha kram .



.



  2018-09-17 skrivet av  Katarina   |  
Monika! Jag hade heller aldrig gått till ett medium innan. När hon sa att jag kommer att träffa min man igen men på ett annat sätt så frågade jag om det var som ett djur och då sade hon att djur skickar han. Hon sa även att min man hade inte hunnit lida, det gick så fort. Men det är alltid svårt att tro på något som man inte kan "ta på" till 100%...Men det har hjälpt mig en del att finna tröst att hans själ vandrar vidare..........säkert vet jag aldrig förränns jag själv är där.. Vi flyttade från vårt hus till en bostadsrättslägenhet i Höllviken, precis vid bron 2015. Min man dog här hemma och jag vet innerst inne att för att kunna gå vidare behöver jag flytta, men jag är inte där än riktigt...Är så glad och tacksam att vi lämnat huset för det hade varit jättejobbigt då mycket minnen hunnit sätta sig i väggarna där. Min man var så glad över denna flytten.Det är som att bo på en resort med pool och havsutsikt som en granne sa.
Vi får se vad framtiden har i siktet......Och jag tog kexchoklad till middag igår. Kan fortf inte stödja ordentligt på foten så det blir högläge imorgon med. Fördriver tiden på tv:n och tryckte i mig båda biskvierna.....fast jag frågade sonen först, men han är inte mycket för sånt. Kram
  2018-09-17 skrivet av  Monika   |  
Katarina! Låter fint där du bor . Vi flyttade till den här lägenheten i dec 1998 . Min son kom hit idag han hade med sig en matlåda till mig . Det var tunna skivor kött med gräddsås . Från en stek som han hade lagat igår .var så mycket så det räcker till i morgon också. Jag kollar lite på tv och har samtidigt smällt i mig två kexchoklad med kall mjölk till . Håller med dig att det kan vara svårt att tro på något man inte kan ta på fullt ut . Men du skriver att det har gett dig lite tröst . Snart är den här dagen slut . Bäddade rent i sängarna idag . Blir så ledsen när jag gör det . För han kommer ju aldrig mer sova i sin säng. Hoppas din fot är lite bättre imorgon. Kram .


  2018-09-18 skrivet av  Yvonne   |  
Idag orkar jag ej jobba, försöker packa en del, ser alla foton på min man och mig tillsammans, tårarna bara rinner, jag har lust att skrika. Får vänta 4 veckor till på min lägenhet, känns jobbigt, men barnen är så snälla bör hos dom.nu ska jag försöka äta nåt fast matlusten är borta. Känns som jag ska bli galen
  2018-09-18 skrivet av  Monika   |  
Yvonne! En ny jobbig dag av saknad och tårar . Jag ska ju också flytta fast det är om 10 veckor . Så jag väntar ett tag till med att börja packa . Det kommer bli jobbigt för då måste jag plocka med min sambos kläder och saker . Har inte tagit bort något som är hans . Tycker dagarna är så långsamma . Jag ska gå ut och hämta några äpplen i äppelträdet utanför sen göra en äppelkaka . Har ingen lust men gör det ändå . Mulet och trist väder är det hos mig .
  2018-09-18 skrivet av  Katarina   |  
Ja, här är fint Monika. Här vi skulle bli gamla tillsammans....Var hos kuratorn idag som anser att jag fortfarande håller på med undvikandebeteenden....så jag fick två upgifter tills nästa gång...1. kasta eller ge bort en del av hans kläder. 2. färga mitt hår (berättade ju om min väninna)hos frisör eller gå in och handla färgen själv och inte skicka någon annan....att möta det som är jobbigt och stanna kvar en stund i det, men det gör bara så ont och jag får inte luft ....
Jag ligger fortfarande på min sida av sängen.H Han som brukade komma över på min, ibland så pass mycket att jag nästan låg med halva kroppen utanför, men det gör jag så gärna om han bara kommit tillbaka. Måste också ta mig i kragen och städa, men inte idag.. Kram på er alla här inne!
  2018-09-18 skrivet av  Monika   |  
Katarina! Det är så ledsamt . Att vi inte får bli gamla tillsammans med våra män . Det känns så jobbigt att min sambo inte får flytta med till den nybyggda lägenheten som ska vara inflyttningsklart 1 dec. Han var och skrev på kontraktet 19 dec . Jag var så glad att vi fick den här lägenheten . Men det blir inte detsamma utan honom. Jag cyklade till ica idag . Är ca 5 km dit . Det är jobbigt att gå där allt påminner om honom . Fast det gör det överallt . Jag har inte kunnat kasta bort något som är min sambos . Får ta tag i det när jag flyttar . Men jag känner att jag vill ta med några klädplagg sånt som han hade ofta på sig . Kommer inte ihåg om det var du som skrev att sy någon kudde av något klädplagg som tillhörde din man . Har din fot blivit bättre ? Jag var ute och hämtade lite äpplen på trädet utanför . Är som en stor trädgård utanför är bara 10 lägenheter i huset. Så nu har jag kokat äppelkräm får se om det blir gott . Önskar så att min sambo varit här . Han hade tyckt om att få äta det . Har på radion då rapporterar dom om speedway något som min sambo gillade . Han brukade åka och titta på tävlingar om dom inte var för långt bort. Annars kollade han på tv när tävlingarna sändes där . Vilken färg ska du färga ditt hår . Själv har jag aldrig färgat mitt hår bara gjort ljusa slingor . Kram till er alla här.




  2018-09-18 skrivet av  Yvonne   |  
Haft en tuff dag, packat och sett massa minnen. Blir så trött av medicinen jag fick, ska ta upp det med doktorn på torsdag. Skulle få följa med några vänner på fjälltur imorgon, men min ork är slut. Glädje när kommer den tillbaka????? Vad gör man jag är så orolig.
  2018-09-18 skrivet av  Monika   |  
Yvonne! Ja när ska man kunna känna glädje igen . Det känns långt borta . Jag försöker göra något men det är jobbigt för jag har ingen lust . Tänker på min sambo hela tiden vad jag än gör . Hoppas att det nån dag län gre fram inte ska vara lika smärtsamt som det är nu .
  2018-09-18 skrivet av  Katarina   |  
Monika, det måste kännas konstigt att helt plötsligt flytta själv, att du fullföljer er flyttplan. Sen får du känna efter om den nya lägenheten känns rätt fortfarande för dig. Och vilken lyx du har nu med äppleträd i närheten och att du bakar och gör kräm fast du egentligen inte orkar- bra gjort av dig!
Nä, det blir svårt att sortera ut något som jag ska kasta/skänka. Jag har ju inte ens slängt hans kalsonger, inte ens de gräsligaste, så hur det ska gå vet jag inte. Det blir definitivt inte hans t-shirts som åker för de ska jag försöka göra babylapptäcke av till kommande generation....jo, det var jag som skrev innan att göra om min mans kläder, men det kanske är lite mycket att spara 5 flyttlådor........MEN det har endast snart gått 5 månader. Varför måste jag ta bort hans kläder nu?! pga mitt undvikandebeteende?? Antagligen....Och håret lär bli brunt, min normala hårfärg, ja förutom att den har förvandlats till grå.....har ett rejält blåmärke under foten som gör det svårt att stödja och gå normalt, så idag blev det till att använda kryckorna och herregud vad svettig jag var efteråt. Tack för din omtanke! Men tycker nu ikväll att den känns något bättre. Har börjat läsa boken "jag är lyckligt gift, min man är bara lite död". Fick den av min syster för ett tag sedan och gu vad jag känner igen mig i mycket av det som dessa kvinnor skriver. Rekommenderas. Hoppas du får en bra kväll/natt. Min insomningstablett börjar nog snart verka, så dags att säga Godnatt. Och Yvonne! Fortsätt kämpa! Är säker på att våra mäns själar finns därute någonstans och hejar på oss! Men uppförsbacken är fruktansvärt brant. Tack till er alla för att ni finns här inne även om jag önskar att en sådan här hemsida aldrig hade behövt skapas. Men gu vad tacksam jag är för den har blivit som en livlina/ventil för mig. Godnatt på er
  2018-09-18 skrivet av  Ingrid   |  
Är så ledsen! Sitter och bara gråter!!! Varför känns allt svårare för varje dag som går? Är det någon som känner likadant? Tre månader har gått sedan min älskade och finaste man somnade in, men jag kan inte ta in det!! Var på anhörig träff igår! Kändes bra! Alla hade sin historia att berätta! Fick en en bra kontakt direkt med en kvinna som förlorade sin make förra året. Hon hade kommit lite längre i sin sorgeprocess! Vi pratade länge efter träffen! Mina tårar rann nerför min kinder när jag sa till henne,:jag kommer inte klara detta:, Hon tittade mig rakt i ögonen och sa: jo, du kommer klara detta, jag vet det! Satte mig i bilen och fick lite styrka av hennes ord! Men ändå är man lika förbaskat ledsen och tror inte man ska klara denna svåra förlust att ens make inte finns med en längre! för mig är varje dag en svår kamp! Styrke kramar till Er all här!
  2018-09-19 skrivet av  Monika   |  
Katarina! När jag skriver det här sover nog du för länge sen . Klockan är snart 00:30 tittade på ett tv program om folk som bor i ödemarken i Alaska . Det här med nya lägenheten blir ju inte detsamma nu och det känns ledsamt . Men det var ju det vi skulle göra . Och där jag bor nu vill jag inte bo kvar . Ska man bo på ett sånt här litet ställe så bör man ha körkort och bil . Och det har jag inte . När min sambo levde så gick det ju bra . Du tyckte det var lyx med ett äppelträd det finns även ett plommonträd viktoria tror jag sorten heter . Sen finns det röda o svarta vinbär även lite krusbär. Jag klarar inte att ta bort min sambos kläder och saker nu . Det får vänta är inte redo för det än . Skulle kännas som jag tar bort honom på något sätt . Jag har aldrig behövt använda kryckor . Men kan tänka mig att det är jobbigt eftersom du blev svettig . Tack själv för att du finns härinne . Jag är också så tacksam att den här sidan finns är som en livlina att hålla sig ovan ytan. Måste sova nu jag är tacksam att jag kan det utan sömntabletter . Godnatt .
  2018-09-19 skrivet av  Yvonne   |  
Onsdag, vaknade tidigt, magen värker och tankarna snurrar.jobbar inget idag, jobbar annars i hemtjänsten och på boende. Men orken tryter, har som ingen energi. Ska försöka packa lite mer idag, och vara ute i solen. Känns t.o.m jobbigt träffa vänner, för många av dom lever ju med sin man. Och här går vi alla ensam på livets väg, tårarna rinner. Vi hade planerat flera saker, sen kommer skuldkänslor, om att hade jag kunnat gjort nåt annorlunda.men försöket slå bort de tankarna, livet går ju upp och ner för alla. Kram till er alla här.
  2018-09-19 skrivet av  Katarina   |  
Helt rätt att jag vid den tiden sov Monika. Undrar hur jag skulle ha klarat mig om jag bott på det viset, i en ödemark...Viktoria plommonen, är det dem som är blå/lila? Dem är goda! Nä,jag vill egentligen inte iheller ta bort min mans kläder, men känner pressen/stressen från olika håll och jag vill inte krascha om några år när det väl har sjunkit in i mig ordentligt att han inte kommer tillbaka....Mitt mål är att slänga 3par kalsonger som är rätt slitna. det får räcka tycker jag......ska göra det på fredag har jag bestämt mig för. Jag får se. Kommer bli tufft, men det är väl just det som är meningen. Pratade med en vän i England nu på morgonen och han tyckte också att jag borde göra detta och jämförde när hans mamma dog och som han sa, jag slänger ju inte bort min mans minne för de sitter inte i "tingen"......Hoppas du somnade gott tillslut Monika. Idag kommer mina föräldrar och hämtar mig. Behöver handla.
  2018-09-19 skrivet av  Katarina   |  
Yvonne! Jag har också sen en tid tillbaka tyckt och tycker än att det är jobbigt att träffa vissa människor och jag har varit så arg på alla äldre för att de lever och inte min man. Nu kan jag titta på dem och undra om de förstår hur glada och tacksamma de ska vara att de fortfarande få ha varandra...........min man såg så framemot sin 50års kryssning. får ofta höra att "livet måste gå vidare", "du måste leva för dina barn" och visst absolut måste jag det, men fattar de hur svårt det har blivit att göra just det........att leva!? 48 år gammal och det sägs att jag har många år kvar........solen lyser här med. Hoppas att strålarna åter en dag hittar in till mitt hjärta.
  2018-09-19 skrivet av  Yvonne   |  
Katarina, jag tror vi alla vi kämpa för våra barn och barnbarn, men när vi alla går igenom detta trauma kommer allt att ta tid, en sekund i taget, tankarna bara flyger kors och tvärs. Och när man har varann tar man allt för givet, så funkar ju livet. Ska träffa en väninna kl 11 iaf, ikväll ska barnen flytta mina möbler till ett garage, 15,10 till nya lilla lägenheten. Kram från Östersund.
  2018-09-19 skrivet av  Katarina   |  
Håller med dig Yvonne, men ibland känns det som att jag inte får ta det i min takt. Många som har åsikter, synpunkter och det har ju gått snart 5 månader så jag borde känna mig bättre!! NEJ! Därför är det så skönt att jag hittat hit in till er som verkligen förstår vad det är man går igenom. Undrar Yvonne om du möjligtvis vet vem familjen Nenna (lever tyvärr inte längre), Janne, Ulrica och Mattias är? Hoppas du får en bra stund med din väninna. Kram på er.
  2018-09-19 skrivet av  Monika   |  
Idag har jag ingen lust att göra någonting alls. Fick ett samtal från polisen som har hand om utredningen . Som kommer att ta flera månader innan den blir klar miljövårdsverket är också inblainblandat i den . Fick då reda på att min sambo inte hade blivit sjuk . Men jag har själv inte fått något svar från rättsmedicin i Göteborg. Det är jobbigt när man får ett sånt här samtal för då brister allt . Samtidigt som man ska försöka prata . Han sa lite vad som kan ha hänt men fortfarande så är det bara spekulationer. Är som allt slits upp om och om igen . Jag har också fått höra att livet går vidare och du har dina barn och barnbarn . Ja det vet jag att jag har . Men dom som aldrig mist någon så nära har ingen aning om vad vi går igenom som har blivit drabbade . Det går inte ens att beskriva med ord hur hemskt det är . Skulle behöva ringa till tandläkaren fått ont i en tand . Känns jobbigt att komma dit för det är där vårdcentralen är . Och det var dit min sambo körde mig den dagen olyckan hände för jag skulle ta blodprover. Har tänkt ibland varför åkte jag dit. Om jag inte gjort det så hade min sambo kommit mycket tidigare till sitt jobb och det som hände i den stunden hade karnske inte hänt då . Karnske låter konstigt men så har jag tänkt . Kram till er alla hoppas ni har en bra dag .
  2018-09-19 skrivet av  Katarina   |  
Låter inte alls konstigt Monika!!!
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">