Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-09-04 skrivet av Katarina

Igår tog vi det absolut sista farvälet av min man när vi spred hans aska i havet. Havet som han älskade. Alltid badbyxor med sig, alltid redo för att kunna ta ett dopp. Och de gånger han glömt badade han i kalsongerna istället.I fredags fick jag hämta hem honom. Trodde det skulle gå bra, det var ju "bara en låda" jag skulle hämta, men det var ju så mycket mer, det var ju han!! Efter allt pappersarbete tog jag emot honom och började gå, men kände att min kropp liksom gav upp, höll på och falla ihop, inget ville direkt fungera i mig, fick verkligen kämpa mig fram steg för steg. Armarna domnade bort. Evigt tacksam att jag tackade Ja när svärmor ringde och propsade på att jag inte borde köra själv, tacksam att hon hann ta honom innan jag tappade honom. Så mycket tuffare att hämta honom, hans kropp, än vad jag trodde. Saknar honom så. 4 månader har gått. Hans kläder hänger fortfarande kvar lite varstans i huset. Jag fattar inte hur jag ska orka. Känns som luften tillslut gått ur mig efter båtfärden igår. Kanske jag är på väg att fatta nu att han inte kommer tillbaka, inte till denna världen, inte fysiskt närvarande, jag vet inte. Min psykolog och läkare säger att jag har symptom på prolonged grief disorder.....jag vet varken ut eller in. Det enda jag säkert vet just nu är att jag vill att han ska kliva in genom dörren....och att jag fortsätter andas för mina barns skull. Och vi kommer att mötas igen. Det är jag säker på. Vi har bara tryckt på pausknappen ett tag........

Visa kommentarer:
  2018-09-04 skrivet av  Yvonne   |  
Ja orden finns ej för den smärta vi alla har här på Vimil. Jag måste nog söka hjälp nu, orkar ej snart en dag till. 7 veckor har gått och allt bli värre. Försöker packa ihop i min lägenhet, men orkar ej det heller.
  2018-09-04 skrivet av  Ingrid   |  
Till Katarina, åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Det är så ofattbart att ens man inte finns mer. Jag får inte in det. Går som i ett töcken och vill tro att allt är inbillning, att min älskade man kommer hem snart. Det har snart gått 3 månader sedan jag förlorade min man i benmärgscancer. Och smärtan blir värre för varje dag som går. Promenerar flera timmar varje dag, det lättar lite.
Men man mår aldrig helt bra! Sorgen gör så ont! Dessutom ovanpå sorgen finns det ett särkulle barn som aldrig brytt sig om sin pappa, men som nu gärna krånglar för att få ut så mycket han kan av sin pappas tillgångar. Jag vet inte hur man ska orka!!! Min man hade varit ledsen över sitt barns beteende!
Kram till Er alla här/Ingrid
  2018-09-04 skrivet av  Yvonne   |  
Hur får man dagarna att gå, när jag knappt orkar jobba? Jag promenerar oxå, som i töcken jag går.
  2018-09-04 skrivet av  Monika   |  
Ledsamt det som hänt dig . Själv förlorade jag min sambo 16 maj . Han omkom på sitt jobb i en drunkningsolycka . Något sådant tror man inte ska hända . Jag har också kvar min sambos kläder. Hans jacka hänger i hallen . På nattduksbordet ligger hans glasögon och hans mobil . Jag känner också att jag bara vill att min sambo skulle komma hem igen . Men det gör han aldrig mer . Det är så jobbigt för det gör så ont att inse sanningen .
  2018-09-07 skrivet av  Katarina   |  
Yvonne! Sök hjälp! Snälla! Det är omöjligt att bära den smärtan själv för den är så fruktansvärt enorm. Men jag håller med dig, livet känns meningslöst, tomt och ensamt. Det är mina två grabbar, 22 och 25 år gamla, som gör att jag fortsätter andas och vetskapen av att min man vill att jag ska fortsätta leva, så jag kan berätta om allt för honom när vi ses igen, men det är tufft. Och det blir inte lättare av att man som du Ingrid har en "gam" som stjäler energi och tid. Tyvärr fick jag känna på den biten lite redan efter första eller andra veckan. Inte klokt! Och Monika, jag finner inga ord. Beklagar så er sorg alla. Min man dog här hemma, bara föll och min yngste son försökte rädda hans liv. Han dog av aorta dissektion. Hur våra nära och kära än dog finns den enorma smärtan där i oss och livet blir sig aldrig mer likt. Massor med kramar till er alla. Hoppas ni har en hyfsad fredag. Jag behöver nog ut och ta ett "snack" med min man.
  2018-09-07 skrivet av  Yvonne   |  
Tack för dina ord. Fick ångestdämpande igår, men känner ingen skillnad alls. Går som i dvala, vet ej hur jag ska tänka. Har fina barn som stöttar mig. Men allt blir bara värre
  2018-09-07 skrivet av  Ingrid   |  
Hej alla!
Varit i Lund i dag och pratat med min mans läkare. Vill ha reda på så mycket som möjligt om varför det inte gick att rädda min man. Kändes så smärtsamt att vara på mottagningen där vi, jag och min älskade man var tillsammans första gången han skulle träffa läkaren. Det blev ett bra möte. Försöker hitta alla verktyg som går för att kunna gå lite vidare i livet. Men det är fruktansvärt svårt. Ska snart börja i en grupp där andra också mist någon. Vet ej var det kommer att leda. Annars tar jag en dag i sänder. Gråter mycket och känner mig så ensam utan min man. Har många som bryr sig om mig, och det är jag väldigt tacksam över, men vill ju mest av allt ha min man vid min sida. Känns som om jag aldrig kommer att förstå att han somnat in. Det är för svårt att förstå. Men hoppas och tror att vi kommer att mötas en gång på nåt sätt ändå! Det som gör mig mest ont just nu är att vi aldrig hann säga adjö. Känns lite bra att få skriva av sig/Kram till Er alla!
  2018-09-07 skrivet av  Katarina   |  
Ingrid! Skönt att mötet gick bra. Jag har begärt ut min mans journaler. Kändes viktigt att få se vad de skrivit... Jag undrar var du hittade den gruppen som du ska delta i? Fick du hjälp genom sjukvården? Bor själv i Höllviken och har letat lite, för sjukvården här kunde inte hjälpa mig med den biten att hitta en "grupp", men tillslut hittade jag in hit. Tror att det kommer betyda massor för dig om så att bara få lyssna kanske i början.
  2018-09-07 skrivet av  Ingrid   |  
Till Katarina! Jag fick hjälp genom sjukhus prästen att komma med i gruppen för dem som mist en anhörig. Jag begärde också min mans journaler från sjukhuset. Men fick vänta några veckor innan jag klarade att läsa igenom dem, för mig var det väldigt tufft känslomässigt. Men jag vill veta exakt vad som hände, får nog inte alla svar jag vill ha, inte ens läkaren (docenten) jag träffade idag kunde svara på alla mina frågor. Jag vet inte om det hjälper mig att vara med i en anhörig grupp, men vill prova ock se vad det kan leda till. Katarina, är ledsen för din skull på vilket sätt din man gick bort, och inget sätt någon går bort på är mildare eller lättare. Vi fick reda på min mans diagnos för ca 1 år sedan. Och jag kan säga dig att det var mycket smärtsamt att se min fine man som varit så stark både psykiskt och fysiskt bli så sjuk för varje dag som gick. Jag var så ledsen och grät ofta när han inte såg, men ibland kom tårarna inför hans närvaro när jag inte kunde hejda dem, och det kändes inte bra, för då blev ju min man mitt i sin hemska sjukdom väldigt ledsen över att se mig ledsen.
  2018-09-08 skrivet av  Yvonne   |  
En ny dag, börjat med medicin mot livskris, verkar ej hjälpa, är nog på väg i en djup depression. Varje steg känns tungt, livet svårt. Kram till oss alla som upplever förtvivlan nu.
  2018-09-08 skrivet av  Monika   |  
Allt man läser här på vimil är så hemskt . Den som aldrig mist någon . Kan aldrig förstå hur fruktansvärt och smärtsamt det är det vi alla här får gå igenom . Igår var jag till min sambos arbetsplats . Träffade då flera från företaget han var anställd av . Att komma dit var jätte jobbigt då brast allt . Vi satt först och pratade i matsalen . Kommer inte ihåg allt som sades . På diskbänken stod det ett par muggar som min sambo tagit med hemifrån bara dom var jobbiga att se . Senare gick vi upp till platsen där olyckan hände . Jag hade med mig en stor röd ros som jag kastade i vattnet där han hittades . Företaget hade med sig blommor som vi lade ner på marken . Sen hade vi en tyst minut för att hedra min sambo . Vi gick tillbaka till matsalen där företaget bjöd på fika . Men dom frågade oss anhöriga först om det var oki att göra det . Det här var något jag velat få göra och jag visste att det skulle bli tufft . Jag känner nu att allt blev jobbigare när man kom så nära platsen . Att det hänt men ändå känns det så overkligt . Jag känner mig så bitter arg det borde aldrig fått hända . Ingen ska behöva dö på sin arbetsplats . Utredningen om olyckan håller dom fortfarande på med och det vet dom inte när den blir klar med . Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite . Känns stundtals som man ska gå sönder inombords . Kramar till er alla .

  2018-09-08 skrivet av  Yvonne   |  
Ja varför händer allt hemskt. Jag gråtit hela fm. Ska försöka gå på en promenad nu.
  2018-09-08 skrivet av  Monika   |  
Yvonne. Ja det kan man allt undra varför allt hemskt ska behöva hända . Jag hade ett bra liv tillsammans med min sambo. Men nu har det istället blivit till en mardröm . Jag gråter också mycket . Vet inte vad man ska göra hela dagarna.
  2018-09-09 skrivet av  Katarina   |  
Tack Ingrid. Jag får nog försöka orka kontakta sjukhuset i Malmö och se om de kan hjälpa mig. Idag var ingen bra dag alls. Tog mig ner till havet och bad om att få dö, jag ville så gärna få dö, slippa detta helvetet, men här ligger jag nu, vaken, svårt att somna om, har ju redan lyckats sova i hela 3timmar och jag fortsätter andas, för någonstans långt där inne vill jag nog fortfarande leva åtminstone ytterligare en dag till. En dag i taget. Leva på hoppet att det blir som en vän till mig och många andra sagt att det kommer bli bättre, men det kommer att ta tid, och hon om någon borde veta som själv förlorat sin man för många år sedan. Våra hjärtan är för evigt krossade. Inget blir sig likt igen. Måste försöka sova lite till. ska få tillbaka våra hundar imorgon. kan vara bra, så jag måste ta mig ut, ut till livet..........
Massor med styrkekramar till er alla!!!
  2018-09-09 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Jag har också fått höra att det blir bättre . Jag hoppas att det stämmer . Men just nu känns det inte så . Jag tänker så mycket på olyckan vad som som hände som gjorde att han ramlade ner i vattnet . Om de ändå inte varit strömt så hade han nog kunnat klara sig för då hade han kunnat simma . Jag känner mig också så arg på hans jobb att det här hände . Han var ensam där . Jag kan tycka att man borde vara två så man har lite koll på varandra . Även fast det pågår en utredning så kommer man nog aldrig kunna få ett svar på vad som hände när han föll ner i kraftdammen . Ännu en ny jobbig dag har börjat klockan är snart 8.00 . Vet inte vad jag ska göra för att få den här dan att gå . Dagarna blir så långsamma när man är ensam . Man får leva på hoppet och ta en dag i taget som du skriver . Men det är så tufft att gå igenom denna sorg .Kramar till er alla .
  2018-09-09 skrivet av  Yvonne   |  
Ja en tung dag igen, ska va med mina barn idag, och jag vill inte dom ska se mina tårar jämt. Dom är så bra stöd men har det oxå svårt, de saknar sin pappa. Alla minnen gör mig tokig, och nu ska det va så här tomt hemskt.tiden smyger fram.
  2018-09-09 skrivet av  Monika   |  
Yvonne . Bra att du får vara med dina barn idag så du inte behöver vara själv . Karnske kan skingra dina tankar lite . Fast jag vet att det är svårt . För även om någon är hos mig så far tankarna iväg på min sambo och allt hemskt som hänt. Men jag vet att min sambo aldrig hade velat att jag skulle gå under av sorg . Men många stunder känns det som man ska gå sönder inombords . Att skriva här känns lite som en livlina att hålla sig fast i . Hoppas allt blir bättre för oss alla här en dag längre fram . Styrkekramar till er alla .
  2018-09-09 skrivet av  Katarina   |  
Alla dessa "om inte...", "om bara"...."varför"..äter upp en. Och väntan på svar som du befinner dig nu i Monika är fruktansvärt jobbigt för kropp och själ.Det måste vara så ofattbart, han åkte ju "bara" till jobbet....
Tog upp till två månader innan jag fick reda på dödsorsaken och en lex Maria på det samt IVO-anmälan. Läkaren är nu sjukskriven och mår jättedåligt, men vad tror dem då att vi gör???? Detta är sådant som händer andra, inte mig.....ack så fel jag fick. Yvonne, skönt att du har dina barn. Är orolig för mina två då de inte riktigt vill prata om det, spec den yngste som är så lik sin far, vill inte besvära eller oroa, håller sin smärta inom sig och ack så envis. Precis som sin far som blev upprörd varje gång jag försökte få honom att återigen åka in till akuten, men de hade ju sagt att det var stress och undersökt honom...........ack ja...Den äldste går vägen att LEVA när man lever, precis som pappa sin...en dag klarar de nog av att prata, men smärtan av att göra det är alldeles för stor nu. själv har jag ett stort behov av att få kräka av mig...
  2018-09-09 skrivet av  Ingrid   |  
Hoppas du får hjälp Katarina att komma med i en anhörig grupp. Igår var för mig en hemsk dag. Grät mest hela tiden och hade svår ångest efter saknaden av min man. Jag känner också att livslusten är helt borta, totalt!! Och undrar hela tiden varför vi skulle drabbas? Min man var så snäll och en helt underbar make, och vi hade så roligt tillsammans. Nu snart ut och gå en lång promenad, enda som jag orkar göra, promenera och gråta och tycka så jäkla synd om mig själv! Kram till Er alla här!
  2018-09-09 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Håller med om att alla dessa om och varför inte är bra . Men ändå håller jag på och tänker så . Han har genomgått en obduktion på grund av att det var en arbetsplatsolycka . Jag har själv ringt dit dom gjorde obduktionen då sa dom att det kan ta några månader innan man får svar . Det är ju för att se om han har blivit hastigt sjuk och det kan ha orsakat att han ramla ner i kraftdammen . Men jag kunde inte märka något på morgonen innan han åkte till jobbet han var som vanligt . Försöker att göra något . Så jag gick ut och hämtade några äpplen. Jag bor i ett hyreshus det är bara 10 lägenheter . Så vi har som en stor trädgård utanför finns också ett plommonträd . Jag gjorde en sockerkaka med äpplen i och kanel . Det var jobbigt och ledsamt för det var något som min sambo gillade.
  2018-09-09 skrivet av  Yvonne   |  
Va smärtsamt och fint ni alla skriver. Solen skiner så fint utanför min lägenhet, känns som jag vill flyga långt långt bort, glömma allt och bara sova. Vi skulle göra roliga saker i sommar, hann så lite, innan livet tog slut.
  2018-09-09 skrivet av  Monika   |  
Yvonne. Fint med solen som skiner. Hos mig är det mest mulet och för kallt för att sitta ute . Sitter vid köksbordet med en mugg kaffe och en bit av min äppelkaka som jag bakade förut . Hade önskat min sambo hade suttit här också . Inge roligt att sitta här ensam . Dagarna blir så långa när man är själv . Min sambo tyckte om sommaren men den här sommaren fick han inte uppleva . Och det gör ont i mig .
  2018-09-09 skrivet av  Katarina   |  
Mamma min ska till läkaren imorgon och ska fråga om anhöriggrupp där i Trelleborg. Tack Ingrid! Det känns att de som verkligen vill leva och har stor empati till andra är dem som trillar dit först. Varför? Nä Monika, dem är inte bra, men ack så nödvändiga i processen. Jag frågar mig än, Varför kunde han inte åka in igen för min skull??? Och jag vet redan svaret. Proverna var bra och de sa att det var stress, så.......vissa varför lär nog aldrig helt försvinna, som varför var din man själv vid dammen? Varför är man inte två? osv.....så många frågor, men så lite svar. Yvonne, lyckas du flyga iväg får du gärna kvista inom och hämta mig. Varför kan de inte uppfinna en tablett som gör att man sover några år och sedan vips är smärtan borta och allt är "löst"när de kan uppfinner allt annat?
Nu ska jag se om jag lyckas laga en god middag idag........Ni kan ju gissa vem som var kocken i familjen och vilken mat!!
Kärlek till er alla! Och tänk! Ytterligare en vecka har vi fixat! Nätt och jämnt i alla fall.....och Yvonne här skiner solen med och en dag kommer den att skina och värma våra hjärtan igen. Hoppas så. Kram
  2018-09-09 skrivet av  Yvonne   |  
Tack Katarina, fint du skrev om solen. Jag tar medicin nu, blir så trött av den ska ringa läkare imorgon
  2018-09-09 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Tycker också det var fint det du skrev om solen . Hoppas du lyckades laga en god middag . Själv hade jag bara korvstroganof med makaroner till . Min sambo älskade korv . Ja snart är en vecka till fixad . På onsdag är det 17 veckor sen min sambo omkom . Och om ungefär 11 veckor ska jag flytta till en stad . Det skulle vi göra tillsammans . Inte detsamma utan honom . Men jag får göra det för oss båda . Hade önskat det funnits vimil träffar där men det finns det inte . Kram
  2018-09-09 skrivet av  Katarina   |  
Bra att du ringer läkaren Yvonne. Min son kämpar för att få rätt insomningstabletter. Han ligger så efter med sömnen, har ju bilderna från den dagen i sitt huvud. Det blev en enkel kycklingrätt idag och jag var lite för glad med pepparen......jag och kryddor....suck. Undrar om jag lyckas lära mig nån dag....korvstroganoff är en favorit för min del. Skulle varit hos dig Monika och ätit. Äntligen är denna dagen snart slut. Kram
  2018-09-09 skrivet av  Ingrid   |  
Fastnade för dina ord Katarina att du önskade att det fanns nån tablett man kunde ta så man kunde sova bort en lång tid, för att sedan vakna och att smärtan och saknaden efter ens älskade make vore lite mildare. Jag vet ärligt talat inte hur man ska orka igenom denna svåra process man är i. Jag kan känna sådan fruktansvärd hopplöshet så jag egentligen bara skulle vilja lägga mig ner och bara försvinna. Jag trodde inte man kunde vara så här sorgsen!! Har ju aldrig varit i närheten av den sortens sorg! Trodde inte man kunde ha så ont i själen. Vad jag än gör så tycker jag att allt påminner mig om min älskade man. saknar honom så in i norden. Råkade titta på en film med honom som vi filmade i våras, har filmen i min mobil. Att höra hans röst... det var smärtsamt! Höll på att gå sönder av ångest. Hur kan man gå vidare??? Och jag vet att ni alla här på Vimil har smärta och sorg som jag. Hoppas vi alla en dag kan få lite lugn i själen och kunna gå vidare lite grann åtminstone. Livet kommer aldrig någonsin att bli detsamma och sorgen kommer alltid att finnas där, men förhoppningsvis blir sorgen lite mildare. Vill ju gärna kunna vara i alla fall lite grann den Farmor jag var tidigare, nämligen glad, sprallig och kärleksfull. Nu kan jag bara vara sorgsen och försöka ta en dag i taget. Massa kramar till Er alla!

  2018-09-10 skrivet av  Monika   |  
Nu är kvällen snart slut . Den här dagen har varit lång . Och i morgon kommer ännu en dag man måste ta sig igenom . Som du skriver Ingrid så kommer livet aldrig mer bli detsamma . Min son sa till mig efter olyckan hänt . Att nu har du ett öppet sår som blir till en sårskorpa som senare blir till ett ärr som alltid kommer finnas kvar . Katarina du skriver att du skulle varit hos mig och ätit min korvstroganof. Men det är inte säkert att du hade tyckt om den . Kyckling är gott det med. Ingrid du skriver att du råkade titta på en film med din man och att det var smärtsamt att höra hans röst . Jag kommer inte ens ihåg hur min sambos röst lät . Vet inte varför det är så . Men jag kan tänka mig att det var jobbigt för dig när du hörde honom på filmen .


  2018-09-10 skrivet av  Ingrid   |  
Monika, tror din son har helt rätt när han beskriver att man har ett öppet sår som till slut blir ett ärr som alltid kommer finnas kvar. Går och pratar med en präst lite då och då om min sorg, och han säger att sorgen försvinner aldrig när man förlorat någon, men den blir lättare att hantera ju längre tiden går.
Det har gått snart 3 månader sedan min man somnade in, men jag är fortfarande i nån slags chockfas. Vill bara inte tro att jag aldrig mer får se min man, aldrig mer få prata med honom, aldrig mer få resa med honom. Vi älskade att resa! Fasiken, vad jag saknar honom! Och nu, ännu en dag att ta sig igenom. Kram till Er alla!
  2018-09-10 skrivet av  Monika   |  
Ingrid. Jag går inte och pratar med någon . Träffade en kurator en gång i början men det kändes inge bra . Var ju i fredags på min sambos arbetsplats . Fick då gå upp till platsen där olyckan hände . Det var ju något jag ville få göra och jag förstod att det skulle bli tufft . Dan innan läste jag vad läkaren hade skrivit som kom till platsen när dykarna hittat och tagit upp honom . Efter det vart det på något sätt jobbigare . Mer bevis på att så här är det nu . Men ändå så overkligt . En av min sambos chefer sa till mig att om jag behövde hjälp med att få prata med någon så skulle jag höra av mig men jag vet inte hur jag ska göra . Ska ju flytta i början på dec till en stad . Där har kyrkan sån här stödgrupp tänkte att det kunde vara bra . Nu bor jag på en liten ort här har våran kyrka inga stödgrupper . Som du skriver du vill inte tro att du att du aldrig mer ska få prata med din man inte se honom inte resa mer tillsammans . Jag tänker också mycket på att aldrig mera få göra allt man gjorde . Saknaden är fruktansvärd . Här regnar det så man har ingen lust att gå ut . Det är jobbigt för då blir dagen så långsam . Förut tyckte jag om att måla tavlor men har ingen lust med det längre det går inte om man inte har någon inspiration. Ska snart göra lite mat men de har jag heller ingen lust till . Livet går vidare men just nu känns det inte så . Känner mig inte hel utan min sambo . Önskar bara att man kommer träffas igen en dag . Som du skriver Katarina att ni bara tryckt på pausknappen. Ha en så bra dag som ni kan . Kram
  2018-09-10 skrivet av  Yvonne   |  
Hej Monica! Jag försöker jobba några timmar idag, men så tungt. Sen ska jag till min bror med fru på middag , alla vill så väl, men minnena spelas upp ännu mer när man träffar sina vänner. Eftersom vi umgåtts tillsammans med dom, jag är så ledsen idag. Känns som tiden står still, orkar ej nåt , ser det börjar nog regna snart här i Östersund där jag bor. Varje morgon jag vaknar ser jag det jag såg i tvättstugan för snart 2 månader sen, vi hade kommit hem från Stockholm dagen innan. Jag har samtalat med en person inom kyrkan, och även kontaktat psykosociala teamet för en träff längre fram ev. Men hur ska livslusten komma tillbaka, helst vill jag somna in, men känner att jag jag måste kämpa för barnen. Varför är Livet så svårt?? Yvonne Kan tänk om vi vore flera som kunde träffas och försöka sko grå ångest och tankar.
  2018-09-10 skrivet av  Ingrid   |  
Monica, jag målade också förr. Helt tappat lusten till det. Man har liksom ingen lust till något. Och precis som du skriver , man är inte en hel människa utan sin man. För mig känns det som om jag förlorat bägge mina ben och måste på nytt lära mig att gå. Kommer skriva ner här hur det kändes efter att jag varit på anhörig gruppen. Men känns som om inget kan hjälpa, bara att få tillbaka min man kan göra mig hel och vetskapen om att det aldrig kommer ske är fruktansvärd! Massa styrkekramar till Dig Monica och hoppas du kommer trivas i den nya staden och kanske hitta någon bra person att prata med om sorgen efter din sambo.
  2018-09-10 skrivet av  Yvonne kn   |  
Nu jag kommit hem från jobbet, orkade några timmar tyst och tomt här hemma. Jag gråter, ska försöka åka till min bror en stund. Jag var en levnadsglad pigg människa men nu vill jag bara somna in. Vad ska man ta vägen för att få tiden att gå. Bara ligga här och minnas allt vi så gjorde osv. Jag vill härifrån!
  2018-09-10 skrivet av  Katarina   |  
Bra att du klarade av att jobba en stund Yvonne! Var också på jobbet idag, men kände inte att jag gjorde någon större nytta precis, men det värmer så med dessa barn (jobbar på förskola)och mina kolleger, alltså vilka kolleger jag har! Helt underbara och förstående. Visade att de tänkte på mig förra veckan när jag inte alls klarade av att gå dit.
Förresten Yvonne så har min man en del av sin släkt i din stad. Härlig natur däruppe! Monica och Ingrid! Jag är säker på att ni kommer ställa er bakom era stafflin och måla en vacker dag igen, men jag tror även att motiven kommer att vara annorlunda.........vi får se om jag får rätt en dag.....Är nyfiken på hur anhörigträffen gick sen Ingrid. Min mamma håller på och kollar upp åt mig, orkar inte själv för då måste jag ju berätta varför......ytterligare ett undvikande beteende antagligen, kommer väl krascha om något/ra år enligt "de som vet" säger då de anser att jag undviker själva sorgearbetet, men min kropp och hjärta klarar inte mer dessa "attacker", där jag gråter hejdlöst, svårt att andas och kroppen liksom strejkar. Sen har jag yngste sonen som försökte rädda sin fars liv och som absolut inte vill prata och tycker det är jobbigt när släkt och vänner kommer hit och vi pratar om min man Marcus, så...........Idag blir det ingen lagad mat, dränker mina sorger i glass tror jag. Sonen och flickvännen åker in till Malmö och äter, så.......Kram på er!
  2018-09-10 skrivet av  Monika   |  
Yvonne . Hoppas du fick trevligt hos din bror och hans fru . Ingrid tack för dina fina ord . En del säger till mig att det kommer nog bli bättre när jag flyttar. Men jag känner hur ska det kunna bli bättre när min sambo inte kan flytta med . Jag bara önskar att den hemska olyckan aldrig hänt . Katarina . Du skriver att du tror att Ingrid och jag kommer att måla en dag igen . Jag brukade hämta hem motiv från datorn och skriva ut . Som jag sedan tittade på och målade . Brukade sitta i köket och måla . Då var det roligt timmarna gick fort då . Jag har också virkat olika figurer till mina barnbarn som katten Findus. Nalle puh. Nasse . Mm. Det var också något som jag tyckte var roligt att hålla på med . Men den lusten har jag tappat. Tog en cykeltur förut och köpte tv tidningen . Min son var här tidigare han hade köpt med sig kebab pizza det var gott . Kram till er


  2018-09-11 skrivet av  Monika   |  
Undrar om det är någon av er som får panikångest . Jag vaknade nyss och då började det känns som man inte kan andas . Försöker ta det lugnt det som är jobbigt är att jag inte har min sambo här nu . Men jag vet ju att ångesten kommer för allt som har hänt . Har fått så här nån gång ibland när min sambo levde och då fick han mig lugn genom att prata med mig . Försöker att lugna ner mig själv genom att skriva här. Men det är jobbigt när man känner paniken och man är ensam .
  2018-09-11 skrivet av  Katarina   |  
Jo, jag har ångestattacker jag med Monika. Första gången ringde jag min syster som lämnade jobbet och kom. Träffa er här inne har blivit en form av "ventil" , men viljan att fortsätta vilja för min egen del och inte för någon annans skull att leva vidare utan min man, den har inte infunnit sig än. Har varit så arg på äldre människor framförallt som har varandra, har känt så orättvist, för vi blev snuvade på den biten. Han blev inte ens 50år, så kryssningen som han såg framemot blev det inget av....t o m mina egna föräldrar, spec min pappa har jag varit arg på, för han lever verkligen på lånad tid med sin kol, hjärta mm och han har t o m varit död och såg tunneln. Det var en jobbig period, att känna så starkt, nu är det mer att "ni ska bara veta vilken tur ni har".....
  2018-09-11 skrivet av  Anita   |  
Om man orkar läsa är Cindy Peters bok "Timme för timme dag för dag" en bra bok. Cindy skrev den när hon förlorat sin man och sin mamma med elva dagars mellanrum.
Boken fick mig att förstå att jag inte blivit tokig, samtidigt som jag fick bilder som gjorde att jag kunde förstå mina känslor.
Nu är det 17 år sedan min man dog och jag kan säga att livet är bra! Det är inte sämre inte heller bättre, det är annorlunda och bra! Det kunde jag inte tänka mig för 17 år sedan.
  2018-09-11 skrivet av  Anita   |  
Om man orkar läsa är Cindy Peters bok "Timme för timme dag för dag" en bra bok. Cindy skrev den när hon förlorat sin man och sin mamma med elva dagars mellanrum.
Boken fick mig att förstå att jag inte blivit tokig, samtidigt som jag fick bilder som gjorde att jag kunde förstå mina känslor.
Nu är det 17 år sedan min man dog och jag kan säga att livet är bra! Det är inte sämre inte heller bättre, det är annorlunda och bra! Det kunde jag inte tänka mig för 17 år sedan.
  2018-09-11 skrivet av  Kerstin   |  
Jag instämmer i ditt förslag Anita. Viktigt med bearbetning på olika sätt för att inse att det vore konstigare om man inte tappade fotfästet när hela ens tillvaro sätts i gungning.
  2018-09-11 skrivet av  Katarina   |  
Tack för bokförslaget Anita. Fick boken "Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död", av min syster som är tänkt att jag ska öppna ordentligt en dag....Önskar så att jag vore där du är idag,17 år framåt i tiden..samtidigt känner jag....."ska jag verkligen leva så länge till"??? Precis som du kanske kände när du var där jag och många befinner sig idag.....några månader fram sen den helvetesdagen kom.
  2018-09-11 skrivet av  Monika   |  
Katarina. Tråkigt att din man inte fick åka på kryssningen som han såg framemot. Min sambo var 59 år . Han pratade om att han ville gå lite tidigare i pension. Känns så ledsamt att han inte får göra det när han arbetat och slitit i så många år. Jag kan känna att det är jobbigt när jag ser mina grannar som har varandra. Det var ju inte så länge sen som jag också hade det så. Idag har det regnat hela dagen här . Jag tycker det blir ännu jobbigare då. Idag har jag inte lagat någon mat har inte haft lust till det . Min sambo brukade vara hemma från sitt jobb mellan 16.00 - 16.30 . Så den här stunden på dan blir extra jobbig önskar bara att få höra det välkända ljudet när han vred om nyckeln i dörren . Men det kommer aldrig att hända mer .
  2018-09-11 skrivet av  Anita   |  
Katarina.....Det var så underligt i början. Jag som gillat att läsa kunde inte läsa romaner, men jag läste faktaböcker om sorg och sorgbearbetning. Det hjälpte! En dag hittade jag en poesibok av Lena Ohlin (tror jag hon hette). Där fanns små underbara dikter som fick mig att le.......En av dem: "Tidigare tvättade jag med full maskin, numera är den bara halvfull. Också på den punkten är din död ett slöseri" ....
  2018-09-12 skrivet av  Ingrid   |  
Till Katarina! Läste ditt inlägg om när du var vid havet. Oj vad jag känner igen mig i det du skriver! Mår så uruselt att jag tappat all livslust, saknar min man man så in i norden och känner mig arg, frustrerad och besviken på livet! Jag har inget liv utan min man. Han var min klippa, min bästa vän, den snällaste på jorden, vi hade så roligt ihop, så många planer, så mycket att se fram emot. Allt här hemma påminner mig om min man, gråter "typ" flera timmar om dagen. Allt känns nattsvart! Vet snart ej var jag ska ta vägen med min sorg. Kram till Dig Katarina och alla andra. Snart iväg och prata med min psykolog!
  2018-09-12 skrivet av  Yvonne   |  
Ingrid, jag ska till en psykolog på fredag morgon, tycker du det är ett bra stöd och hjälp att få samtala med en psykolog?? Eftersom man inte har den erfarenhet att gå i samtal, av detta traumatiska så vet man ju ej.
  2018-09-12 skrivet av  Ingrid   |  
Yvonne, för mig känns det bra att prata med en psykolog. Han ser ju saker och ting mer objektivt. Jag känner för varje gång jag varit på samtal att det känts bra. Jag får lite råd och tips om hur jag ska göra för att må lite bättre. Bland annat sa min psykolog att det är bra att införa rutiner i sitt " nya" liv. Jag försöker göra det. Går långa promenader varje dag. Försöker lägga mig samma tid varje kväll. Skriver dagbok. Jag hoppas Yvonne att det kommer kännas bra för dig att prata med din psykolog. Skriv gärna här om du vill, hur det kändes. Jag går även och pratar med en jättebra kurator. Ingen av dessa professionella personerna kan ta bort ens sorg men dem kan ge lite tips på verktyg om hur man kan ta sig vidare. Sen lyssnar dem när man ältar samma saker om och om igen. Jag kan känna ibland att ens nära och kära kanske tycker man är lite tjatig. För jag skulle kunna prata om min älskade man hur länge som helst. Han finns ju i mina tankar non stop. För mig är varje dag en svår kamp. Har aldrig varit ens i närheten av den sorg och smärta jag känner. Kommer inte ihåg hur det kändes innan allt detta hemska hände!! Kommer inte ihåg hur glädje känns. För mig är det livet innan min älskade man somnade in och nu är det livet efter. Ett helt nytt liv som jag måste lära mig leva. Och man undrar om man någonsin kommer att bli åtminstone lite harmonisk? Massa kramar till dig Yvonne och alla andra här!
  2018-09-12 skrivet av  Monika   |  
Ingrid. Jag går inte och pratar med någon . Men det lät bra det du skrev att man kan få verktyg för att ta sig vidare. Jag håller också på och ältar allt som hänt jag har olyckan i mitt huvud varenda dag känner mig så bitter på hans jobb . Jag har heller aldrig känt sån här sorg den är hemsk. Att lära sig att leva ensam var inget jag kunde tro jag skulle behöva . Ännu en dag börjar gå mot sitt slut . Men sen kommer det en ny tuff dag att ta sig igenom . Jag hoppas det nån gång kommer kännas lättare att hantera sorgen.
Kramar till er alla här.
  2018-09-12 skrivet av  Ingrid   |  
Monica, förstår vad du går igenom, detta ältande, din sambo dog i en arbetsolycka, och du går och tänker på hur det kunde hända! Min man dog efter en stamcellstransplantation, som inte lyckades! Enligt docenten jag pratade med i Lund, är det 1 av 20 som inte klarar av en sådan transplantation. Och tyvärr var min älskade man en av dem 20. Jag går och ältar på om vi gjorde rätt som tog beslutet att min man genomförde transplantationen. Om han inte gjort den, hade han enl. läkarna kanske haft 3 år kvar att leva! Så mina tankar går ju ständigt där, 3 år...….för mig hade det betytt att vi hade hunnit prata mer om allt, kanske njutit mer av livet. Men vi tog chansen! Hade transplantationen lyckats hade ju min man kunnat bli helt botad från sin benmärgscancer! Men tankarna går hela tiden i mitt huvud om vi valde rätt! Och nu med facit i hand så gjorde vi ju inte det! Och, det som känns så fruktansvärt svårt för mig är alla minnesbilder av hur sjuk min man blev efter transplantationen. Går ej att beskriva i ord! Men jag vet ju att min man ville ta chansen, att bli botad, och hade han inte tagit den chansen så kanske både han och jag hade ångrat oss, för hans sjukdom som heter, Myelodysplastisk syndrom är en sjukdom som ej går att bota. Enda botemedlet kan vara en Stamcells transplantation. Så jag går ständigt och ältar i mitt huvud ifall vi gjorde rätt eller inte! Kram till dig och alla andra här!
  2018-09-13 skrivet av  Yvonne   |  
Nu har jag magasinerat en del av mina grejer och möbler, får en liten lägenhet om en månad. Oj va jobbigt det är, plocka ihop allt vi haft tillsammans, känner hans andetag i allt. Varför skulle detta ske? Jag har gråtit och gråtit denna kväll, barnen kramar mig, men vart ska det sluta. Jag orkar ej, precis som er andra. Imorgon 945 ska jag träffa en psykolog, få se hur det går. 2 månader har gått nu av ensamhet och tomhet, vänner har jag många, men alla minnen dyker upp hela tiden. Kram till er.
  2018-09-14 skrivet av  Katarina   |  
Tack för kramen Ingrid. Den värmer. Kram tillbaka till dig och er andra. Hoppas helgen snart är över.....så tomt och ensamt även om man är bland andra. Hoppas flytten kommer att bli bra och göra dig gott Yvonne. Kramar
  2018-09-14 skrivet av  Ingrid   |  
Ännu en tung helg framför sig!!! Gråtit, promenerat 2 timmar och åter gråtit! I bilen hem satt jag och låtsas pratade med min man medan tårarna rann ner för mina kinder! Känns som om smärtan aldrig blir lindrigare! Saknar så fruktansvärt mycket att få prata med min man, att få berätta om olika saker som hänt, att få krama honom och säga hur mycket jag älskar honom, att få planera våra middagar tillsammans, det var det bästa vi visste! Min man var enastående på matlagning och jag brukade få göra salladen. Fy sjutton vad jag saknar allt detta!!! Hur ska man orka igenom denna sorg? Men det känns bra att få dela sin sorg med er alla här, för ni vet vad man går igenom! Massa styrkekramar till Er!
  2018-09-15 skrivet av  Yvonne   |  
Kl är 7 på lördag morgon, ligrt ttötterhöger som i dvala,allt känns så overkligt. Ska vara med mina barn idag följa med på fotboll. Inget känns roligt längre. Allt är trist. Var till psykolog igår, fick prata av mig, kändes väl så där vi ska träffas om 2 veckor igen. Han menar att jag fortfarande är o chock. Var även till läkare, fick en medicin, men jag blir oerhört trött av den mot kvällen, så vi får se vad som sker.kram till er alla denna lördag hoppas vi får se solen, jag älskade att promenera förrut men varje steg är tungt nu.
  2018-09-15 skrivet av  Monika   |  
Yvonne. Karnske det kan kännas lite bättre när du får följa med dina barn på fotboll . Klockan är snart nio jag har inte gått upp än men ska göra det och göra lite kaffe . Vad jag saknar bara det här lilla att fråga om min sambo ville ha kaffe . Inge kul att sitta här ensam och dricka sitt kaffe .Solen skiner här ute hos mig idag hoppas den också gör det hos dig . Tycker man blir ännu mera nedstämd när det är mulet och regnar . Önskar dig en bra dag tillsammans med dina barn .
  2018-09-15 skrivet av  Katarina   |  
Här är en till som ligger...Somnade efter 2 inatt tror jag om inte senare. Vaknade närmare 6 så det blev någon timmes sömn. Ut med hundarna och sen i säng igen och här ligger jag och undrar hur denna dagen ska gå. Ska ev ut och gå med en väninna, men känner inte riktigt för det. Har iallafall äntligen löst mitt ljud problem på min dator. Tog lång tid, men tillslut löste jag det nu precis, så lite nytta gör jag trots att jag är sängliggandes än....Gick direkt in på youtube och kollade på min mans inlägg där. Kändes så overkligt. Är så glad att vi hunnit göra så mycket tillsammans och att jag inte var en fru som "inte lät" honom resa utan mig. Har förstått att många män "inte får lov" att resa för sina fruar så där utan vidare. Nu sist när min man reste med några vänner till vårt hus i Miami var det en fru som krävde att skulle hennes man resa iväg 10 dagar så skulle minsann hon ha en hundvalp..........och det fick hon....Hade min man levt så hade vi garanterat grillat idag. Visst kan jag grilla, men maten blir ju inte ens i närheten av hans otroliga talanger. Hm..magen börjar kurrar, betyder väl att jag måste stoppa i mig något. Vet inte ens om jag har något hemma. Borde städa idag...också...har inte riktigt hittat orken för det. Nog dags att kliva upp. Hoppas lördagen går smidigt fram för er. Kram
  2018-09-15 skrivet av  Monika   |  
Sitter nu här med mitt kaffe och digestivekex framför tv . Tar resten imorgon av städningen som jag har kvar har ingen lust nu . Konstigt sätt att kräva av henne att få en hundvalp . Vet inte vad jag ska ha för mat idag det är gott med grillat . Det blir inte korvstroganof i alla fall . För jag gjorde och frös in men tog det sista igår. Kan ju säga att det blivit mycket skräpmat under den här tiden . Även om jag bor på en liten ort så kan jag se pizzerian från mitt fönster . Så där har jag varit några gånger . När vi flyttade hit 1998 så var det ett bageri där brukade då gå ner o köpa färskt bröd där. Fanns också en ica affär. Men den la dom ner för över 10 år sen . Så nu är det ca 5.km till Ica . Skriver så mycket så kaffet kallnar . Kram
  2018-09-15 skrivet av  Yvonne   |  
Va rörande ni skriver alla, vi får gråta tillsammans. Min son har varit så omtänksam idag, så denna dag blev lite ljusare vi ska gå på fotboll nu. Jag fick lugnande, ångestdämpande, medicin av läkare igår sov 13 timmar, blev som drogad, det kändes ej bra. Min som är sjukstuga och tycker jag behöver nåt stämningshöjande. Träffade en vän på stan idag, han sa, Yvonne ni ska mötas igen en dag?!
  2018-09-15 skrivet av  Yvonne   |  
Sjuksyrra ska det stå, inte sjukstuga
  2018-09-15 skrivet av  Katarina   |  
Så, nu är jag hemkommen från min väninna. Blev ingen promenad utan vi intog soffan och snackade. "Jag tycker nog det är dags att du sätter lite färg i håret", sa hon och pekade mot mitt gråa hår som tittar fram mer och mer. "Jaha",sa jag , väl medveten om detta, men orkar inte bry mig. Och jag tillhör då den skaran som verkligen inte gillar att bli gråhårig, spec inte mitt "råttfärgade" gråa. Och nu sitter jag här och skiter fullständigt hur jag ser ut och hon är fövånad att ingen har sagt något till mig och menar att jag måste ta hand om mig själv och visst absolut, men nä....inte idag. Tycker jag tar hand om mig när jag går på yoga. Utseendemässigt skiter jag fullständigt i nu.... Syrran ringde och jag berättade det för henne och hon bara skrattade. Hon känner ju till min väninna. Hon vill väl, men ibland kan det bli för mycket....Har varit en rätt intensiv dag för mig, med min mans barndomsvän som ringt och kollat att allt är ok idag. Han är otrolig och så många av mina "attacker " han har fått vara med om, men han vet att min man hade funnits där för hans familj och han kommer inte att "släppa oss". Så det har blivit en del samtal och besök. Mina föräldrar kom och nu står sonen och flickvännen och lagar mat idag med och här sitter jag nu och skriver och känner att än så länge har det varit en helt ok dag, men min kurator skulle säga att jag ägnat mig åt undvikande beteende.......och det stämmer nog bra det. Men idag vill jag faktiskt få andas och tänka på det mediumet sa (ja syrran min har dragit iväg mig 2ggr på detta), att vi en dag kommer att mötas igen, men på ett annat sätt....."djur" frågade jag...."nej", sa hon, djur skickar han........
  2018-09-15 skrivet av  Katarina   |  
Anita, jag läste ett av dina tidigare inlägg igen...och det du skrev "Tidigare tvättade jag med full maskin, numera är den bara halvfull. Också på den punkten är din död ett slöseri" ....ja, jag vill bara tacka dig för att du delade med dig, för idag kunde jag faktiskt le lite åt den. Boken jag fick av min syster "jag är lyckligt gift, min man är bara lite död" har jag än så länge bara öppnat en gång och läst lite, men orkar inte riktigt än....Kram
  2018-09-16 skrivet av  Monika   |  
Ännu en jobbig dag har tagit slut . Har skrivit det förut att sen jag var till olycksplatsen . Så blev allt mycket jobbigare. Vet inte om det fick mig att verkligen fatta att detta har verkligen hänt . Men ändå är det så overkligt. Har inte gjort så mycket idag . Så fins inte så mycket att skriva om . Har lagt mig önskar att min sambo legat i sin säng bredvid . Men den är tom det har den varit i 4 mån nu .
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">