Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-07-19 skrivet av Kaos

Det känns fortfarande surrealistiskt att skriva det, att hon dog, men så är det. Som en blixt från klar himmel och ännu inte fyllda 40. Vi har små barn och de gör att dagarna ändå går, att det finns mening i saker.

Jag vet att man borde gå och prata med någon och det ska jag göra men först ska jag se till att barnen får stöd. Men det är så förbenat svårt att få stöd. Det som vården kan komma med är att vi ska vända oss till Svenska Kyrkan.
Hur har andra gjort för att få samtalsstöd? Måste man fixa sådant på egen hand?

Eller är det bättre att finna andra i liknande "situation" och prata med? Och finner man dem?



Visa kommentarer:
  2018-07-19 skrivet av  anonym   |  
Jag vände mig till anhörig centrum som finns på våran ort där fick jag träffa en person att prata med. Där har dom även olika grupper man kan delta i både för vuxna och barn som har mist /kommer att förlora en familjemedlem.
Min sambo är döende och har inte lång kvar nu. Vi har tre små barn så jag ringde runt tills jag hittade en kurator som först ville träffa mig och stötta mig i min föräldraroll. Sedan fick jag ta med äldsta barnet dit och nu går vi dit regelbundet vilket fungerar väldigt bra.
Googla på randiga huset, dom kan man ringa och få stöd och rådgivning. Jag fick mycket hjälp från kuratorn på sjukhuset om vart jag skulle vända mig.
Tror att det är bra att du själv går och pratar med någon eller går och lyssnar på andra som har varit i en liknade situation för man är inte ensam och det kan kännas skön. Sen tycker jag absolut att du ska låta dina barn träffa en kurator som är kunnig om dödsfall.
Och ja du måste fixa det själv annars får man tyvärr ingen hjälp men det är precis lika viktigt att du också pratar med någon och inte bara barnen. Det har hjälp mig väldigt mycket. Min sambo har en form av Alzheimers så det känns som om han dog för flera månader sedan. Han vårdas i hemmet men han kan inte prata eller göra något själv, han förstod aldrig själv att han blev sjuk. Vi har personliga assistenter dygnet runt då han är ung.
  2018-07-20 skrivet av  Linda   |  
När min man var döende fick jag hjälp av palliativa teamets sköterska som remitterade mig till kurator. Det har varit en bra hjälp för mig. Man får prata om det svåra och behöver inte linda in det, som man alltid gör när man pratar med sina anhöriga. Ibland skriver jag ett digitalt brev till jourhavande präst. Det lugnar mig. Den här sidan är en väldigt bra tröst, jag är bland människor som förstår. Till sist, för att kunna ta hand om andra måste man ta hand om sig själv. Klyschigt men sant.
  2018-07-21 skrivet av  Ann-Helén   |  
Jag fick remiss till KBT-terapi av min läkare.
  2018-07-22 skrivet av  Cecilia   |  
Både jag och barnen fick akut stöd sv sjukhusets kurator. Efter begravningen började jag med psykologsamtal som blev min livlina. Yngsta barnet träffade terapeut specialiserad på svåra trauma. Båda fick vi betalt via utökade hemförsäkringen resp. barnförsäkringen. All styrka till dig!
  2018-07-27 skrivet av  Kaos   |  
Nu har det gått en dryg vecka till. Jag har fått hjälp via vårdcentralen och en bra psykolog. Känns bra att prata med någon om hur jag känner. Även våra barn har fått hjälp.
Man ville inom vården hänvisa till kyrkan men jag ogillar det och stod på mig och fick till sist, och ändå rätt snabbt, tid hos psykolog och barn-samtals-terapi.
Vården levererar ändå.
Tuffast nu är nog balansen att både räcka till för alla fyra barn, sköta allt praktiskt med begravning, etc och ändå finna ett sätt att inte gå under.
Men vi har fina människor runt oss. Vi är lyckligt lottade och vi kommer att ta oss igenom detta. Men jag just nu ingen aning om exakt hur och det skrämmer mig.


  2018-08-02 skrivet av  Linda   |  
Å vad jag känner igen mej. Misste min make som var 43 år väldigt plötsligt och dramatiskt förra veckan. Har tre barn som tar min lilla energi som finns. Har idag träffat en kbt terapeut. Vill inte heller gå till kyrkan.
  2018-08-07 skrivet av  Birgitta   |  
Den läkare jag träffade för sjukskrivning ville att jag skulle kontakt diakonin av den anledning att det är semestertider.
Jag fick en remiss till en KBT-terapeut.
Min man dog i Juli och vi har två barn under 10 år
Det är jobbigt när man inte vet hur saker kommer att bli....
  2018-08-10 skrivet av  Kaos   |  
I morgon har det gått fyra veckor sedan hon dog.
De yngsta barnen är så små och deras livsglädje får mig att ändå hålla ihop, ta mig igenom dagarna, gå till jobbet, laga mat, göra det som behöver göras för att en familj ska vara en familj även om vi inte längre är en riktig familj.
Birgitta; har KBT (har dålig koll på vad det är) hjälpt dig, om du hunnit gå dit?
  2018-08-11 skrivet av  Linda   |  
Det har hunnit gå två veckor för oss. Jag är sjukskriven då jag knappt kan äta eller sova ordentligt. KBT terapeuten var både bra och dålig tyckte jag. Hon föreslog käckt att hon tyckte jag skulle gå tillbaka till jobbet inom kort, att det var bra för mej. Helt otänkbart i nuläget. När jag frågade vad det fanns för stöd för barnen så slängde hon ur sig barnpsykiatrin. Ungefär som att man orkar leta på nummer och vänta i flera veckor på att få en tid. De förstår inte att vi är i chock fortfarande och ganska ensamma. Nästa lediga tid till KBT terapeuten är i september. Jag behöver ju hjälp och stöd nu.
  2018-08-11 skrivet av  Kaos   |  
Jag jobbar sedan en dryg vecka och tycker att det funkar hyfsat. Det är så himla individuellt och jag kan nästan få dåligt samvete för att jag faktiskt tycker att det funkar att jobba. Men jag sover OK och det tror jag gör mycket.
Men just ensamheten är svår. Alla terapeuter i världen kommer inte kunna hantera den ensamhet jag känner i situationen. Eller vänner och familj för den delen.
Jag försöker hitta andra med liknande erfarenhet för samtal och det tror jag kommer att bli min väg vidare.
Sorg är så satans individuellt och bara genom att lyssna på många andra som har samma erfarenheter tror jag att jag kan pussla ihop något som liknar en väg framåt.
  2018-08-12 skrivet av  Linda   |  
Det är säkert bra att jobba om man orkar. Mitt jobb kräver så mycket av mig i vanliga fall så att gå dit och vara ofokuserad går inte. Jag har det extra kämpigt med npf barn och ingen släkt i närheten. Några vänner finns knappt heller i närheten. Känner mej otroligt ensam. Vi kämpade och pusslade när vi var två, hur ska det bli nu.
  2018-08-12 skrivet av  Kaos   |  
Jag hoppas, Linda, att du hittar någon att prata med.
Det är en ensamhet som är obarmhärtig, även om man har gott om släkt och vänner runt sig, och jag försöker samla på goda samtalspartners. Oavsett om jag kände dem så väl innan eller ej. Sorg är svårt och alla hanterar det olika. Vissa på ett sätt som gör att samtalen inte blir jättebra. Andra överraskar och kan leverera bra samtal även om vi inte känner varandra väl.
Sen, pusslandet kommer ju att fortsätta.
Jag försöker hantera det genom att barnen och jag överens om att det blir annorlunda nu. Maten kommer exempelvis inte bli lika god som när mamma lagade den. Barnen behöver hjälpa till betydligt mer nu än tidigare. Men att vi ska ta oss igenom detta för vi har inget alternativ.
  2018-08-14 skrivet av  Linda   |  
Känner igen det där med att man inte har något val. Man måste fixa det. Dock känner jag en stor besvikelse kring hur många hanterar det omkring mej. Många som bor nära vänder ryggen när vi kommer. Jag förstår att det är svårt att veta vad vi går igenom och hur man ska hantera det.
  2018-08-15 skrivet av  Kaos   |  
Har du funnit stöd i sammanhang som detta, där andra som förlorat någon, finns? Är säkert ofta lättare att få stöd av andra som har liknande erfarenhet?
  2018-08-17 skrivet av  Linda   |  
Nu har jag äntligen fått kontaktuppgifter till grupper. Men det som är jobbigt att allt detta måste man aktivt söka själv. Jag orkar verkligen inget mer än att fixa så barnen har det bra. Sen är det jobbigt att om jag som nu sökt kontakt via min församling ändå måste åka till en annan kyrka i stan för att göra samtalet. Bara att leta på var det ligger och hur jag ska ta mej dit gör mej helt slut. Känner mej otroligt ledsen och arg på att det inte finns ett fungerande nätverk i samhället kring mej. Nu blir det dessutom skolstart och med barn som har särskilda behov så blir detta extra påfrestande så det känns som min sorg får flytta ner på prioriteringslistan.
  2018-08-17 skrivet av  Kaos   |  
Bra att du fått kontakt. Vet inte vad det är för typ av träffar som denna sida, VIMIL, arrangerar annat än vad som går att läsa. Men det kanske kan vara något för dig?
Jag är också lite orolig inför skolstarten. Då plötsligt blir det ett helt annat livspussel, men också tror jag att barnen kommer att få fler frågor om sin mamma än de är vana vid och jag är lite orolig för att det kommer reaktioner.
  2018-08-18 skrivet av  Ingrid   |  
Blev änka för ca 8 veckor sedan. Min älskade make dog i cancer. Vi gick igenom en mycket tuff tid. Nu är jag så ensam och saknaden efter min man är obeskrivlig. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom rent känslomässigt? Han var inte bara min älskade man, han var även min bästa vän. Jag ser allt nattsvart nu, har många vänner, en underbar son, underbara barnbarn och många släktingar. Men ändå känns det svårt och ensamt. Vill ju ha min man hos mig, som jag pratade med varje dag. Som jag planerade saker med, som jag lagade mat ihop med. Vi gjorde allt tillsammans! Men vet ju att livet måste gå vidare, vet bara inte hur! kram till er alla som är i samma situation/Ingrid

  2018-08-21 skrivet av  Janna   |  
Det är drygt 6 månader sedan min älskade man dog i cancer. Vi gick igenom exström svår tid. Vi jobbade i 20 år tillsammans och delade vardag, han var min bästa vän. Ensamheten och sorgen varje dag går inte att beskriva. Har två underbara söner men ändå känner mig ensam.
Jag vet inte hur ska jag gå vidare.
Har inte fått någon hjälp då jag inte orkade söka.
Jätte tacksam för tips och råd.
Stor kram till er alla i samma situation!// Janna
  2018-08-22 skrivet av  Linda   |  
Ja ensamheten är så obeskrivligt svår när man varit ihop halva sitt liv. Jag kan verkligen inte identifiera mej i min nya roll som ensamstående mamma och änka. Så fruktsansvärt grymt att tvingas gå igenom detta.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">