Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-07-05 skrivet av Katarina

Lite mer än 2 månader har gått sen min man, 48 år gammal, föll ihop här hemma och hans liv gick inte att rädda. Han hade veckan innan sökt hjälp för misstänkt hjärtinfarkt. En del prover togs, han fick morfin och då hade han verkligen ont för jag vet ingen annan människa med så hög smärttröskel som min man. Han blev hemskickad några timmar senare med orden att det var stress och att han skulle vila mer....han tog dessa orden på allvar och det gick bara inte att få honom att söka hjälp igen trots att smärtorna i bröstet och ryggen inte gav med sig. Det var ju stress hade dem sagt. Sjukhuset håller på att utreda sig själva och en Lex Maria lär det bli. Mår ju inte bättre precis av det. Han har verkligen lämnat efter sig ett kaos i alla dess kategorier. Jag fattar inte hur jag ska hitta tillbaka till livet. Känner att jag fortfarande andas endast tack vare mina barn som tack och lov är vuxna, 22 och 25 år gamla, men ändå. Vår yngste son var ju den som försökte rädda hans liv medan jag fick panik och "pratade" med sos. Idag vet vi att det inte fanns en chans att rädda hans liv denna ödesdigra dag. Och min son har fått höra från räddningstjänsten att han gjorde allt rätt.Obduktionen visade att han dog av aorta dissektion. Min familj har gått i sönder och mitt hjärta är i så många bitar att det aldrig kommer att bli något sånär helt igen. Alla säger att det kommer att bli bättre, men när jag läser här inne undrar jag om det verkligen kommer att bli det?? Den 24 juni skulle vi firat 30 år tillsammans och många säger att jag ska vara glad att jag fick så många år med honom. Glad och tacksam kanske men långt ifrån nöjd. Han var verkligen vår stöttepelare här hemma, den starke och positiv. Jag är oerhört tacksam att jag var en fru som "lät" min man göra sina resor, att jag förstod hur viktigt det var för honom. Han höll ju på att övertala mig om att åka på kryssning när vi fyller 50 om 2 år...Han levde när han levde. Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Försökte ta bort hans kläder som hänger bakom dörren, men det gick inte. Mitt liv är slut. Jag är här endast för grabbarna våra och reda ut allt kaos. Denna känslomässiga berg och dalbanan är så fruktansvärd och det känns som att ingen verkligen förstår. Och det spelar ingen roll för ingen kan ta bort denna fruktansvärda smärta. Saknar hans kramar, kyssar, när han pillar på mina tånaglar, att bli irriterad på hans snarkningar och när han hellre kittlar mig än pratar "allvar" osv. Det finns ingen som han....

Visa kommentarer:
  2018-07-06 skrivet av  Yvonne   |  
Jag blir verkligen sorgsen av ditt inlägg. Vet hur du känner dig.
Min man och jag fick beskedet om att han hade en obotlig hjärntumör och efter 8 månader somnade han stilla i min famn. Det är 2 år sedan. Vi hade ju åndå ” lite tid” jämfört med dig och din man. Vissa kläder har jag fortfarande kvar, hans favorittröja, gräsliga kepsen. Tillåt dig att ha kvar de saker/ kläder som betyder något för dig, det som var er samhörighet. Det är bara vi själva som vet när det blir bättre. Jag har slutat att bry mig om när personer säger så. Har man inte drabbats så vet man inte hur det känns. Önskar dig lycka i all din sorg.
  2018-07-07 skrivet av  Linda   |  
Livet är sannerligen inte rättvist. Känner så väl igen känslokaoset du beskriver. Skötte min man som dog hemma för ett år sen, obotlig cancer. Stuvade in alla kläder och skor i en garderob så kan jag ta tag i det när jag orkar. Lite har jag slängt men mycket är kvar. Det finns ju minnen till många plagg. Innanför garderobsdörren hänger hans morgonrock och den kramar jag ibland. Tur att den här sajten finns så man kan utbyta tankar med nån som faktiskt förstår. Jag går även hos kurator, det ordnade palliativa vårdteamet med. Håll ut. Krama dina barn.
  2018-07-19 skrivet av  Camilla   |  
Beklagar din sorg. Vet precis vad du känner och går igenom. Min man dog också av aorta dissektion vid 48 års ålder i mars. Han var på tjänsteresa i Tyskland när allt hände, hade varit borta i nästa 3 veckor och skulle komma hem dagen efter. Men nu kommer han aldrig mera hem till mig och sonen.
Han var också min stöttepelare, med honom var jag stark. Nu är jag inget.
Vissa dagar är lite lättare än vad de var i början, men fortfarande många skitdagar med många tårar.
Mycket att ta hand om, mycket att besluta sig om, kläder och grejer som man vill städa undan men inte kan eller orkar.
Känner igen din beskrivning om berg o dalbana, så kallar jag det med. Det är verkligen upponed och utför...
Dagarna som går utför blir färre, dalarna blir inte så långa och djupa även om de finns kvar.
Det gäller att hålla ut och andas lugnt när det blir för svårt med alla svängningar. Imorgon är en ny dag med förhoppningsvis inte sååå djupa dalar.
Kram och ta hand om dig!
  2018-07-22 skrivet av  Katarina   |  
Tack för att ni delar med er. Det värmer i helvetet, ursäkta uttrycket, men så känns det. Saknaden och ensamheten blir bara större. Jobbigt att se alla lyckliga människor med sina respektive/familjer. Imorgon är det 3 månader sen. Fortfarande så ofattbart. Känns som han är på semester.. Har börjat skriva av mig.
Yvonne och Linda, även om ni var "förberedda" på utgången, så är hoppet det sista som överger en. Min arbetskamrat och bästa vän dog i cancer 48 år gammal 2015 och det kom som en chock när jag fick beskedet trots att jag innerst inne visste att det kunde ske när som. Ni hann prata om olika saker som jag inte hann, men det måste vara fruktansvärt att se den man älskar förlora kampen.
Och Camilla! Vi hann inte prata med våra män på det sättet, men vad dem har sagt till mig så hann han aldrig lida och det är min tröst. Men han älskade livet, mer än vad jag gör, så det är så orättvist att han var den som fick lämna. Jag vet inte hur gammal din son är. Mina fick uppleva sin barndom med sin pappa och min äldste son, 25år, sa att hade han haft vetskapen om att hans pappa skulle dö tidigt hade han ändå velat ha honom i sitt liv för han älskade att vara pappa och han levde när han levde. Jag hoppas bara att jag snart kan sova en hel natt. Är så fruktansvärt trött.
Kram på Er alla 3!
  2018-07-24 skrivet av  Camilla   |  
Det tar på krafterna att sörja! Det blir bättre med sömnen även om den inte är som förr, men vad är sig likt liksom.
Min son är 17 år, de han med många år tillsammans men ändå för få. Saknaden är stor för oss, det var pappa som skulle övningsköra, hjälpa till och laga däck på cykeln, det var med pappa han skulle åkt på båtsemester. Han skulle behöva lära grabben om allt sånt jag inte kan.

Han var aldrig sjuk, fanns ingen föraning om detta. De har sagt att det går så fort att bli medvetslös så han hann aldrig fatta vad som skedde och har inte haft ont. En liten klen tröst.

Det är svårt med ensamheten och tystnaden, vet inte om man kan vänja sig ens. Men dagarna går, en i taget en timma åt gången när det är som jobbigast.
Jag är sjukskriven sen allt detta hände i mars. Har ingen ork att jobba eller vara med människor hela dagarna. Det räcker att sköta hem o hushåll och allt pappersarbete som varit.
Tanken är att jag ska börja jobba 20 augusti på 25% och saaakta jobba mig uppåt. Hoppas detta ska gå bra men är lite rädd hur det ska gå eftersom jag sover dåligt då och då.

Allt är så jävla orättvist och jag kan inte riktigt ta in att han inte finns längre. Det gör så ont. Det är som du säger att han är på en lååång semester, sådan känsla har jag med.
Det är jobbigt med sommar och semester, man minns det vi bruka göra ihop, alla planer med huset allt vi ville uppleva tillsammans. Mansdr alla glada semesterfirare och man gråter inombords för allt man själv missar.
Kram till dig
  2018-08-01 skrivet av  Katarina   |  
Sömn vet jag knappt vad det är längre..och det är precis som du säger Camilla, man gråter inombords för allt man själv missar. Och man står själv still medan andra går vidare i livet.
Överläkaren ringde igår och berättade att utredningen är klar och det kommer att bli en Lex Maria av det hela. Jag känner ett behov av att få prata med den läkaren som valde att skicka hem min man med smärtor och morfin och sa att det berodde på stress, en vecka senare var han död. Jag måste få dem att förstå att man säger inte till någon med sådana smärtor att det nog beror på stress och att han ska vila mer. Att min man är död känner jag beror på tre faktorer: sjukvården, svärfar som inte informerat sina barn att brusten aorta finns i släkten och han går själv på regelbundna kontroller samt min mans envishet. Jag försökte verkligen få in honom igen, redan dagen efter han sökt hjälp och dagen innan han dog, men han trodde blint på att det var stress som läkaren sagt, han levde ju ett hektiskt liv, alla drog i honom.....Det är väl detta som gör att jag har svårt att riktigt sörja för det är så fel. Han borde inte varit död och jag varken kan eller vill riktigt acceptera att det är så.........jag vill bara få sova i några år tills allt har lagt sig och smärtan som gör att jag knappt kan andas har försvunnit.
  2018-08-09 skrivet av    |  
Det är svårt att acceptera att ens älskade är död, så jävla ofattbart.
Min man jobbade hårt och var stressad. Jag försökte upprepade gånger få honom söka läkare, men nej det var minsann inget fel på honom. Han var absolut inte stressad, sluta oroa dig!
Jo det såg man ju hur det gick!!!!
Blir arg o ledsen på mig själv som inte bokade tiden åt honom, då kanske detta inte hänt. Men det tjänar inget till att klandra sig själv.
Är också arg över hans arbete, de lastade på honom mer o mer o mer... De har ett ansvar över sina anställda. Han hade svårt att säga nej! Ville göra allt på bästa sätt.
Det vore skönt som du säger att få sova några år och vakna och inte känna samma smärta längre.
Får du någon hjälp av läkare och psykolog?
Jag fick sömntabletter och ångestdämpande medicin till att börja med. Det kändes skönt då att ha liite hjälp när det var som värst. Idag ärdet inte ofta jag behöver tabletter. Men skönt att veta utifall att det blir överjävligt någon dag då kan jag ta en liten tablett!
Sök hjälp om du inte redan gjort det! Du ska inte behöva lida mer än nödvändigt, det finns mediciner för sömn och ångest iaf. Den där döden kan vi inte ändra på fast vi inget annat vill.
Varm varm kram till dig
  2018-08-09 skrivet av  Camilla   |  
Glömde mitt namn ovan
  2018-08-11 skrivet av  Katarina   |  
Min man trodde så på läkaren att det var stress och jag skulle sluta tjata och stressa upp honom när jag ville att han skulle åka in igen. Blev arg när jag läste om honom på sydsvenskan av MAS, då de är skyldiga att offentligöra när det blir en Lex Maria. Min syster hjälpte mig att skriva ett inlägg om detta, för inte hade de nämnt stress och morfin! Även deras IVO anmälan utelämnade viktig info så jag och svärmor har nu gjort en egen.
I början efter chocken har jag nog gått på autopilot. Går och pratar med en kurator som vill att jag ska få utkrivet anidepressiva tabletter som även ska hjälpa mig att sova. Vi får se. Fick insomningstabletter utskrivet mitt första läkarbesök och några tabletter som skulle göra mig lite "lugn". Dem tog jag aldrig och insomningstabletterna hade fruktansvärd eftersmak, så... När jag känner att jag börjar komma up till ytan händer något som gör att jag dras ner i helvetet och vill bara få dö......senast idag.Det är tack vare mina barn som jag fortfarande är här. Vill verkligen inte vara här. Orkar inte ta tag i all skit och ekonomiska beslut.När ska jag få ägna mig att verkligen sörja honom att ta mig igenom känslomässiga situationer som gör att jag knappt kan andas? Det är så mycket runt omkring, svårt att förklara. Önskade att han hade ett 9-17 jobb istället för egen företagare. "Alla" säger att jag är så stark. Känner mig allt annat än det. Och det verkar som att nu har det gått snart 4 månader och då känns det som att jag måste be om ursäkt för att jag sörjer och folk är på mig att jag måste ut osv....så igår gick jag på bio med en vännina och såg Mama Mia. Inte alls smart. Slutade med att jag gick stortjutandes ut och min vän fick trösta mig. Nä, livet är verkligen lite detsamma mer. Camilla, om du vill får du gärna skriva till mig på katarina@divall.se. Har full förståelse om du inte gör det. En stor kram till dig också!
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">