Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-04-08 skrivet av Maj

Många säger att även om det är svårt just nu, så blir det bättre. Det upplever inte jag trots att det är fem år sedan min man dog. Jag läste en bokrecension som beskrev hur det är att gå vidare efter att en älskad människa dött. Hur gick det?

"Tja faktiskt inget vidare. Det gör sällan det. Förlusten blir inte bara en enda förlust av en livskamrat, utan många förluster. Till exempel förlusten av möjligheten att vara en vanlig person som 'kan gå vidare' på ett sätt som alla i ens närhet accepterar. Men någon möjlighet att trycka på 'paus' så att man hinner ikapp finns inte; nästa dag kommer vare sig man vill det eller inte."

Så det är väl bara att kämpa på så gott man kan.

Visa kommentarer:
  2018-04-16 skrivet av  Linda   |  
Maj, jag beklagar din förlust .
Känner igen mig i det du skriver och i författarens ord som du citerar. Även jag förlorade min själsfrände, min älskade livskamrat, för 5 år sedan.

Det känns som om flertalet i min omgivning förväntar sig en rak progression. Jag upplever idag, 5 år efter min livskamrats bortgång, tyvärr, att många tycker att jag är näst intill tröttsam i min sorg och smärta... De ger mig råd och kommentarer av typen "du måste ju hitta något som gör dig glad. Något måste det väl ädå finnas?", "Du borde verkligen träna, det gör underverk och får en att bli gladare och må bättre" eller "börja teckna igen, det gillade du ju..." De gör också jämförelser med sk starka personer de känner till som minsann hittat lycka och meningsfullhet igen och inte går ner sig i sin sorg". Som allt här i livet är en tävling...Tydligen är jag ju då en förlorare även i denna bisarra kapplöpning eftersom jag "låter sorgen besegra mig och inte tar tag i mig och mitt liv". Jag borde tydligen också veta att "inget blir ju bättre av att sitter och ältar detta om och om igen".
Säkert är alla dessa råd välmenade men jag är de facto inte glad och kan inte bli det genom varken uppmaningar eller aktivitet. Jag kan inte heller lämna det som hänt bakom mig. Jag är en del av det inträffade, det liv vi hade som var vårt och det jag har nu med min fruktansvärda förlust. Man är ju ett med detta, det man går igenom i livet.

Jag har blivit sargad över tre tidsplan. Orkar inte tänka på det vi en gång hade, dvs det förflutna, det gör för ont, känner ingen glädje och livslust här och nu för han fattas mig så oerhört, han var min källa för återhämtning, trygghet, kärlek, min kamrat... Och framtiden har fått sorgekant då alla drömmar och mål vi hade nu är överstrukna med orättvisans och smärtans permanenta tuschpenna. Då, nu och framåt. Sargat.

Hur skall man orka? Jag har vet inte. Kamp?

Vet dock att även om sorgen inte försvinner så förändras den över tid. Ibland finns det stunder av andhämtning, kanske i små vardagliga saker, i handlingar som känns varma och omtänksamma. I detta får jag kämpa mig till en överlevnad och då smärtan tar struptag på nytt så har jag åtminstone samlat på mig några extra andetag.

Skickar en styrkekram till dig!
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">