Gästboksinlägg med kommentarer | VIMIL - Nätverket för oss som mist någon mitt i livet
Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-01-20 skrivet av Dan

Sorgen är en sak, saknaden en annan. Men skuldkänslan?

Jag kan inte beskriva Carins sista minuter, för mig var det timmar. Hennes ansikte påminde mest om den norska tavlan Skriet . Jag försökte få hennes ögon att blinka men dom for upp igen. Jag vet inte hur länge det varade men minst fem-tio minuter. Under denna tid kände jag mig som en stor svikare, Carin väntade sig att säga god natt och sedan somna, istället fick hon ett helvete sin sista tid. Mitt i fasan viskade hon med kristallklar röst ” Detta trodde jag aldrig ”.
Jag kramade henne när hon kippade efter luft och jag såg när pulsen på halsen försvann och hon äntligen fick frid. Jag la henne på plats och försökte stänga ögonen men dom öppnades igen. Jag tryckte på larmknappen och in trippade damen med en spruta och sa med sin brytning Har du ont Carin? . Jag stirrade på henne och sa att Carin var död. Är hon död? Vilken tid? . Sa åt henne att hämta en läkare som kunde dödförklara.
Nu började magsaften rinna ur Carins mun så jag samlade upp i en spypåse och torkade hennes ansikte efterhand som det kom.
Jag ville egentligen gråta men ilskan och vanmakten tog överhand. Jag hade svikit Carin på hennes sista önskan och det bränner ännu.
Nu kom två syrror som skulle göra Carin i ordning så dom fick hennes kläder och därefter bar Malin och jag ner våra saker till bilen. Efter 10 minuter ringde någon till Malin och sa att läkaren var på väg och vi gick upp igen.
Carin var nu tvättad, påklädd och med en fläta i håret. Av någon anledning hade dom lagt över ett lakan som vi tog bort. Carin hade sina nya sammetsbyxor så vi la henne fint. Någon hade satt in en plastblomma och tänt ett värmeljus.
Läkaren som dök upp var samma som letade efter smärtgänget och nu hoppades jag att jag knäckt något ben i hans hand. Han började prata om Carins cancer och att tumören i huvudet hade växt, att kortisonet inte hade haft någon verkan och att utgången var given. Jag undrade hur han visste att tumören växt, man hade ju inte röntgat! Han krystade fram ord men utan rim och reson. Carin dog inte av cancer, hon dog av behandlingen och den åsikten ville han inte godta. Jag kan inte påverka vad läkaren skriver som dödsorsak, men det är i sig inte viktigt.

Visa kommentarer:
  2018-01-30 skrivet av  Britt-louise   |  
Så ofantligt svårt, så hemskt. Det finns inga ord som kan trösta 🌻 när det värsta händer, när det som inte fick hända, händer och man inte kan skydda den vi älskar.
Kramar.💞
  2018-01-30 skrivet av  Eva   |  
Förstår att det varit tufft och tungt. Att bli ifrågasatt när sköterskan kom in och vill ge smärtstillande är bedrövligt.
Stora styrkekramen till er
  2018-01-31 skrivet av  Kristina   |  
Min älskade man dog den 3/10 2017 och din historia är väldigt lik vår. Min man Lennarts sista ord till mig är: Nu klarar VI inte det här längre. Jag tar hans huvud mellan mina händer och säger: Jag ser det, jag ser att du lämnar mig nu. Jag kommer efter, vi ses på andra sidan.......
Vi hade då kämpat mot cancern i drygt 1 och ett halvt år och var på gång med immunterapi som vi trodde och hoppades mycket på. Lennart fick allvarliga biverkningar och kom in på sjukhuset på fredagen. Ingen av läkarna som jobbade över helgen kunde något om detta vilket innebar att han inte fick rätt behandling. På tisdagens morgon lämnade han jordelivet efter en fasansfull natt då han inte kunde syresätta sig. En förfärlig upplevelse att stå hjälplös att titta på och att inte få hjälp från läkare trots min vädjan att en läkare skulle komma.
  2018-02-07 skrivet av  Dorothy   |  
Så ledsen man blir .Vissa får kämpa hårt för att få leva.Men också oerhört tragiskt när man inte vill leva.Min älskade tog sitt liv 28 augusti 2017.kramar vi måste klara detta
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">