Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2017-11-11 skrivet av Julia

Hej

Jag förlorade min älskade pojkvän för snart två månader sedan och jag vet inte hur jag ska klara av att leva utan honom, allt är bara ett enda stort mörker. Han var bara 20 år, och jag är bara 19. Vi hade hela livet framför oss. Jag förstår inte hur världen får vara så fruktansvärt orättvis.
Han flyttade till London nu i mitten av september för att börja plugga och jag var så fruktansvärt ledsen för att han skulle flytta ifrån mig, även om jag hade en plan på att flytta till honom nästa höst. Jag tyckte att det kändes nästintill outhärdligt att inte få dela varje dag med honom, utan att bara få ses några helger och veckor här och där. Men jag visste att han var den jag ville spendera mitt liv med, så ett långdistansförhållande var oundvikligt, i alla fall för ett tag.
Han flyttade på söndagen, på natten till torsdagen dog han. Jag fick inte tag på honom på hela torsdagen, och jag hörde med hans föräldrar och vänner men ingen hade hört från honom sen i onsdags. Den paniken var fruktansvärd, att inte veta vad som hade hänt. Polisutredning sattes igång och på fredag eftermiddag fick vi svar från polisen i London att de hade hittat honom i sin säng. Han hade troligtvis somnat in i sömnen, av någon anledning hade hans hjärta stannat. Obduktionen hittade inget, så det tyder på att det var ett hjärtstopp eller möjligtvis en hjärtattack. Antagligen var han aldrig ens medveten om att han skulle dö.

Hur ska jag överleva utan mitt livs kärlek? Jag hade ju hittat den personen som var helt perfekt för mig? Han var min bästa vän, den som jag delade allt med. Jag vill inte ha mitt liv om han inte finns. Jag älskar honom så mycket. Även om jag är omgiven av familj och vänner så känner jag mig så otroligt ensam, allt känns meningslöst. Jag går och pratar med psykolog och så, men jag skulle gärna vilja höra om det finns någon/några andra som befinner sig i en liknande situation? Eller någon som gått igenom något liknande men kommit en bit på vägen, och om det finns någon som har kunnat bli lycklig igen efter att ha förlorat någon som stått en så nära?

Visa kommentarer:
  2017-11-11 skrivet av  lina   |  
Julia, vilken katastrof för dig och hans familj. Jag beklagar er förlust och kan ana din ofattbara sorg. Att vara så ung och behöva möta döden när livet just börjat är ofattbart.
Här i VIMIL är vi många som mist vår livskamrat och vi vet hur svårt det är att plötsligt stå där ensam. När min man dog tog mitt liv slut på något sätt. Den första tiden kändes det som att jag inte skulle överleva. Men det gjorde jag och med tiden blir det bättre. Det är svårt att tro men du får ta en dag i taget, vecka efter vecka och så småningom känns det lite bättre. Den sorg du bär den gömmer sig i hjärtat och kvar finns en saknad som aldrig går över men som man lär sig att leva med.
Vad som jag tyckt varit bra är att träffa andra som vet hur det är att ha mist någon. Om du har möjlighet att gå på en träff i VIMIL så gör det. Då får du prata om din sorg med andra som fattar hur det är, ingen annan gör det som inte upplevt det. Varm kram!
  2017-11-12 skrivet av  Hampus   |  
Hej Julia. Först vill jag verkligen beklaga din pojkväns bortgång så tråkigt att höra det hemska som hänt det är alltid svårt att mista någon som står en nära och speciellt en person som man älskar.
Jag vet själv hur svårt det är att mista någon som man älskar, för lite mer än två månader sedan så förlorade jag min pappa i en hjärtinfarkt, han var bara 52år och jag själv är bara 17år så jag vet hur det känns att förlora någon. När jag fick veta att min pappa hade gått bort så trodde jag också att mitt liv var över jag visste inte hur jag skulle klara av att leva utan min pappa. Jag tänker ofta för att inte säga hela tiden på honom, man tror verkligen att livet är över men man får ta en dag i taget. För att bearbeta min sorg brukar jag kolla på bilder från begravningen och andra bilder som är tagna, sen brukar jag ofta bli arg, skrika och bara vilja slå söder saker i ren ilska över att han inte finns mer och för att livet är så orättvist, Det är alltså viktigt att man får ur sig sin ilska och sorg och vågar gråta inför andra så att man inte håller det inom sig. Om du behöver prata så ställer jag mer än gärna upp och lyssnar på dig Julia. kram Hampus
  2017-11-13 skrivet av  Linda   |  
Julia, mitt hjärta är med dig. Vilken oerhörd tragedi och vilken smärta du nu upplever i sorgen efter den du älskar, den person du var tillsammans med honom och det speciella sammanhang just ni delade i er kärlek till varandra.

Min sambo dog väldigt plötsligt, 45 år gammal. Dagen innan hade vi varit ute på vår kvarterskrog och ätit soppa, pratat av oss om dagen och, som vanligt, hämtat kraft i just detta, att vara varandras bästa vänner, varandras andhämtning i tillvaron. Tillsammmans fick vi känna oss så nära man kunde kännna sig en annan person, en slags underbar samexistens men ändå med en respekt för varandras person...Än idag, snart 5 år efter detta hände, letar min ord hans svar och mina händer letar hans...Som om min kropp fortfarande inte kan acceptera.

För mig har det hjälpt att kunna veta att det är tillåtet att vara ledsen, att få prata om sin sorg, att känna sig jäkligt förbannad över orättvisan i att han skulle ryckas bort från mig, att vi inte skulle få forsätta tillsammans med all den underbara närhet och kärlek vi kände för varandra. Att veta att någon orkar lyssna, att du får älta och gråta och känna att den som lyssnar inte förväntar sig att det skall gå över. Sorg går inte över...men tiden kan hjälpa en att hitta fotfäste igen och att kunna hitta en plats i kroppen för förlusten där den inte gör dig fullkomligt lamslagen av skräck eller vanmakt, där den får finnas men inte gör att du tappar din livsvilja.
Om duupplever att tillvaron känns helt tom, om du inte kan hitta någon meningsfullhet och känner att panik och ångest lägger sig i mage, bröst och i din själva andning...då skall du verkligen våga be om hjälp. Försök att prata med någon du känner förtroende för. Ibland kan någon kliva fram som du inte ens kännt så väl innan och visa sig vara ett otroligt stöd. Man kan få hjälp från både väntat och oväntat håll.
Det kan också kännas skönt att vända sig till denna typ av forum där det finns personer som kan känna igen sig i och kan relaterara till det du går igenom. Det finns omtanke och kärlek i världen och du är verkligen i behov av att känna den nu i ditt svåra sorgearbete.
Styrkekram till dig sorgesyster
  2017-12-01 skrivet av  Kim   |  
Hej Julia!

Jag heter Kim och är 31 år. Förlorade min pojkvän för 2,5 vecka sedan i en bilolycka. Han körde med full fart i i ett träd tidigt måndagen den 13 november. Troligen var det avsiktligt. Han var bipolär och hade mått dåligt det senaste året. Vi separerade i februari i år, jag köpte egen lägenhet. Men vi höll kontakten och började träffas igen framåt sommaren. Ca 3 veckor innan han omkom bestämde vi oss att vara ifrån varandra ett tag, då vi mått dåligt psykiskt båda två. Vi skulle inte höras på en månad. Kvällen innan han dog skickade han en bild på oss två från sin iPad till min mail. Han skrev inget, det var bara 3 hjärtan i ämnesraden. Jag tyckte det var knotigt att han hörde av sig tidigare, men blev ändå glad och kände att han älskar mig. Hade lite tidigare på kvällen åkt förbi hans lägenhet (där vi bott tillsammans flera år) då jag skulle iväg och handla. Minns att jag tänkte att jag skulle hälsat på honom, men gjorde inte det för vi hade ju bestämt att inte höras. Efter han skickat den där bilden så skickade jag tillbaka en annan bild på oss två. Nu i efterhand så tänker jag ju "varför ringde jag inte, eller åkte dit??". Jocke blev 38 år.

Han, som din pojkvän, hade också hela livet framför sig.
Så jag förstår verkligen din sorg och smärta. Jag vet inte heller hur jag ska överleva. Precis som du skriver att även om man har nära och kära runt sig så är det tyvärr en klen tröst.

Vill du, så finns jag här för dig. Vi kan finnas här för varandra. Vi kommer klara oss igenom detta, men det kommer bli tufft och jobbigt. Sorgen kommer troligen aldrig försvinna, men förhoppningsvis lär vi oss att leva med den.
Jag vet att min Jocke ville att jag skulle må bra, så jag får försöka fokusera på det.

Stor kram /Kim
  2017-12-09 skrivet av  My   |  
Hej! Jag kan förstå hur det känns att förlora någon.inte en pojkvän dock men min egna storebror som tog sitt liv i mitt rum. Jag förstår vad du menar när du skriver att du känner dig ensam trotts vänner och familj, men man är inte ensam och det är bra att veta att man inte är ensam. Detta kanske låter konstigt men tilllåt dig vara ledsen och tillåt dig känna känslor även fast det är otroligt jobbigt. Men det är viktigt att få prata om det som har hänt och få känna känslorna som kommer. Jag tror man omedvetet bearbetar det som hänt. Men från min egna erfarenheter så tycker jag att det är viktigt att få prata ut, inte stänga inne allt, jag vet själv att stänger man inne det och försöker fly de som har hänt, så för eller senare kommer det ikapp en. Du får gärna höra av dig om du vill prata av dig, jag finns och jag lyssnar.

Jag vet att detta som jag kommer skriva nu är lättare sagt än gjort.

Försök att tänka på de roliga, bra minnerna ni två har tillsammans. Och alla bra stunder. Vad hade din pojkvän velat? Inte att du ska vara ledsen, även fast det låter dumt att säga de. Du kommer fixa detta tro mig man bara gör det på något konstigt sätt. Ta hand om dig, ha de bäst! Kram My
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">