Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2017-10-10 skrivet av Marianne

Jag saknar min älskade man så mycket. Det gör så ont i kroppen och själen Jag vill fortfarande vara gift med honom och dela mitt liv med honom. Det är så hemskt att detta inte är möjligt längre. Jag känner mig så ensam och övergiven. Mitt liv känns just nu som en transportsträcka till att mitt eget liv ska sluta. Jag känner inte någon lycka längre. Jag hittar ingen mening med mitt liv. Kommer jag någonsin att kunna leva och vara lycklig. Det känns som att vi är gifta fortfarande,, fast du finns någon annan stans. Jag vill så gärna bli glad och lycklig igen men just nu går det inte. Tomt, ensamt och en stor saknad. Det känns som mitt hjärta ska brista snart.

Visa kommentarer:
  2017-10-10 skrivet av  Jannika   |  
Kram till dig Marianne. Jag känner igen så mycket av det du skriver. Jag är tvungen att stänga av känslorna i perioder för att jag helt enkelt inte orkar. Hoppas att du kan hitta någon sorts ro så småningom. Jag kan inte komma med några råd tyvärr för jag har inte hittat dit själv.
  2017-10-11 skrivet av  Linda   |  
Kära sorgesyster,
Känslan av att inte orka och att ens eget liv bara är en transportsträcka mot slutet är så smärtsam. Den känslan lägger sig som en tyngd i tanke och värker sönder ens bröst.

Några år har gått sedan jag förlorade min man väldigt plötsligt och smärtan består...Mina frågor letar hans svar och mina händer söker hans, man var ju ett, ett eget magiskt sammanhang i kärlek och samförstånd. Vad händer med kropp och själ när den blir berövad sitt livselexir?

Jag klarar vissa dagar bättre än andra nu och har lärt mig att leva med denna, ovälkomna, erfarenheten. Att det finns andhämtning någon gång då och då där man kan hitta värme och omtanke eller kanske, som i detta forum, igenkänning..som ju kan vara trösterikt.

Var varsam med dig själv och sätt inga krav om någon slags progression. Omgivningen kan lätt få en att tro att det efter en viss tid borde "gått över" men vi om drabbats vet ju att vi för evigt kommer att bära med oss sorgen. Förhoppningsvis kan vi hantera den och få den att ibland ligga lugnt och stilla men tyvärr är det så att den stundvis, vissa dagar, kommer göra uppror och ge sig iväg på sitt smärtsamma gatlopp genom ens kropp.

Jag hoppas du har någon att tala med som tillåter dig att få känna och uttrycka din sorg utan krav på att "rycka upp dig". Det är viktigt att få lov att vara ledsen. Tyvärr är vårt samhälle så inriktat på framgång och yta att man ofta vänder bort blicken från det sorgekantade och det djupa samtalet där vi männskor kan mötas på riktigt, från hjärta till hjärta.

Skickar en styrkekram till dig Marianne!
  2017-10-11 skrivet av  Marianne   |  
Tack snälla för de vackra orden och omtanken. Det får mig att känna att det finns människor som förstår och vet hur det känns att bli ensam kvar efter att en livskamrat försvunnit. Tack det värmde. Kram!
  2017-10-11 skrivet av  Lena   |  
Tack Linda, så fint skrivet!
  2017-10-15 skrivet av  Gun-Britt   |  
Hej!

Den 2/10 var det 1 år sedan jag miste min man. Nästa lördag är det 1 år sedan begravningen. Jag känner så väl igen mig i era ord Marianne och Linda. Sorgen ligger tung och tomheten och saknaden är enorm.

Tyvärr sviker också mina väninnor, som nu är på väg in i en tidig pension, för att kunna resa och vara med sina män. Jag finns inte i deras register längre.

Likadant är det min mans släkt, ingen hör av sig. De finns inte i min närhet men man kan ju tycka att lyfta telefonluren är väl inte så svårt. Jag orkar inte längre ta initiativet.

Jag är med i några föreningar, såsom Vimil, och har lagt ut lite trevare om en kvinnlig kontakt. Några har hört av sig men efter ett eller två mejl så slutar kontakten. Vet inte om det mig det är fel på eller vad det är.

Är det någon mer som har varit med om samma sak? Det skulle vara skönt med en kvinnlig vän. Jag har en jättefin mejlkontakt med en man men som sagt en kvinnlig mejlkompis hade också varit roligt.

Det som håller mig uppe idag är mina barn och barnbarn samt en fantastiskt bror med fru samt jobbet där mina kollegor är helt fantastiska.



  2017-10-15 skrivet av  maria   |  
Min pappa har dött och det är en stor sorg. Jag bor själv och han bodde nära. Var ofta hos honom. Är verkligen sorg så här jobbigt. Har mycket ångest och är deprimerad. Får medicinering. Men tappat lusten för det mesta. Det har gått 3 månader och jag är mycket ensam om detta. Känner fasa för framtiden att jag ej får träffa min pappa mer. Även min mamma är död. Kan någon säga om tiden läker sår. Tanken att jag ska må så här dåligt jämt är hemsk. Mvh Maria.
  2017-10-17 skrivet av  Linda   |  
Kära sorgesystrar,
Ensamheten är så påtaglig. Man saknar den och det man hade. Inget är mer sig likt. Världen har kantrat och ibland kan känslan av att bara vara åskådare och inte vara längre delaktig i tillvaron, bli så stark...och ensamheten än mer skarp och skoningslös.
Människor springer till bussen, handlar, planerar och ingår i sina sammanhang men själv står du utanför som om själva livspulsen lämnat dig. Min vanmakt inför detta faktum innebär så stor smärta. Andhämtning för min del handlar just om att få känna stöd och omtanke från en medmänniska. Att kunna tala med någon om ens rädslor, hopplöshet, den brutala smärtan en förlust innebär och just det där med att känna sig så ensam.
Gun-Britt och Maria, ni talar om att vara ensamma och jag lider så med er. Sträcks det inte ut en hand då man som mest behöver den går man så lätt vilse och förirrar sig längre och längre bort från det som kan skänka lite lindring
Själv har jag precis som du Gun-Britt upplevt att många, som jag trodde skulle finnas där, tagit avstånd, dragit sig undan, sårat eller gjort mig besviken. Detta har bidragit till att jag ibland fastnat i destruktiva tankar om att jag borde vara på något annat vis, inte tala så mycket om det jag känner och intyga omgivningen att det finns intressen, aktivitet och uppsatta mål i mitt liv…Detta för att de skall orka med mig och inte tänka på mig som en sorgsen stackare som dragit en nitlott i livet och nu belastar andra med sin olycka…Men jag orkar inte spela detta spel längre där jag värderas utifrån en rollprestation. Behovet av att ha en väninna att umgås med och att dela tankar och funderingar med, har även funnits hos mig. Någon som har en liknande erfarenhet kring sorg och där man kan förstå och relatera till varandra. I igenkänning finns just en andhämtning och där tyngden som pressar på, för en stund, kan släppa något. Hos en sorgesyster slipper man förställa sig eller oroa sig för hur det som man uttrycker skall tas emot. Du är inte ”för mycket” i känslor som förtvivlan och smärta med någon som också färdas med sorgen ständigt närvarande. Längtar, precis som du Gunn-Britt, också ofta efter en sådan väninna.
Maria, tiden kanske inte läker sår men tiden är ändå den du får förlita dig till som en slags räddare i nöden. Tiden lär dig leva med sorgen och såväl huvud och kropp kommer få visshet om att vissa stunder är värre än andra men att det också, däremellan, kommer stunder av lugn. Tiden kommer på så vis att ge dig fotfäste igen, skulle du falla en dag så faller du inte ner i det bottenlösa utan tar dig upp, skrubbar måhända knäna, men forsätter livets resa.
Vi som älskat och förlorat kommer att känna smärta men det måste man tillåta sig själv att göra. Att älska en annan person innerligt och att ge plats åt denna i sitt hjärta betyder lycka men också sorg då man mister personen. Det du har kvar är det du är och blivit av att ha upplevt kärlek., intimitet, tillit och samförstånd. Denna gåva fick du och det har skapat din hela person. Vi bär med oss dem vi älskar genom detta, alla våra upplevelser tillsammans, alla samtal och all närhet vi gett varandra. Ibland, när jag känner att det blir för tungt och livslusten helt och hållet sviker, tänker jag att jag helt enkelt bara måste orka leva för att min älskades liv togs ifrån honom så grymt och kallt…trots att han inget hellre ville än att leva, vi ville leva, uppleva och känna. Kanske är det så att ibland är det just den tanken på att jag är skyldig honom och oss det som gör att jag uthärdar de mörkaste av stunder. Då får det vara så just där och då, till dess att en ny timma kommer då andningen känns lugnare och paniken släppt en aning.
Försök leva, och då kanske än mer äkta än du förmått tidigare, försök att ge dig själv utrymme och var snäll mot dig själv, var modig nog att erkänna dina rädslor och var stark nog att uttrycka hur liten och otrygg du stundvis kan känna dig.
Styrkekramar till er alla som känner er ensamma och besvikna på människor i er omgivning. Försök aldrig förändra er eller förställa er för att klara av de relationer som är i sådan obalans utan låt istället livet visa er vägen till nya vänskapsförhållanden baserade på respekt och aldrig sinande omtanke och tålamod.
  2017-10-17 skrivet av  maria   |  
Linda tack för dina ord. Dom betyder mycket. Jag kämpar på och det kommer ta tid. Men det är mycket smärta och oro nu. Ha en fin höst och vinter och änn en gång varmt tack. Kram.
  2017-10-18 skrivet av  Maria   |  
Tack Linda för dina fina ord. Stämmer så bra med hur jag känner. Kram
  2017-10-18 skrivet av  Gun-Britt   |  
Linda - du skriver så fint och klokt. Vet inte hur gammal du är eller var du bor men en sak har vi gemensamt "saknaden" av en sorgesyster att prata med.

Jag känner inte igen mig i destruktiva tankar men visst har jag ibland undrat vad jag gör på den här förvirrade planeten. Men då kommer insikten att jag har barn och barnbarn som behöver mig och då blir det mycket lättare.

Jag fick ett tips av en kollega att gå med i "Citypolare". Det är en förening där medlemmarna lägger in tips på aktiviteter som man kan anmäla sig till. Det är högt och lågt och allt kanske inte passar. Medlemmarna är av olika åldrar och bor lite överallt. Så idag har jag anmält mig och betalt en liten avgift.

Kanske ett tips för andra också och jag skall verkligen ge det ett försök.

Kram


  2017-10-19 skrivet av  Marith   |  
Kära Marianne!
Jag känner precis som du. Jag förlorade min man Christer den 29 augusti. Jag känner starkt att jag fortfarande är gift med Christer. Jag kommer alltid vara det, han är min älskling för alltid.
Jag känner oxå att livet är slut, helt meningslöst och jag längtar så efter Christer så det känns som hjärtat kommer att brista.
Vi får kämpa ihop, det kommer att bli bättre. Jag går till en psykolog och han sa igår till mig att det tar ca 4-6 månader att komma över paniken och smärtan. Sen kommer en lugnare fas där man kan sörja lugnare. Stor kram och hoppas din dag blir skaplig. ❤️❤️❤️❤️
  2017-10-20 skrivet av  Marianne   |  
Tack för alla fina inlägg och fina tankar. Det känns skönt att höra att det finns förstående människor. Jag gråteter fortfarande och saknaden är mycket stor. Min kärlek till min man lever kvar och den kan ingen ta ifrån mig. Alla minnen som finns som vi hade tillsammans bär jag med mig i mitt hjärta. Jag undrar när min längtan och saknad ska bli hanterbar igen? När jag går här i minnena som vi byggt upp och skaffat tillsammans, så kommer en fruktansvärd våg av känslosamma tankar. Hur min framtid ska se ut, det vet jag inte. Livet är rörigt och min hjärna vill inte förstå att det aldrig mer blir som förr. Vad ska jag göra med mitt liv nu? Kan det finnas någon mening med allt detta? Jag känner att trots allt så måste jag fortsätta här på jorden ett tag till. Tack kära ni för att ni finns på den här sidan. Underbart att någon lyssnar och orkar bry sig. De som inte har upplevt denna hemska förlust kan inte riktigt förstå hur det är. Kramar till er alla.
  2017-10-21 skrivet av  Annika   |  
Den 25 oktober, kl 16.54, är det ett år sedan Lasse gick bort. Vi kommer alla samlas på Skogskyrkogårdens minneslund på onsdag. Ett år, ofattbart kort tid. Saknaden är fortfarande stor, gråten som finns där hela tiden. När jag kör bilen kan jag lägga handen på passagerarsättet och "hålla" Lasses hand som vi gjorde, när jag hört någon ny spännande musik "berättar" jag för Lasse och känner, vet vad han tycker (musik var allt för Lasse, jazz, blues, fusion). Hans samling är enorm och varje dag spelar jag hans skivor och tänker detta som en del i sorgeprocessen, det känns väldigt fint och väldigt smärtsamt. Min dotter och jag kommer snart flytta härifrån då vi inte har råd att bo kvar bara vi två vilket är förknippat med väldig ångest - gör jag rätt? Väljer jag rätt? Vi har haft turen att hitta en lägenhet på söder där också Lasses syster, svåger och bror bor vilket gör att jag har nära till dem i alla fall. Jag tänker också att mitt hjärta också alltid har funnits på söder där jag bott innan Lasse och jag gifte oss. Men, så svårt beslut. Även detta att genomföra hela processen "ensam", fatta besluten "ensam", d v s utan Lasse, skapar stor sorg och ångest. Trots att många människor finns vid min sida är ensamheten så stark. Jag känner definitivt igen detta att "nu har det ju åndå gått ett år, så....", men ett år är ingenting och sorgen är djup.... Som någon beskrev ovan så finns det ju stunder av skratt och glädje, men sorgen ligger hela tiden nära, tårarna nära... ett skälvande löv tycker jag är en bra bild. Stor värme till att medsystrar och medbröder.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">