Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2017-08-10 skrivet av Jannika

Alla säger att jag ska låta tiden gå. Men jag vill inte komma längre bort från dig. Varje dag tar mig och barnen längre bort. Varje dag är en plåga men jag vill ändå inte att de ska ta slut.
Min älskade man dog för bara två veckor sedan. Plötsligt, utan förvarning. Han var bara 48. Propp i lungan säger de. Och här sitter jag. Utan hopp och riktning. Vi var själsfränder. Vi delade allt. Vi hade så många planer. Allt är slaget i spillror. Jag försöker ta mig igenom varje dag för barnen. Försöker göra saker med dem. Men det är så svårt. Varje sak vi gör är utan dig. Du får inte dela livet med oss längre.

Visa kommentarer:
  2017-08-13 skrivet av  Agneta   |  
Min erfarenhet är att ta emot vågorna av sorg, vara i känslan tills den ebbar ut och ofta känns det som en närhet till den som lämnat en. Efteråt kan det kännas som en lättnad, finnas energi för annat. Ofta är det obegripligt att det överhuvudtaget har skett. Det hjälper mej att jag inte är i sorgen hela tiden. Den är lättväckt dock. Barnen är en tröst.... naturen, böcker om andras upplevelse av sorg, att skriva till sin älskade, att få prata med någon om det.. ofta. En dag i taget.
  2017-08-13 skrivet av  Jannika   |  
Tack Agneta för ditt svar. Det känns oerhört skönt att ha hittat till den här föreningen. Att veta att det finns andra som är som jag. I min vänkrets finns det flera som har mist sina föräldrar men ingen som har mist sin livspartner.
  2017-08-14 skrivet av  Helena   |  
Min älskade dog för drygt 2 månader sedan. Fortfarande är det många gånger ofattbart men på något sätt läggs en dag till en annan. Vi hade inga gemensamma barn men dock barn på varsitt håll. Jag försöker ge mig själv sådant som jag tycker om som musik, resor, vänner och handarbete. Det är inte lätt och han fattas mig varje dag och minut. Gråter och sörjer för att i nästa minut försöka göra något annat. Jag behöver helt enkelt komma ifrån sorgen ibland och bara vara "vanlig". All kärlek till dig och dina barn.
  2017-08-14 skrivet av  Agneta   |  
Jag tycker det är svårt med ensamhetskänslan framförallt på kvällarna efter att ha varit tillsammans med maken i 40 år. Det är så tomt och tyst. Ingen att relatera till. Hela ens identitet måste ändras till änkan som förlorat sin äkta hälft. Låter dramatiskt men det är sant. Inte hela identiteten men en betydande del. Jag befinner mej i "vågen"av sorg och hoppas att den avtar snart så jag kan sova. Det hjälper lite att debriefa en stund rakt ut i vimils nät. Ni vet vad det handlar om. En tröst mitt i eländet. Livet är så här. Nu känns det lite bättre.
  2017-08-15 skrivet av  Jannika   |  
Tack Helena och Agneta. Jag känner så igen mig i det ni skriver. Jag försöker göra saker så gott jag kan med barnen. Helst håller vi igång så att vi dråsar i säng utmattade. Det kommer inte att hålla i längden men just nu är det ett sätt att hålla borta hopplösheten. Jag klarar inte av att vara själv mer än korta stunder, jag får panik vid tanken på att vara själv. Jag ser bara en oändlig räcka av dagar i ensamhet framför mig. All den tid som jag borde ha fått spendera med min älskade.
  2017-09-16 skrivet av  Madelene   |  
Jag förstår exakt vad du menar med att varje dag tar dig längre ifrån. Min man fick en propp i hjärtat den 7 aug. Vi skulle till Cypern samma dag. Han skulle väcka mig kl 4 för att jag skulle hinna duscha innan hans dotter kom för att köra oss till Arlanda. Vaknar kl 6 av att hans dotter ringer på dörren. Får inte bort bilden av hur han ligger naken och kall på golvet bredvid sin säng. Känslan av panik när jag inser. Luften gick ur mig och jag kan fortfarande inte ta in det.
Planen är att jag ska försöka jobba lite från nästa vecka men som du skriver. Varje steg mot någon form av ny vardag tar mig ett steg ifrån honom och allt som var vi. Får panik och vill egentligen bara sitta kvar i min ångestbubbla och pausa tiden. Låta allt förbli exakt som det var. Inser att jag inte kan sitta här för alltid. Att jag måste hitta ett sätt att lära mig leva för vår sons skull men bara tanken av att möta livet utan min man är så otroligt skrämmande.
  2017-09-17 skrivet av  Jannika   |  
Det är fruktansvärt jobbigt varenda dag. Att gå upp och veta att det är ännu en dag i ensamhet. Ännu en dag utan kärlek från min älskade. Ännu en dag som måste ta slut utan honom. Men jag gör det. Om och om igen. Jag försöker jobba. Jag ser till att barnen kommer till skolan och att de har mat i magen och kläder på kroppen.
Jag känner precis som du beskriver det, att det fortfarande inte går att ta in. Jag har så svårt att förstå att det verkligen har hänt. Ibland undrar jag istället om jag har haft en man. Om jag verkligen har haft tjugo år av total lycka. Vi driver längre isär för varje dag och det gör så ont. Jag måste gå vidare med livet, det finns inget alternativ när man har minderåriga barn. Han är kvar på den dag han lämnade oss och det känns som att vi sitter på två olika isflak och att hans är på väg in i dimma.
Min yngste sa ikväll att han låste in sig på toaletten på skolan för att gråta härom veckan. Han är bara sex. Inget barn ska behöva uppleva en sån sorg.
  2017-09-17 skrivet av  Madelene   |  
Vi är vuxna och kan inte ta in. Inget barn ska behöva hantera det ofattbara. Vår son är 7. Sorgen kommer i vågor för honom. Ena stunden är han som om inget hänt och i nästa säger han saker som -I could live in a trashcan to have my dad back (Han pratar oftast engelska)
Du gav en väldigt målande beskrivning med isflaken. Kan verkligen relatera till bilden/känslan. Hur man sakta driver bort från honom och allt man känner till, oförmögen att stoppa flaket från att driva längre bort in i det mörka och skrämmande okända.
  2017-09-18 skrivet av  Agneta   |  
Snart har det gått 1 år. Jag är tvungen att erövra nya färdigheter som att köra bil långa sträckor på flera timmar. Sköta bilen med allt vad det innebär. Ha annat sällskap vid olika evenemang. Allt är nytt där vi fd mesta var tillsammans. Vågor av sorg kommer över mej dagligdags men inte lika ofta.Längtar, längtar efter det vi hade. Han finns med mej i tanken varje dag. Tror att för en sekund att han kommer upp för trappan när dottern kommer hem på kvällen. Fortfarande obegripligt att han gick bort. Sorgen efter föräldrarna kommer också tillbaka i stunder då känslorna är på ytan.
Så skört livet är!
Jag vill ta vara på den tid som är kvar för egen del. Inte skjuta upp sådant som jag vill göra.. sorgen är en följeslagare hela tiden men jag måste/vill leva ändå.
  2017-09-19 skrivet av  Linda   |  
Kära Jannika,
Drabbades på liknade sätt, min älskade, drabbades också av proppar i lungan.

Jag miste honom så plötsligt och min värld föll samman. Det liv som varit mitt och hans tillsammans i över 16 år, var borta för evigt. Han som var min själsfrände, min livskamrat... mina frågor sökte hans svar, mina händer sökte efter hans...Hela jag var , är och förblir vilsen, så är det. Den enda som kände mig helt och fullt och som stått vid min sida och som förstått utan ord. Vi skulle ju bli gamla tillsammans. Jag kände mig berövad på dåtid, nutid och framtid. Allt var för smärtsamt och jag undrade och undrar fortfarande hur jag skall orka leva. Vad gör jag, vem är jag?

I början kunde jag inte förstå hur världen kunde fortgå, hur vattnet kunde rinna ur en kran, hur människor kunde skynda till sina jobb och sätta upp tvättider...Vardag som om inget hänt. Men världen hade ju kantrat, allt var förändrat och hotfullt och kallt! Kände mig som en åskådare och inte längre delaktig i livet, i tillvaron. Jag saknade helt fotfäste. Och hela tiden var jag tvungen att kämpa för att kunna andas för tyngden över bröstet tryckte och värkte. Ensamheten.

Idag, nästan fyra år efter min älskades bortgång känns sorgen fortfarande alltid närvarande, ibland slår den omkull mig men jag måste tillåta dessa dagar, veta att det är sorg som behöver få ta plats. Tillåta sorgen, men hindra paniken och ångesten att ta över kommandot. Det känns överjävligt och tungt och jag saknar min älskade så att kroppen och själen känns ledbruten. Men nu, idag, vet jag att det kommer komma stunder då det lättar en aning, ibland kan jag hämta andan, vila... Och bara vissheten om att det kommer släppa en aning, vissa stunder, att jag inte kommer att förbli i denna vansinniga smärta konstant, gör att jag kan handskas med dessa, de värsta av dagar något bättre. Det är där tiden kommer in... som lägger den ofrivilliga erfarenheten av att överleva, när det känns som man aldrig kommer att kunna det, i din hjärna och i ditt hjärta.
Men jag förstår känslan av att inte vilja färdas bort och längre ifrån... Vill där säga att jag känner att så aldrig kommer att ske. Ni kommer alltid vara en del av varandra och färdas tillsammans även nu. Du hade aldrig varit den du är idag utan den tid ni delade, det ni upplevde och hade tillsammans. På så vis är ni oskiljaktiga, förevigt förenade.

Jag hoppas du har en vän att tala med. Någon person som orkar lyssna. Man behöver prata, ja faktiskt älta. Man behöver uttala frågorna och rädslorna.
Skickar styrkekramar och hoppas att du har stöd från din omgivning.Ta hand om dig!



  2017-09-20 skrivet av  Gunilla   |  
Kände som du Jannika, att varje dag som gick tog mig längre ifrån honom. Han var så fruktansvärt sjuk och plågad de sista dagarna och döden kom som en befriare. Nu har det gått fem månader och sjukdomstiden har bleknat, nu minns jag den goda tiden, de åtta åren, med värme och glädje istället för med sorg. Är tacksam för att vi fick de åren tillsammans. Jag hoppas att du också kan känna så, kanske inte nu i vildaste sorgen utan om ett tag, att du också kan känna glädje över er tid tillsammans och era fina barn ni skapade är ju verkligen beviset för er kärlek. Framtiden kan kännas skrämmande, men den kommer oavsett vad vi vill. Den kan du påverka, inte det som skett. Men sorgen måste ha sin tid först.....
  2017-09-22 skrivet av  Jannika   |  
Tack så jättemycket för era kommentarer. Idag är det två månader och den här natten är oerhört tung så det är skönt att läsa det ni har skrivit.
Det du skrev Linda, om att du kände dig berövad på dåtid, nutid och framtid, det är så oerhört starkt beskrivet. Så känner jag också. Jag är inte arg men jag känner mig liksom lurad på livet. Just när det var som bäst tog allt bara slut.
  2017-09-23 skrivet av  Lena   |  
Till er alla!
men speciellt till Dig Jannika och Linda,
Jag heter Lena och jag min man gick före 2014.
Jag förstår dig Jannika, döden är så hemsk den berövar oss allt som betyder allt, men frågan varför blir aldrig besvarad.
Linda så fint skrivet av dig.
Kram till er!
  2017-09-23 skrivet av  Olle   |  
Min fru dog 2012.Sitter fast i sorgen,Vi var ett pat över 40 år.Hur ska jag komma över det.Har gått i terapi men det är bara snack.
  2017-09-30 skrivet av  Lena   |  
Hej Olle,
Jag heter Lena och jag miste min man 2014, Jag känner så med dig Olle, jag bor i Stockholm och gick på Sorgmottagningen i 2 år som var väldigt bra för mig, personalen där jobbar enbart med sorg, inget annat. Jag tror att det är skillnad mot att gå i "vanlig" terapi.
Tänk vad jag tycker illa om när folk säger " Lena Du måste gå vidare"
" Vart ska jag gå", men vi kan med god hjälp om möjligt få ett liv som fungerar ganska bra.
VIMIL är en bra sida, där har vi alla något gemensamt och vi hjälper varandra. Kram Lena
  2017-10-01 skrivet av  Jannika   |  
Tack så jättemycket Lena.

Madelene, vet inte om du går in och läser i gästboken. Men om du ser detta, har du lust att träffas? Jag tänkte att vi har barn i samma ålder. Jag har mail Jannika_C@yahoo.com bor i Uppsala.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">