Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2017-08-10 skrivet av Jannika

Alla säger att jag ska låta tiden gå. Men jag vill inte komma längre bort från dig. Varje dag tar mig och barnen längre bort. Varje dag är en plåga men jag vill ändå inte att de ska ta slut.
Min älskade man dog för bara två veckor sedan. Plötsligt, utan förvarning. Han var bara 48. Propp i lungan säger de. Och här sitter jag. Utan hopp och riktning. Vi var själsfränder. Vi delade allt. Vi hade så många planer. Allt är slaget i spillror. Jag försöker ta mig igenom varje dag för barnen. Försöker göra saker med dem. Men det är så svårt. Varje sak vi gör är utan dig. Du får inte dela livet med oss längre.

Visa kommentarer:
  2017-08-13 skrivet av  Agneta   |  
Min erfarenhet är att ta emot vågorna av sorg, vara i känslan tills den ebbar ut och ofta känns det som en närhet till den som lämnat en. Efteråt kan det kännas som en lättnad, finnas energi för annat. Ofta är det obegripligt att det överhuvudtaget har skett. Det hjälper mej att jag inte är i sorgen hela tiden. Den är lättväckt dock. Barnen är en tröst.... naturen, böcker om andras upplevelse av sorg, att skriva till sin älskade, att få prata med någon om det.. ofta. En dag i taget.
  2017-08-13 skrivet av  Jannika   |  
Tack Agneta för ditt svar. Det känns oerhört skönt att ha hittat till den här föreningen. Att veta att det finns andra som är som jag. I min vänkrets finns det flera som har mist sina föräldrar men ingen som har mist sin livspartner.
  2017-08-14 skrivet av  Helena   |  
Min älskade dog för drygt 2 månader sedan. Fortfarande är det många gånger ofattbart men på något sätt läggs en dag till en annan. Vi hade inga gemensamma barn men dock barn på varsitt håll. Jag försöker ge mig själv sådant som jag tycker om som musik, resor, vänner och handarbete. Det är inte lätt och han fattas mig varje dag och minut. Gråter och sörjer för att i nästa minut försöka göra något annat. Jag behöver helt enkelt komma ifrån sorgen ibland och bara vara "vanlig". All kärlek till dig och dina barn.
  2017-08-14 skrivet av  Agneta   |  
Jag tycker det är svårt med ensamhetskänslan framförallt på kvällarna efter att ha varit tillsammans med maken i 40 år. Det är så tomt och tyst. Ingen att relatera till. Hela ens identitet måste ändras till änkan som förlorat sin äkta hälft. Låter dramatiskt men det är sant. Inte hela identiteten men en betydande del. Jag befinner mej i "vågen"av sorg och hoppas att den avtar snart så jag kan sova. Det hjälper lite att debriefa en stund rakt ut i vimils nät. Ni vet vad det handlar om. En tröst mitt i eländet. Livet är så här. Nu känns det lite bättre.
  2017-08-15 skrivet av  Jannika   |  
Tack Helena och Agneta. Jag känner så igen mig i det ni skriver. Jag försöker göra saker så gott jag kan med barnen. Helst håller vi igång så att vi dråsar i säng utmattade. Det kommer inte att hålla i längden men just nu är det ett sätt att hålla borta hopplösheten. Jag klarar inte av att vara själv mer än korta stunder, jag får panik vid tanken på att vara själv. Jag ser bara en oändlig räcka av dagar i ensamhet framför mig. All den tid som jag borde ha fått spendera med min älskade.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">