Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2017-08-10 skrivet av Gun-Britt Berge, Malmö

Fick tipset av min kurator på ASIH i Malmö, som jag har gått till sedan min man avled i oktober 2016 i cancer, att kontakta VIMIL.
Ångesten, skuldkänslorna och saknaden ökar för varje dag och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna mig så ledsen och förkrossad. Gråten kommer utan förvarning, på jobbet, hemma - var som helst.
Mina barn och bror/svägerska är otroligt hjälpsamma och gulliga på alla sätt men det jag behöver är att få kontakt med någon som känner/har känt som jag. Bekanta och väninnor skärmar sig och är rädda för ta kontakt.

Jag vet inte hur jag skall kunna få ett eget rikt liv framöver, jag är bara 60 år och skall enligt alla ha många ríka år framför mig.

Skall anmäla mig som medlem och se om det går att få hjälp och rätsida på allt.

Visa kommentarer:
  2017-08-11 skrivet av  Anders Johansson   |  
Har känt som dig länge även om det blir längre mellan de riktiga svackorna. Skuldkänslorna kan vara väldigt jobbiga ibland för ingen förstår varför jag har dem. Är ju inte lätt för andra att riktigt förstå hur man känner. Saknaden och sorgen finns där hela tiden. Ångesten är som väl inte lika påtaglig som de första månaderna. Min särbo och livskamrat dog plötsligt 23/1-17 60 år gammal. Jag börjar få lite distans men det pendlar upp och ner. "Aldrig mer" känslan kommer ibland från ingenstans. Att vänner och bekanta inte hör av sig är ganska vanligt. Många vet inte vad de ska säga. Arbetskamrater som tittar bort när man kommer. Har vuxna barn och vänner men ensamheten är jobbig ibland. Framtidstron varierar. Är medlem i Vimil och har varit på några träffar. Har även lite kontakt med en annan medlem. Har hjälpt mig en del framåt. Känner du för att prata är jag bra på att lyssna för jag förstår hur du känner dig. Bor i Helsingborg och jobbar i Malmö. Kram Anders
  2017-08-11 skrivet av  Gun-Britt   |  
Tack Anders för ditt svar! Dina rader är mitt i prick - hade inte kunnat skriva ner det bättre själv.
Just det här med att ingen kan förstå skuldkänslorna; varför sa jag så, varför sov jag inte över sista natten på hospice men hur skulle jag veta att det var sista natten han levde!!! - han dog på kvällen dagen efter. Ingen ringde och bad mig komma under natten. Jag behövde så väl min egen vila för att kunna orka med vaket.

Har anmält mig som medlem och vem vet vi kanske kan ha ett samtal en dag.

/Gun-Britt
  2017-08-14 skrivet av  Gun-Britt Berge, Malmö   |  
Anders! Om du läser det här så får du gärna höra av dig. Jag har inte din kontaktuppgifter men mina finns på Eniro.
/Gun-Britt
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">