Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2017-06-13 skrivet av Bernth

Nu har det gått 5 månader sen min Madeleine försvann från mej.
Jag tycker bara det blir värre o värre för var dag som går.

Bernth

Visa kommentarer:
  2017-06-14 skrivet av  Gun Eriksson   |  
Ja, nu har det gått 5 mån för mig oxå, men det är lika tungt och tomt fortfarande om inte värre, tyvärr.
Men det är nog viktigt att låta sorgen ha sin tid!
  2017-06-18 skrivet av  Ann-Charlotte Lindgren   |  
För mig har det gått fyra månader och jag börjar inse att jag inte kommer att kunna njuta av sommaren, av livet utan honom. För mig handlar det just nu att ta mig igenom dag för dag. Att försöka leva som vanligt, träffa barn och barnbarn - njuta av att vara tillsammans med dem. Ha litet socialt liv - men upplever ändå att jag är i en egen bubbla. Hur ska jag kunna finna glädje i livet igen? Även om jag skrattar så ligger mitt skratt så ytligt. Jag har svårt att fokusera - men ändå stressar jag runt som en virrig höna. Vart ska det här ta vägen?
  2017-06-24 skrivet av  Carina   |  
Det har gått 8 månader sen min älskade gick bort, saknaden är obeskrivlig och kan bara hålla med i allt du beskriver Ann-Charlotte, upplevelsen är precis så, hur ska man hitta glädjen i livet igen?
  2017-06-27 skrivet av  Isabel   |  
Det är fyra månader sen min älskade Henrik somnade in, efter sexton års kämpande mot cancern. Allt har varit så intensivt sedan dess, med begravning, bouppteckning och att sätta mig in i allt med ekonomin och det praktiska. Nu när det börjar lugna ner sig kommer allt ifatt mig. Jag känner så igen mig i det ni skriver. Allt känns så tomt och meningslöst. Vad ska jag göra resten av mitt liv utan honom? Hur ska jag orka med sommaren? Jag har ju mina fina barn, men de är vuxna och har sitt. Jag är så ledsen och känner mig så ensam och trött...
  2017-06-29 skrivet av  Gisela   |  

Tyvärr kommer det bara att bli värre tills en dag då det plötsligt vänder. Man tror inte att man ska överleva och man får nästan tvinga en själv att andas för man mår så himla dåligt. Men plötsligt en dag kan man andas utan att tänka. Dimmorna skingras och solen börjar sticka fram. Först bara lite grann men så en dag så skiner solen från klar blå himmel. Livet blir aldrig det samma men det kan bli bra på annat sätt. Det gäller bara att kasta sig ut i världen igen. Har man en gång lärt sig att cykla så kan man det för resten av livet, så har man en gång lärt sig att ta vara på dagarna så kan man det igen.
Så mitt råd är att kämpa på och ta små steg ut i livet igen så kommer allt att bli bättre. Ni kommer att kunna le och må bra igen!
  2017-07-01 skrivet av  Ann-Charlotte Lindgren   |  
Just det du beskriver Isabel - om ensamheten och tröttheten - är det tyngsta att bära. Att inte längre leva i en självklar tvåsamhet. Tungt och för mig känns det svårt att se meningen och tro att glädjen kommer tillbaka som du beskriver Gisela. Jag tror verkligen på dig och ditt hoppfulla råd. Tror verkligen också att det är viktigt att vi kämpar oss tillbaka till livet igen, även om det aldrig blir densamma. Vi är inte ensamma vi träffas ju på den här sidan och det känns trösterikt!
  2017-07-04 skrivet av  Gisela   |  
Jag lovar dig Ann-Charlotte att det blir bättre!
Av min barndomsfamilj på fyra är bara jag kvar. De andra 3 har dött i två olika trafikolyckor. Fick ingen förvarning om vad som skulle hända. Utan plötsligt var de bara borta utan jag hunnit säga allt jag ville ha sagt innan de for iväg. Att missta två familjemedlemmar på en och samma gång är väldigt tungt men om man tvingar sig att tänka positivt så blir det bättre och man kan andas igen. Jag var ute mycket på promenader och då passade jag på att prata med dem. Så nu lite drygt 1,5 år efter olyckan så kan jag glädjas åt allt jag ändå har kvar och åt alla fina minnen jag har med mina kära familjemedlemmar.
Så kämpa på och tvinga dig att göra saker som du mår bra av.
Det blir bättre jag lovar.....
Kram på dig!
  2017-07-04 skrivet av  Mirja   |  
2017-07-03

Jag vet vad tomt det känns när livskamraten inte finns i det dagliga samvaron. Det är två år sedan min man lämnade jorda livet efter en operation där komplikationerna blev för många. Dagarna är långa suckarna många. Jag är tacksam att jag orkar ha hunden kvar som sällskap och att jag har min trädgård, där hämtar jag kraft. Naturen läker säkert om även sakta.
  2017-07-04 skrivet av  Madde   |  
Känner igen känslan.Man tror inte att det kommer kännas lättare men det blir lättare med tiden att stå ut med tomheten och saknaden. Det går ju så klart upp och ner men hur det än är har min resa bevisat att man klarar så mycket mer än man tror.
  2017-07-14 skrivet av  Maria   |  
Läser och förstår att det blir lättare med tiden, men hur lång tid har det tagit innan ni är där, Madde och ni andra?
  2017-07-14 skrivet av  Ann-Charlotte Lindgren   |  
Tack Gisela! Det är trösterikt att läsa ditt inlägg. Jag törs inte ens försöka tänka mig in i din situation och ändå ändå tröstar du mig. Jag hoppas att jag kan vara lika stark som du. Jag tar åt mig dina råd och ska verkligen kämpa vidare! Kram
  2017-07-18 skrivet av  Anders Johansson   |  
Hej Bernth!
Snart har det gått 6 månader sen min särbo plötsligt dog i hjärnblödning. Förstår hur du känner dig. Det kommer att vända men det tar sin tid. Går hos psykolog varannan vecka och pratar av mig. Tyvärr äter jag antidepressiva tabletter men det har räddat min tillvaro. Är medlem i Vimil och varit på några möten. Har även kontakt med en medlem. Det har gett lite av glädjen tillbaka även om det är en lång resa kvar.
Kämpa på min vän. Anders
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">