Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2017-05-27 skrivet av Helén

Nu har det gått 14 månader sen min älskade försvann och det är fruktansvärt jobbigt. Första året tyckte väl de flesta att det var ok att man var lite tyst och inbunden, men nu ska man väl gå vidare eller? Jag inser helt plötsligt att om jag ska få ett bra liv i fortsättningen så hänger det bara på mig själv och det är ett stort ansvar. Hur ska jag orka skapa nya kontakter, bjuda hem folk i sommar och var värdinna...Nu är det snart semester och alla har stora planer, men jag då?
Min man och jag träffades när jag var på väg in i vuxenvärlden, jag var bara 18 år. Han har varit min bästa vän, mitt bollplank, min älskade och min klippa i allt. Vi skulle bli gamla ihop, resa ut i världen och äntligen ha mer ork och tid för varandra. Nu blev det inte så han fick en hjärntumör och blev personlighetsförändrad sista halvåret. Jag som alltid känt mig så älskad och uppskattad hela vår tid tillsammans och nu brydde han sig inte längre. Jag vet att det var sjukdomen och inte min man men trots det så blev det en övermäktig känsla. Vi kunde aldrig riktigt prata om hans sjukdom, han förstod inte hur sjuk han var så jag fick spela ett spel sista tiden och det har tagit ut sin rätt. Hur gör man för att gå vidare och att känna att livet har en mening trots allt?

Visa kommentarer:
  2017-05-28 skrivet av  Åsa   |  
Har samma tankar som du, fast det har bara gått 2 Månader sedan . Hur gör man för att leva igen och hitta en mening? Får hur många förslag som helst på att ta 1 dag i taget, se framåt, minnas etc. men inget känna rätt. / kram fr. Åsa
  2017-05-29 skrivet av  Anders   |  
Hej Helén!
Det finns inget som är rätt eller fel hur länge man ska sörja. Ingen annan kan säga hur du ska må eller hur länge. Sorg får
ta sin tid oavsett vad andra tycker. Har själv sörjt min livskamrat
fyra månader och inser att jag har en lång väg kvar till livsglädjen igen. Mina semesterplaner är precis som dina borta.
Får försöka överleva sommaren och resten av året. Kram från Anders.
  2017-05-29 skrivet av  Eva-Lena   |  
Vi låg och planerade vårt bröllop på kvällen och vi var så lyckliga.
Han frågade mig om det verkligen var möjligt att få vara så lycklig, det fick man tydligen inte för morgonen efter låg han kall och livlös bredvid mig. Det har gått 14 veckor och sorgen och saknaden blir bara värre.
Jag vet ärligt inte om jag vill leva längre!
  2017-06-05 skrivet av  Susanne   |  


Försök och vilja leva, det finns hjälp att få Ville inte heller leva när jag misste min älskade livskamrat.Fick tips om att ut och gå i naturen när det gör som ondast trötta ut sej och sen känna den behagliga tröttheten Läs boken "Jag är lyckligt gift men min man är bara lite död" när du orkar Jag önskar dej och alla andra som har svåra förluster Kärleksfullt ljus, stor kraft och sinnesro Kramar Susanne
  2017-06-08 skrivet av  inger   |  
Hej Helén
Min make gick bort 2014.
Sorgen får ta sin tid. Man ska först ta sig igenom alla helger som kommer.Det går upp o ner. Men sorgen kommer alltid att finnas i hjärtat.
Försöker att göra saker så att dagarna inte blir så långa.Men det har varit så ibland att man inte vill gå upp ur sängen.
Men lev. Idag för mig går det mer framåt än bakåt.
Söker nya kontakter för konstigt nog försvinner en del när detta har hänt.
Glöm inte vilken skatt en vanlig dag är.
Sköt om dig
  2017-06-19 skrivet av  Ann-Charlotte Lindgren   |  
Tack för alla inlägg jag får läsa! Jag känner igen mina känslor i era. Det känns mer jobbigt nu inför midsommarhelgen. Sommaren blir också jobbig då alla utflykter var en glädje för Lars och mig. Hur kan jag göra sommarens upplevelser till något positivt? Jag vet inte. Tack var era tankar känns det som om jag inte är ensam i sorgekampen! Fortsätter att ta dag för dag och gläds åt mina barn, barnbarn och vänner som stöttar mig.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">