Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2013-11-05 skrivet av B

Hej! Jag undrar över era erfarenheter av att i sorgen möta kärleken igen. Jag har själv gjort det och sörjer och saknar fortfarande mycket, mitt i förälskelsen. Känslorna är inte i motsats till varandra - men det är dubbelt och svårt.
Jag har svårt att hitta ett kärleksspråk, älskling min älskade osv är så laddade med kärleken till den jag förlorat.
Även om min nya relation är fantastisk med att stötta mig i sorgen, ge utrymme och tröst, är jag rädd för att dela den fullt ut och meningslösheten jag känner till och från. Rädd att han ska känna sig otillräcklig, som att varför hans kärlek inte räcker för att ge mening och mål.

Kanske är det för tidigt men jag tror kanske att det är känslor som alltid dyker upp i en första relation efter förlusten?

Visa kommentarer:
  2013-11-05 skrivet av  Karin   |  
Ta chansen och fyll ditt liv med ny kärlek:). Det kommer säkert komma stunder när det känns konstigt och svårt. Jag träffade min förstarelation ett halvår efter jag begravt min man. Innerst inne kände jag att jag inte var redo men jagbehövde känna att jag levde och fick en vuxenkontakt. 1 år senare träffade jag min nuvarande man och det är svårt för en ny person att komma in i en trasig familj. Men jag tror att bara man är beredd på att det kan komma motgångar så kan man få ett bra liv igen. Inte kanske det liv man tänkt sig men det kan bli väldigt bra ändå!
Grattis till kärleken, kram
Karin
  2013-11-08 skrivet av  A   |  
Jag tror att det är bra att våga bli kär igen. Jag tänker så här, inte hade min man velat att jag skulle leva ensam utan kärlek resten av mitt liv. Jag är bara så rädd för att det aldrig kommer att ske, ingen vill ha mig. Dåligt självförtroende jo det har jag. VI va så lyckliga tillsammans. Jag vet att jag aldrig kan jämföra våran kärlek med någon ev. ny. Sen undrar jag när är det lämpligt att bli kär och inleda ett nytt förhålande. 1 år eller mer? finns kanske inte nån gräns, det får bli när och om det blir. Själv längtar jag så efter nån att prata med, säga god natt till, god morgon, och allt det andra som man pratar om när man är två. Nu skenade mitt svar ut, men jag kände jag ville prata av mig lite. Är så ensam
  2013-11-08 skrivet av  Emma   |  
Min man gick bort för lite drygt 10 månader sedan, jag har träffat en ny fantastisk kille redan.. Inget planerat direkt, han bara dök upp som gubben i lådan och nu har jag någon att dela min sorg med (han kände även min man). Vi pratar om honom ofta, skrattar ihop och gråter ihop men vår relation är stark just eftersom vi träffats i en sådan märklig situation. Jag tänker ibland på att det kanske är tidigt men just nu gör jag det som känns bra för mig och försöker att strunta i vad andra tycker och tänker.
Så jag säger JA till kärleken och livet.. =) Även om det är tungt ibland.
Alla kramar till dig!
  2013-11-10 skrivet av  B   |  
Tack för era stöttande tankar! Jag tänker också som du A, att en annan kärlek inte går att jämföra med det jag förlorat. Jag hoppas på en annan kärlek, samma liv kan jag aldrig få. Men kanske en annan kärlek som är god på andra sätt.
Och Emma, jag känner igen det du skriver, det hämtar jag styrka i!
  2013-11-11 skrivet av  T   |  
Hej!

Jag träffade en ny ett halvår efter att min fru gick bort.
Egentligen var jag inte redo, det vet jag nu... men jag kände, precis som Karin skriver, att jag behövde känna mig levande.
I somras (1 1/2 år efter min frus bortgång ) träffade jag en ny igen och denna gången är jag redo. Även om det ibland känns konstigt så inser jag att jag måste gå vidare och leva mitt liv.
Det är en annan kärlek, för som du skriver B så känner jag också... att samma liv går inte att få. Men det kan bli fint och bra ändå på ett annat sätt tror jag.
Om du tycker att kärleksspråket känns jobbigt så kanske du ska prova att använda andra ord än de du sa till honom?
Försök att leva i nuet och ta till dig den nya kärleken.

kram / T
  2013-11-12 skrivet av  B   |  
Tack T för dina tankar! Så glad att kunna diskutera dela och hämta trygghet i er!!
  2013-11-15 skrivet av  Pim   |  
För mig är det över tio år sedan min man dog. Jag träffade en ny efter ett par år och vi är tillsammans ännu. Han stöttar mig nåt otroligt. I sommar flyttade min yngste son hemifrån, så nu har båda mina barn blivit självgående. Det var ju mitt mål för tio år sedan när min man dog endast 38 år gammal, att mitt mål var att våra söner en dag ska bli lyckliga vuxna ansvarsfulla män. Idag är båda det. Jag har varit en stark mamma som de litat på, jag var som en tigrinna...Men nu....När de klara sig själva mår jag så dåligt. Sorgen har hävt sig över mig igen, jag har ont i rygg, mage, och huvud, sover dåligt, ljuskänslig, trött och håglös, orkar inte läsa en text ...orkar ingenting.... Är detta normal eller varför är det så här
  2013-11-15 skrivet av  Marja   |  
Pim, så här tänker jag, i tio år har du kämpat, försökt att vara stark, kännt att du MÅSTE hålla ihop dig och bara orka att leva vidare och vara en stark mamma för dina barns skull! Nu, när barnen är utflugna, så kommer allt ikapp som du antagligen har hållt inom dig i alla de här åren, och då går liksom luften ur dig! Så nånting tror jag... Säkert en sorg också, att nu lämnar barnen dig också!
Lycka till!
Styrkekram❤
  2013-11-15 skrivet av  Maj   |  
Pim, et låter som en frusen sorg. Den kan man också få hjälp med i samtal t ex i en sorgegrupp eller liknande. Hoppas det finns något i din närhet.
  2013-12-31 skrivet av  Veronica Uppsala   |  
lena..jag kan berätta om endast personliga erfarenheter i frågan. Men i mitt fall var jag helt "låst" från känslor (nu tänker jag i " partner/kärleks frågan"..Jag kan även delge att jag hade många funderingar huruvida känslorna skulle återkomma.. Sen en dag 3 år senare så bara fanns min numera Särbo där.. Jag säger inte att det är/varit/kommer bli lätt, men sakta sakta med små steg framåt och mycket samtal oss emellan tar vi en bit i taget framåt..lyssna inåt på vad ditt hjärta försöker berätta för dig.. Lycka till.. Till Pim: gumman i dig har jag hög igenkänningsfaktor, och ja du precis som jag vill stötta alla runtomkring oss. Jag fick faktiskt försenad sorg och dras nog det ännu säkert, men du som jag kämpar på kram.. Du vet var jag finns.. Till er alla andra kan jag bara säga: allt har sin tid, nej det är inte roligt jämt, men nej det är heller inte becksvart hela tiden heller.. En stund i taget och andas andas andas och försökt fokusera på just den lilla stunden du är i.. Kram allesammens
  2013-12-31 skrivet av  Veronica Uppsala   |  
Ursäkta inte lena stod det utan B..sorry skrev fel
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">