Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2017-04-24 skrivet av Magnus

Tack för pratstunden!

Min fru gick bort i slutat av februari och kvar är våra tre barn och jag. Livet går ändå vidare om än det är tungt ibland och det finns ändå många ljusa stunder som vi måste se och ta till vara.
Jag vill passa på att tacka för VIMIL träffen på café Gillet i Trollhättan den 6/4 och den trevliga stunden.
Det kändes lite befriande att prata med några som varit med om liknande sorg. Jag hoppas kunna komma även på nästa träff den 4/5 för att ta en fika. Kändes gott i magen på mer än ett sätt. :)
Hoppas det kommer någon till.
/Magnus

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2017-04-18 skrivet av Anneli

Mina tre kära❤️

I år skulle min man o jag firat att det var 25 år sedan vi träffades. Men den 1 mars i år hände det fruktansvärda som inte får ske. Min man och mina två söner 21 och 33 år omkom i en tragisk drunkningsolycka. Halva min familj försvann.
Sorgen är bottenlös och ofattbar,var ska jag få krafterna ifrån o sörja tre kära familjemedlemmar

Till gästboksinlägget
8 kommentarer  
2017-04-17 skrivet av EWA

SAKNAD FÖR EVIGT

Varför pratar man så lite om saknaden efter en människa när den dör mitt i livet för tidigt ?
Det har tagit mig snart 10 år att hantera saknaden efter en älskad lillasyster.
Om nio dagar är det ett år sedan min ungdoms älskade man förlorade kampen mot cancermonstret. Han sa ofta att jag står ut med allt bara jag inte får cancer, efter det att han hade fått följa flera av sina arbetskamrater och vänner i deras kamp.
Så blir det så att han drabbas av en ovanlig form och förloppet blir hemskt och ofattbart. Han blir fort svårt sjuk med flera komplikationer och förlorar kampen efter tre och en halv månad.
Kvar står jag och barnen med respektive och fyra små barnbarn.
Barnbarnen är ofta ledsna och pratar om morfar och frågar om allt möjligt, vad han hade tyckt,sagt och gjort etc. Det är jag tacksam för samtidigt som det är jobbigt.
Hans arbetskamrater och vänner hör av sig nu och då och pratar om sin saknad. Det är också fantastiskt.
Däremot är det en pina att vara på jobbet. De f...

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2017-04-11 skrivet av Anette

Så länge sen

Så länge sedan jag fick se dig. Så länge sedan jag fick känna din doft, se ditt leende, dina ögon och uppleva med varje del av min kropp och sinne att vi, VI, hör ihop. Om ett par veckor är det 12 långa ogripbara outhärdligt långa år sedan du min allra vackraste finaste livskamrat, partner, älskare, far till mina barn lämnade oss. Barnen har gjort det sååå bra. De är så fina och jag vet att du, som jag är, skulle vara så oändligt stolt över dem och tacksam. Jag är ALLTID TACKSAM för att du gav mig de åren, för att du för alltid är far till mina barn, även om vi tvingades leva vidare förutan dig. Saknaden är fortfarande så enormt stor och grym. Mycket är fint och vackert i våra liv och jag försöker att ta vara på det!! Men minnet av vår kärlek och fantastiska närhet, på alla mänskliga plan, det slår allt. Och det gör ont, fortfarande så ont att vi inte fick fortsätta livet tillsammans, dela, allt.
Kram, styrka och mod till alla som kämpar därute med sin sorg.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2017-04-09 skrivet av Maud

Saknad

Hej.
Snart är det 2 år sedan min man gick bort i cancer alldeles för tidigt. Vi hade varit gifta i 35 år träffades i vår ungdom.
Saknaden är fortfarande stor. Hur lång tid ska det ta innan det inte känns så smärtsamt?? När jag känner mej ensam och ledsen kommer gråten. Att gråta gör att känns lättare efteråt för stunden.
Jag jobbar ännu vilket har varit till stor hjälp för mej.
Snart pensionär som vi hade sett fram emot tillsammans.

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">