Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2017-06-05 skrivet av Mona Essgärde

Jag har inte mist någon, men...

Min man har Parkinssons sjukdom, sen 16 år. I 4 år sover han i sin säng på sjukvården, blir mindre och mindre. Ibland tittar han upp, men jag vet ej om han känner igen mig. Jag besöker honom varannan dag, det känns så hopplöst. Men det är inte allt, jag har en son, som för snart 4 år sedan var med om en trafikolyck. Han är mycket svårt hjärnskadad. Han har lärt sig att gå, fastän läkarna sa att han skulle bli rullstolsbunden resten av livet. Han fårstår vad vi säger men han har ett eget språk.Tack Mona

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2017-05-28 skrivet av solgbg

Vimilträff

Vill bara påminna om dagens vimilträff på Waynes coffee östra hamngatan i Göteborg kl 16.00. Alla hjärtligt välkomna. Mvh Marica vimilvärd

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2017-05-27 skrivet av Helén

Semestertider ska ju vara härligt eller...

Nu har det gått 14 månader sen min älskade försvann och det är fruktansvärt jobbigt. Första året tyckte väl de flesta att det var ok att man var lite tyst och inbunden, men nu ska man väl gå vidare eller? Jag inser helt plötsligt att om jag ska få ett bra liv i fortsättningen så hänger det bara på mig själv och det är ett stort ansvar. Hur ska jag orka skapa nya kontakter, bjuda hem folk i sommar och var värdinna...Nu är det snart semester och alla har stora planer, men jag då?
Min man och jag träffades när jag var på väg in i vuxenvärlden, jag var bara 18 år. Han har varit min bästa vän, mitt bollplank, min älskade och min klippa i allt. Vi skulle bli gamla ihop, resa ut i världen och äntligen ha mer ork och tid för varandra. Nu blev det inte så han fick en hjärntumör och blev personlighetsförändrad sista halvåret. Jag som alltid känt mig så älskad och uppskattad hela vår tid tillsammans och nu brydde han sig inte längre. Jag vet att det var sjukdomen och inte min man men trots de...

Till gästboksinlägget
7 kommentarer  
2017-05-26 skrivet av Eva

5 månader av saknad

Roffe idag är det 5 månader sedan du somnade in. Alla säger att det gått så kort tid sedan du somnade in men för mig känns det som evighet.

Jag vet att jag måste forma mitt eget liv men det är så svårt, vi fick 39 år tillsammans. Vi blev ihop när jag var 17 år, och vi gjorde så mycket fint ihop.
Jag tar ett steg i taget och några dagar har det gått bra men sedan rasar man ned igen och får börja om.

Sitter nu och tänker tillbaka på dessa 5 månader som jag varit själv och dom drygt 5 veckor som vi hade då man sa att det inte fanns något att göra åt cancern som spritt sig över allt i kroppen. Allt gick så fort från det man upptäckte tumör i lungan i mitten av september.

Haft stort stöd av många men vardagen är så tom, ingen som man äter frukost, ingen att promenera med, inga skjortor att stryka, allt som ska fixas i trädgården, åka och handla med, göra upp semesterplaner med, prata om barnbarnens framsteg osv.
Listan kan göras hur lång som helst, alla ni vet vad jag menar...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2017-05-26 skrivet av Åsa

en dag till

Vaknar med samma ångest som alla andra dagar. Känns som en snara dras åt runt halsen. Är hemma från jobbet idag, vilket nästan ökar på oron. Dels för ekonomin men också för att jobbet skingrar tankarna en stund.
Ska det fortsätta vara såhär? Hamnar i tankar som att allt känns helt meningslöst och vad har jag kvar mer än tomhet. Ska försöka skriva räkningar och ta mig ner till graven. Känns som ett måste att åka dit varje dag. Är det helg så är jag där både fm och kväll.

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">