Gästbok | VIMIL - Nätverket för oss som mist någon mitt i livet

Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-04-29 skrivet av Karin

Vår kämpe, vår pappa

Det är snart två år sedan pappa gick bort. Hastigt. Men jag vet inge riktigt vart jag ska börja. Tankar om pappas bortgång har alltid funnits. Men trodde inge den skulle ske så fort, hemma. Pappa var med om älgolycka 1990. Jag var nyss fyllda 3 år. Minns inget av en frisk pappa. Han hamnade i rullstol resten av livet. Och spenderade livet på ett boende där han fick den praktiska hjälp han behövde. Sinnet var det inga fel på. Med åren i rullstol och diverse krämpor gav ut sin rätt på hans kropp. Men han gnällde inte många gånger, berättade bog aldrig för någon hur han egentligen mådde. Historien är så lång och tankarna och känslorna kring detta är så många.
Men för snart två år sedan, skulle vi ha ett omfattande möte angående pappa med alla berörda inom kommun och boende. Och vid detta tillfälle när jag skulle gå in till honom för att hämta honom fann jag honom död.
Två år har gått och den värsta sorgen har försvunnit.
Men jag känner mig så ensam ibland i det att jag fann honom ...

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2018-04-28 skrivet av Ing-Marie

Det har hänt igen...

För lite drygt fem år sedan förlorade jag min livskamrat efter 16 fina år tillsammans.
Men nu har det hänt igen... Jag träffade en ny jättefin man sommaren 2015 och vi har hängt ihop sedan dess.

Så IDAG får han ett av sina epilepsianfall och klarar det inte den här gången! Vi talades vid igår kväll och skulle träffas imorgon lördag som vanligt. Nu får jag aldrig mer se honom! Det är ofattbart. Jag är i chock.... Varför!? Det är overkligt!

Till gästboksinlägget
5 kommentarer  
2018-04-24 skrivet av Ida

Min bror

På lördag är det 3 veckor sedan min lillebror blev mördad. Han var ett år yngre än mig. Vi pratade i telefon flera gånger i veckan och firade jul, nyår och midsommar ihop. Däremellan träffades vi på mina barns respektive hans sons födelsedagar och lite då och då. Vi kände varandra utan och innan. Han är den person jag kunnat vara mig själv helt och hållet tillsammans med. Han visste allt om mig. Nu är han död, mördad och jag känner ingenting. Jag jobbar på en uppsats och livet går sin gilla gång. Jag grät dom första dagarna, men inte nu. Vad är det för fel på mig? Jag var helt förstörd dom första dagarna efter mordet, men det är som det tog slut. Jag har svårt att tro att det gick över så fort. Min sambo tror att det är så det blir. Hjärnan bearbetar sorgen ändå och det går över... jag känner mig hjärtlös, frustrerad och konstig

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2018-04-20 skrivet av Marianne

Kontakt

Hej alla här.
Jag förlorade min sambo sedan 34 år i november förra året. Har haft så mycket att göra ända tills nu. Nu när det mesta är ordnat kommer sorgen som jag förmodligen skjutit upp genom allt görandet. Det är hemskt med alla sjukdomsbilder som etsat sig fast. Att följa sin partner i sjukdom till döden är så svårt och sorgesamt och ger då många olika reaktioner. Hur har ni alla som gått igenom det här kunnat överleva alla svåra känslor ?
Marianne

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-04-08 skrivet av Maj

att gå vidare

Många säger att även om det är svårt just nu, så blir det bättre. Det upplever inte jag trots att det är fem år sedan min man dog. Jag läste en bokrecension som beskrev hur det är att gå vidare efter att en älskad människa dött. Hur gick det?

"Tja faktiskt inget vidare. Det gör sällan det. Förlusten blir inte bara en enda förlust av en livskamrat, utan många förluster. Till exempel förlusten av möjligheten att vara en vanlig person som 'kan gå vidare' på ett sätt som alla i ens närhet accepterar. Men någon möjlighet att trycka på 'paus' så att man hinner ikapp finns inte; nästa dag kommer vare sig man vill det eller inte."

Så det är väl bara att kämpa på så gott man kan.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">