Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2017-05-26 skrivet av Eva

5 månader av saknad

Roffe idag är det 5 månader sedan du somnade in. Alla säger att det gått så kort tid sedan du somnade in men för mig känns det som evighet.

Jag vet att jag måste forma mitt eget liv men det är så svårt, vi fick 39 år tillsammans. Vi blev ihop när jag var 17 år, och vi gjorde så mycket fint ihop.
Jag tar ett steg i taget och några dagar har det gått bra men sedan rasar man ned igen och får börja om.

Sitter nu och tänker tillbaka på dessa 5 månader som jag varit själv och dom drygt 5 veckor som vi hade då man sa att det inte fanns något att göra åt cancern som spritt sig över allt i kroppen. Allt gick så fort från det man upptäckte tumör i lungan i mitten av september.

Haft stort stöd av många men vardagen är så tom, ingen som man äter frukost, ingen att promenera med, inga skjortor att stryka, allt som ska fixas i trädgården, åka och handla med, göra upp semesterplaner med, prata om barnbarnens framsteg osv.
Listan kan göras hur lång som helst, alla ni vet vad jag menar...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2017-05-26 skrivet av Åsa

en dag till

Vaknar med samma ångest som alla andra dagar. Känns som en snara dras åt runt halsen. Är hemma från jobbet idag, vilket nästan ökar på oron. Dels för ekonomin men också för att jobbet skingrar tankarna en stund.
Ska det fortsätta vara såhär? Hamnar i tankar som att allt känns helt meningslöst och vad har jag kvar mer än tomhet. Ska försöka skriva räkningar och ta mig ner till graven. Känns som ett måste att åka dit varje dag. Är det helg så är jag där både fm och kväll.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2017-05-25 skrivet av Marita

en hopplöshet

8 månader sedan min man efter mycket smärta och 2,5 års kämpande dog i cancer. Min stora trygghet, mitt allt. Nu har min älskade svärson fått en elak cancer. Ung, ett litet barn. Min svägerska som är som en syster och min trygghet är också sjuk. Min gamla mor ska opereras, alla mina 4 barbarn har fått astma senaste året. Nu behöver styrkan komma från mig både till mina nära och kära och i jobbet.Jag känner mig helt vilsen, vill bara gömma mig.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2017-05-25 skrivet av Åsa Hagberg

ny på Vimil

Det är första gången jag är in här. Är ny medlem och har skrivit en lång historia om mig. Ni får gärna läsa den få jag inte orkar skriva allt en gång till. Saknaden efter min man är dom ett öppet sår och jag tror ibland att jag ska bli galen. Det är inte bara av sorgen efter honom utan hela livet har rämnat på 2 månader. All kontakt med bonus barn och barnbarn efter 25 år, vår lägenhet, vår stuga. Inget fungerar som det ska. Varför lämnade han mig, vi var inte beredda. Han skulle in 1 v på adih gör inställning av medicin, miljöomyte PGA luften hemma, men blev kvar i 1 månad och avled där efter en enorm kamp. Han låg nedsövd i 3 dagar, man tog bort hans defibrillator och pacemaker så han skulle avlida inom ett par timmar, men tog 3 dagar. Sista timmarna började han skrika. Han var helt neddrogad av både smärlindring,sömnmedicin, kunde inte prata men skrek det värsta ångestskrik jag hört. Jag är van från mitt arbete. Var så fruktansvärt och inte ens personalen hade hört något sådant ...

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2017-05-15 skrivet av Maria

Skrev hör för 14 månader sen. Min man hade fått en diagnos. Cancer i gallblåsan med spridning till bukhinnan. Förra tisdagen dog han hemma precis när jag kom in i rummet. Han vårdades av ASIH i hemmet. Våra barn är 9 och 11. De mår hyfsat.
Stressen och saknaden är nästan olidlig. Idag har vi varit på begravningsbyrån, beställt kista, gjort en dödsannons och det är absurt att se hans namn i annonsen. Jag är i bitar, 14 månaders oro och jag kämpar med att hålla ihop. 19 år har vi fått tillsammans och 15 som gifta. Han var mitt lugn min/ vår klippa. Hur ska det gå nu?

Till gästboksinlägget
4 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">