Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2019-03-17 skrivet av Linda

Att göra vårt till mitt

Det känns så konstigt att göra allt vårt till mitt. Kanske jag rör mig mot nyorienteringsfasen men i så fall försiktigt. Fortfarande känns det så fel att rota i hans saker. Kan inte blanda mina skivor med hans. Skäms lite när jag tar ner tavlor eller prydnadssaker som jag egentligen inte gillat. Tar plats med mina grejer och sånt som jag tycker om. Så här är det nu. Jag ska leva ensam här, i mitt hus med mina saker (som var våra). Han kommer inte tillbaka. Han har verkligen lämnat mig. I hans garderob är allt kvar än. Jag strök med handen längs ärmen på skinnjackan och mindes starkt hur det var när hans hand fanns där. Saknaden var enorm. Jag är inte ensam, jag är utan min kärlek. Jag saknar att hålla hans hand och gråter igen. Sorg är ingen enkel sak att genomleva.

Till gästboksinlägget
11 kommentarer  
2019-03-16 skrivet av Susanne

Ensam

Har haft en bra dag...skotertur , middag med vänner . Men att än en gång komma hem och att vara ensam... efter två och halvt år utan dig att inte få dela tankar och upplevelser med dig.. du och jag som hade delat allt i 36 år..

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2019-03-16 skrivet av Lotta

3 år

Nu har det gått 3 år våra barnbarn har kommit de du aldrig fick se, ensamheten är svår försöker o fylla dagarna
Det var ju bara jag du o barnen i 27 år.
Gråter inte nu ,men gör när jag skriver detta.
Måste hitta något som gör att jag lever igen
Inte bara barn o barnbarn.
Ska bli medlem i vimil,men får se om jag vågar ta steget o träffa andra

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2019-03-15 skrivet av Lotta

Min älskade pokvän är död

Min innerligt älskade pojkvän tog sitt liv i onsdags morse. Jag sitter här med en ofattbar ledsenhet och skuld över att inte agerat i tid. Jag vet inte hur jsg sks orka gå vidare.
/Lotta

Till gästboksinlägget
5 kommentarer  
2019-03-10 skrivet av Susanne

Att försonas med livet.

Min man insjuknade dagen efter vi firat vår 17e bröllopsdag i en kraftig hjärnblödning som han inte vaknade upp efter, tre veckor mellan hopp och förtvivlan. Men vi fick 36 år tillsammans. Nu den 30/3 har det gått två år och fem månader sedan han dog.Jag har gått in i sorgen med att läsa böcker om sorgebearbetning, pratat med syskon, vänner, arbetskollegor m.m.för att förstå vad jag går igenom, och för mig så är det först nu som jag börjar landa i att min man kommer inte tillbaka. En livsresa som jag inte trodde skulle hända nu i mitt liv, senare då vi blivit gamla ja... När sorgen dämmer upp inom mig så spelar ” vår musik” luktar på ditt rakvatten och gråter floder... sorgen/saknaden gör så ont! Att sedan som de flesta säger.. tiden läker alla sår tror jag inte på däremot vad du gör medans tiden går kan hjälpa, att göra det outhärdliga lite mera uthärdligt.(ord jag läst i böcker).Jag kommer aldrig över att min man dog 58 år gammal...jag försöker däremot att lära mig leva med det.Et...

Till gästboksinlägget
4 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">