Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-09-27 skrivet av Ewa

Bosse

Tiden går, men sorgen består.
Inte går det över inte. Ändrar form istället. Tårar,saknad,tomhet,förtvivlan,ensamhet,oro,ångest växlar Ingen är oersättlig sägs det. Det är inte sant. Den man har älskat,ärat,sett upp till,diskuterat med, ens bästa vän, den man känner utan och innan och som känner en själv finns inte mer. Man bir så ensam och missförstådd av omgivningen. Bakom skratten finns även sorgen. Man blir så dubbelbottnad i många sammanhang. Att nyorientera sig och fatta kloka beslut tar tid. Orken,energin tryter utan att man är beredd. Det övermannar en bara.
Kärleken till en person som inte finns kvar i livet försvinner ju inte.
Någon försökte jämföra att bli änka och skilja sig. Då sa mina döttrar att vid en skilsmässa hade de ju haft kvar sin älskade pappa. Kloka barn. Utan dem och deras respektive och barnbarnen hade jag aldrig orkat att ta mig framåt dag för dag, natt efter natt, vecka efter vecka osv.
Begrep under hans korta sjukdomstid att det skulle bli svårt, men ...

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-09-27 skrivet av Linda

Saknad

Jag levde ensam med mina barn i så många år och trodde inte att kärlek var för mig. Sedan korsade min väg Tomas väg och allting blev till ljuv musik.
Vi förlovade oss, blev sambos. Alla bitar föll på plats. Så kom värken, denna jävla värk. "Rygg som krånglar" aldrig hade vi väl kunnat drömma om att det var cancer.
11 månader fick vi låna varandra. Men från sjukdomsbesked tills du somnade in tog det bara 3,5 vecka.
Jag och barnen saknar dig så oerhört mycket här här hemma, tomheten är oändlig. Det var ju du och jag forever.
Jag kommer alltid att älska dig Tomas.
-Din Linda

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-09-23 skrivet av Katarina

5 månader idag

5 månader sedan mitt liv raserades. Det sista jag gjorde för dig innan du föll ihop var att försöka massera bort din smärta. Trodde aldrig i mitt liv att livet skulle ta en sådan tvär vändning, för inte händer sådant mig, det händer ju bara andra! Men jag börjar fatta nu att du verkligen är borta. Jag kommer inte längre få se dig kliva innan för dörren. Inte få njuta av din fantastiska mat, ditt skratt, ditt leende, din röst, dina skämt - herregud du kunde knappt berätta dem för så mycket skrattade du åt dina egna skämt! Du behövde inte många minuter för att göra stort intryck på så många, stora som små. Du skulle ju bli en sådan underbar farfar! Tog mig ner till piren idag som du brukade gå till och pratade med dig och gav dig en ros. Tack för att du ville leva ditt liv med mig. Tack Marcus för nästan 30 år tillsammans. Tack för din kärlek och omtanke. Tack för att du fick mig till att våga, allt från att prova på ny mat till äventyr. Tack för våra underbara grabbar! Och tusen tack...

Till gästboksinlägget
82 kommentarer  
2018-09-22 skrivet av Jessica Bohm Lindelöf

Längtan

En ny morgon. En ny dag. Ingen Peter, ingen att dricka kaffe med, ingen att diskutera framtiden med.... Ingen som skojar och skämtar med mig. Avgrundsdjup saknad och längtan. Våra tre söner håller mig uppe, de är allt som betyder något.
Människors liv går vidare, kvar är vi i en verklighet som inte går att ta in.
Min älskade Peter är borta, min livskamrat, mitt allt, barnens pappa kommer aldrig mer tillbaka. Kommer vi någonsin att kunna förstå?

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2018-09-20 skrivet av Susanna

Lillasyster hängde sig.

Det är som en dröm, en mardröm.
Jag får skuldkänslor, jag hade tagit avstånd från henne och hennes missbruk.
Nu verkade allt gå bättre för henne.
Men något fick henne till att göra det hon gjorde.
Och jag kan bara föreställa mig hur hon mådde då.
Jag älskade henne.
Även om den hon blivit dom senare åren inte var den lillasyster jag tyckte om.
Livet är så hårt, det är ont.
Människor vill så mycket illa och världen tycks rasa.
Du skulle ha ringt, jag hade släppt allt som vanligt och kommit till dig.
Jag vet inte vad som fick dig att avsluta ditt liv.
Lämna ditt barn och oss kvar utan dig.
Jag älskar dig och saknar dig.
Men jag kan inte förstå det du gjorde.
Du missar ju allt.
Vi fanns ju för dig.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">