Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2017-08-18 skrivet av Anders

Att få dela och att ha någon som konfirmerar att man är duktig

Det är nu två månader tvåveckor och 1 dag sedan Tanja lämnade mig och barnen. Vi hade vetat om det oundvikliga i ungefär ett år, fruktat det i ytterligare ett år, för oddsen var inte på vår sida, så vi var beredda. Mer viktigt var dock att våra vänner var beredda att stötta oss. Många av dem är psykologer och de har sett efter min och barnens mentala hälsa. Jag och Tanja oroade oss mest för barnen, men det verkar ha gått gått bra hittills (ta i trä). Det har också gått rätt så bra för mig tills nu, när jag har tagit ett beslut att försöka bli mer självständig i hanteringen av min sorg och saknad. Jag får i princip skylla mig själv som inte använder det stöd som jag vet att jag har och som fungerar oerhört bra, och som jag närhelst kan aktivera.
Jag hittade sidan när jag sökte om hur jag ska göra med vigselringen, om den ska sitta kvar eller inte. Varför jag skriver här är för att jag tror att jag fått en insikt om vad som gjort att det gått så bra för mig hittills. En av våra vä...

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2017-08-14 skrivet av Märit

En vecka, lite drygt.

Det har gått 9 dagar sedan vårt gemensamma hem fylldes av personal ifrån räddningstjänsten, ambulans och polis. Du dog hemma, helt utan förvarning, och mina återupplivningsförsök, liksom all personals var helt resultatlös. Nu ligger jag här i min säng mörkrädd ifrån barndomen och rädd för framtiden. Tårarna slutar aldrig rinna och klumpen i magen är så stor att knappt någon mat får plats.

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2017-08-13 skrivet av Margaretha Trollhättan

VIMILträff

Jag vill påminna om vår träff i Trollhättan på tisdag mellan 18-20. Vi träffas på Café Gillet på Storgatan. Även du som inte bor i Trollhättan är välkommen. Vi samtalar och fikar och pratar om det som ligger och pyr inom oss. Det kan bli både tårar och skratt på våra träffar. Vi förstår varann och behöver inte förställa oss.
Kom som du är. Liten och rädd eller stor och ledsen. Vi försöker ta hand om varandra.
Välkomna mina vänner i sorgen!💕//Margaretha VIMILvärd.

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2017-08-10 skrivet av Jannika

Min älskade Staffan

Alla säger att jag ska låta tiden gå. Men jag vill inte komma längre bort från dig. Varje dag tar mig och barnen längre bort. Varje dag är en plåga men jag vill ändå inte att de ska ta slut.
Min älskade man dog för bara två veckor sedan. Plötsligt, utan förvarning. Han var bara 48. Propp i lungan säger de. Och här sitter jag. Utan hopp och riktning. Vi var själsfränder. Vi delade allt. Vi hade så många planer. Allt är slaget i spillror. Jag försöker ta mig igenom varje dag för barnen. Försöker göra saker med dem. Men det är så svårt. Varje sak vi gör är utan dig. Du får inte dela livet med oss längre.

Till gästboksinlägget
5 kommentarer  
2017-08-10 skrivet av Gun-Britt Berge, Malmö

Skuld, ångest och saknad

Fick tipset av min kurator på ASIH i Malmö, som jag har gått till sedan min man avled i oktober 2016 i cancer, att kontakta VIMIL.
Ångesten, skuldkänslorna och saknaden ökar för varje dag och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna mig så ledsen och förkrossad. Gråten kommer utan förvarning, på jobbet, hemma - var som helst.
Mina barn och bror/svägerska är otroligt hjälpsamma och gulliga på alla sätt men det jag behöver är att få kontakt med någon som känner/har känt som jag. Bekanta och väninnor skärmar sig och är rädda för ta kontakt.

Jag vet inte hur jag skall kunna få ett eget rikt liv framöver, jag är bara 60 år och skall enligt alla ha många ríka år framför mig.

Skall anmäla mig som medlem och se om det går att få hjälp och rätsida på allt.

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">