Mötet med VIMIL

Mötet med VIMIL


En kväll i augusti 1999 skrev jag en fråga till chatten i Passagen, ”om någon visste något om ordet änka?” Min man hade hastigt och oväntat dött någon månad tidigare och lämnat mig och mina två pojkar, som då var i tjugoårsåldern. Jag fick ett svar på frågan: "Jag är inte ens gift, men om du väntar lite, så återkommer jag." Någon kväll senare fanns svaret där, en mailadress att skriva till! Jag gjorde det och hälsades välkommen till Kungsbacka någon lördag senare.

Jag sade till mina pojkar: "Nu kör jag till Kungsbacka." Det gick fort att köra de tjugo milen.
Väl framme, sökte jag upp Komvux och fann där fem kvinnor och en man. Vi berättade  vad vi hade varit med om. Vi grät och skrattade och bildade VIMIL. Det var en stark känsla att ha fått möta andra människor, som också var i en ny och svår livssituation.

Det blev många möten under hösten 1999, i Göteborg, Derome, Varberg och på Orust.
Fler och fler deltagare kom. Vi möttes några timmar och berättade för varandra om vad vi varit med om, lyssnade, grät och skrattade. Vi fick i uppdrag att skriva till andra VIMIL-medlemmar, som ville ha brevvänner över nätet eller i brevlådan.

Genom åren har det blivit många möten hemma hos VIMIL-medlemmar, och varje år har det funnits möjlighet att träffas tillsammans över ett veckoslut. Vi har varit på vandrarhemmet på Gullholmen utanför Orust och på vandrarhemmet i Varbergs fästning,  i Åhus på barnkolonin, öster om Gränna, i Mölle och i Kungälv.

Märkligt nog har det varit sol och härligt väder varje gång, även då mötet varit i november eller i januari. I Åhus en novemberdag satte vi våra stolar vid strandkanten i soluppgången med frost i sanden och lyssnade till en inbjuden föreläsare, medan havet rörde sig mjukt. I Mölle gick vi i januarisolen och njöt av havet.

Det har varit en fantastisk upplevelse att få möta andra människor, som alla är i en svår livssituation.  Mötena med människor har gett möjlighet att bearbeta sorgen och skapat kraft och mod att kunna gå vidare i livet.

De finaste orden fick jag höra vid mötet på Orust av Lars Kårstad: "Rätten till vårt eget liv". 
Det är meningen att ur sorgen kommer rätten till vårt eget liv.

Kerstin Aronsson
sekreterare de första åren

Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">